söndag 2 december 2007

Den politiska dikten lever!

Nedanstående dikt torde visa riktigheten i rubriken till denna bloggpost. Den kommer från sajten Poeter.se och är författad av signaturen Papillon, med vars medgivande jag kopierar den här. Den ger oss ren och skär vrede mot såväl ett av de värsta politiska övergreppen i Sverige efter Andra världskriget som mot den påbjudna sorgen efter en av de främsta ansvariga för detta övergrepp. Att Anna Lindh blev mördad i stället för att hängas ut ordentligt för sin roll i rättssamhällets förfall ändrar inget i sakfrågan. Och läs slutorden en extra gång:

Jag är ibland lättrörd -
men jag gråter inte
på befallning.

Papillons dikt:
Ett svenskt helgon.....


En minnesplats för Anna Lindh

Jag ser att Anna Lindh skall hedras
med en egen plats -
hennes minne skall bestå.

För min del är det onödigt.
Jag minns alldeles utmärkt
hur hon förpassade
en asylsökande medmänniska
till tortyrhålorna i Egypten.

Den pinsamma frågan om hur
transporten skulle ordnas
löstes behändigt med hjälp
av slöddret från CIA:s
flygande verksamhet.

Skall det ordnas en minnesplats -
lägg den då på Arlanda.

Jag är ibland lättrörd -
men jag gråter inte
på befallning.

6 kommentarer:

Tomas Jonsson sa...

Arlanda!? Ha ha.

Men visst är det märkligt hur gloriorna plötsligt börjar växa över avlidna. Själv minns jag hur Lindh stödde USA:s planer på att invardera Irak våren 2003.

Björn Nilsson sa...

Mitt minne är lite suddigt - men fick inte Lindh god press för att hon faktiskt höll igen när hennes totalt principlöse chef ("torparen" Persson) ville hänga med "sin vän George" W Bush i det lilla krigsäventyret i Irak? Eftersom alla vettiga människor hade den ståndpunkten är den dock inte så märkvärdig. Eller minns jag fel ...?

Tomas Jonsson sa...

24 januari 2003 sa Anna Lindh i riksdagen "Förhoppningen som vi och andra länder har är att vi den här gången ska kunna avrusta Irak, få bort massförstörelsevapnen".

Björn Nilsson sa...

Jaha, hon propagerade för massförstörelsevapen-bluffen. Inte bra. Hon bör ha känt till fakta så detta är försvårande. Men jag antar att en bra advokat skulle kunna säga exempelvis att "det här betydde ju inte att Lindh uttryckligen stödde ett militärt angrepp, särskilt inte med svenskar inblandade". Bara att man skulle fortsätt de sanktioner som gått fel och lett till massdöd bland försvarslösa irakier... . Eller vad hon nu menade. Finns det fler försvårande utsagor?

Som fullfjädrad politisk opportunist (och dessutom yrkesmässigt helt bunden till politiken utan några förankringar därutanför) kunde väl Lindh inte göra annat än att i stort stödja sin chef, excellensen Persson. Skulle jag lägga in en personlig notering skulle den handla om att jag tyckte det var mer yta än innehåll när det gällde Lindh, och att den inlevelse hon visade i olika sammanhang mer verkade som politisk teater. Men det är sådant som händer när politiken töms på övertygelse och blir födkrok och karriär i stället. Hon gjorde väl det partiet sa åt henne att göra. Och hon var inte den typen som skulle hota avgå för att möjligen rädda några människor som hotades av hennes chefs kompisar. För vad skulle hon ta sig till om hon åkte ut från SAP:s högsta nivåer?

Tomas Jonsson sa...

Jag spetsade till min kommentar lite. Det är möjligt att jag minns fel.

Jag provade att googla lite på "anna lindh" och "irak" och det är mest hyllningar skrivna efter mordet. Denna länk är det närmaste en bekräftelse av min bild som jag kommer.

Björn Nilsson sa...

En slipad politiker som AL såg nog till att det fanns flera dörrar öppna. Och vi kan ju inte ställa några frågor längre hur hon egentligen tänkte. Kanske det finns några protokoll från UD som blir frisläppta om 50 år och som visar hur diskussionerna verkligen gick mellan Lindh och hennes diplomater.

Men för att återgå till utgångspunkten: det var en jäkligt stark dikt Papillon skrev, och den pekar utan förskoning på hur vi påtvingas gråtorgier för folk som inte alltid förtjänar det!