L M Ericsson - några minnen

Det pratas en hel del om Ericsson i dessa dagar. Kvartalskapitalismen har slagit bolaget i skallen, kan man säga, och dess ledning skulle som det verkar åtminstone vilja övergå till halvårskapitalism. Då skulle man slippa hysteriska börsreaktioner ett par gånger om året i alla fall.

Jag har en känsla av att problemen på LM (som jag säger som gammal LM-are) grundlades under förra årtusendet, och man inte har lyckats anpassa sig helt till de nya tiderna. I början av 70-talet var LM en stor och tung byråkrati som mest arbetade mot andra stora tunga byråkratier, d.v.s. oftast offentligt ägda telefonbolag världen över. Till råga på allt var medelåldern rätt hög, vilket nog berodde på en kraftig nyrekrytering i slutet av 40-talet av folk som fanns kvar 25-30 år senare.

Samtidigt gjordes, i samarbete med Televerket, den lycksaliga framtagningen av AXE. "Lyckosam" därför att den första AXE-ordern från Saudiarabien rasade in just när bolaget var i kris och funderade på att sparka 500 man. Men i stället för att avskeda lät man raskt omskola konstruktörer som var bra på gamla system till att bli bra på nya AXE. Och det fungerade! Idag verkar det vara svårare att klara av sådant - folk kanske har blivit mindre bildbara, eller vad?

Men ett tag in på 80-talet började saker kännas fel, och den känslan höll i sig årtusendet ut. Det blev omorganiseringar, ännu mer omorganiseringar, och omorganiseringar utan hejd år ut och år in. De fick aldrig någon möjlighet att sätta sig, och inte presenterades det några djupgående analyser vad som var fel förra gången och varför en ny omorganisering skulle göra någonting bättre. Folk fick nya tjänstebeteckningar men gjorde samma saker. Och samma gamla chefer valsade runt mellan nya skrivbord i nya organisationskonstellationer. - En sak är säker: ständiga organisationsändringar är inte bra för produktion och motivation.

Ett tag hade man pippi på att köpa på sig bolag, som delar av gamla Data-Saab. LM skulle ge sig in i kontorsbranschen, satsa på det papperslösa kontoret och sälja persondatorer. Det kunde säkert ha lyckats om man förstått att det var ett konglomerat man höll på att starta, alltså att man inte bara sålde telefonutrustning men också helt andra saker nu, men den förståelsen verkar inte ha funnits.

Och när mobiltelefonen började bli en intressant produkt hamnade den hos en del av koncernen som var bra på speciella handgjorda produkter i små serier för speciella kunder, inte hos folk som genast visste hur man bedrev masstillverkning. Det blev plågsamt innan de fick igång tillverkningen på allvar. Det finns fler exempel.

Jag misstänker att de sena, yrvakna och inte alltid helt smarta anpassningar till en ändrad omvärld som gjordes på 80- och 90-talet ligger kvar som ett arv av osäkerhet i LM. När personer som Lars Ramqvist eller Anders Igel var ute och pratade om förnyelse och om att nu skulle man bli "webb-head" kändes det av någon anledning inte helt förtroendeingivande. Vad de nuvarande ledarna går för vet jag inte, men bonusar kan de fixa åt sig. Undrar vad gamle Lars Magnus själv hade sagt om detta? (Fast jag har knappast haft kontakt med firman på över sju år, så det kan ha hänt saker jag inte har koll på. Hoppas bara det lilla fåtalet kvarvarande kollegor inte är alltför illa åtgångna.)

Utvecklingen på LM har haltat fram och nu verkar man verkligen ha fått en spik i foten. Men säkert har någon tjänat grova slantar på det senaste börsraset.