Sångsvan - mitt i stan

Klockan 13.30 gick jag över Hornsbruksgatan och hörde något hoa till i luften. Och se: en vacker liten plog bestående av fyra sångsvanor kom sträckande i god ordning förbi Högalidskyrkans torn i riktning mot Årstaviken. Trevlig naturupplevelse mitt i stan.

För några årtionden sedan hade man knappast sett det här. På femtiotalet fanns det bara några hundra sångsvanor kvar i Sverige, och de häckade på ensliga ställen i Lappland och ansågs vara mycket skygga. Folk uppmanades att hålla sig långt borta från deras bon. Långa tider av förföljelse hade drivit stammen mot randen av utrotning.

När jag började titta på fåglar i början av åttiotalet hade läget blivit bättre. Uppe i Vallentuna kunde man se sångsvanor på sina stora bon, eller lunkande omkring på fälten. (Ser man en svan som knallar omkring på en åker långt uppe på land är det en sångsvan.)

Sedan åttiotalet har det blivit mer och mer av dem, även under vintern runtom Stockholm. Även på Strömmen har jag sett en, och inte verkade den vara så blyg heller. När den simmade fram mot knölsvanarna flyttade de raskt på sig. Det gör mig inget - jag tycker sångsvanen ser trevligare ut än knölsvanen. Dessutom är sångsvanen vår ursprungliga nordiska svan medan knölsvanen infördes på 1500-talet (på Johan III:s tid tror jag).

Till sist: sång är fel ord. Trumpetarsvan kanske vore bättre, för det är närmast trumpetstötar de låter höra ofta och gärna. Kanske inte så vackert, men imponerande. Om man lyssnar till några hundra sångsvanar som ger hals samtidigt blir det rätt häftig ljudvolym!