söndag 18 april 2010

Grusade framtidsplaner och glädjen av fritid


Allt är tillåtet men inget är möjligt (eller som det heter på fransyska språket: tout est permit mais rien est possible) kanske skulle kunna vara en rubrik till det här diagrammet som jag nyss fiskade upp från Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI. Som vanligt ett fynd när jag letade efter något annat.

Man kan ju tolka staplarna som att i mitten av femtiotalet gick världen framåt och man kunde känna tilltro till framtiden (bortsett från atombomber och sådana otrevligheter). Samtidigt kanske de flesta människor hade rätt modesta framtidsplaner och behövde därmed inte känna så stora besvikelser. Kapitalismen kunde leverera en massa varor och tjänster, i samarbete med den offentliga sektorn. Ur vår synpunkt levde folk rätt påvert (jag har i alla fall lite minnen från den tiden) men man kunde vara nöjd med sin lott.

I dagens läge sitter vi med enormt mycket större tillgångar som skulle kunna ge ett drägligt liv till varenda människa på detta jordklot och ge den välmående svensken stora möjligheter att förverkliga sig - men då slår kapitalismens obevekliga järnhäl i backen! Systemets produktivitetstillväxt avtar samtidigt som alltmer spekulativa kapitalister försöker kapa åt sig allt större delar av den samhälleliga rikedomen. Och de lyckas med det också. Och därmed kraschar framtidsutsikterna för alltfler människor som därmed blir allt surare. En del lyckas väl men är sura ändå, därför att ytterligare konsumtion inte höjer glädjen så mycket längre. "Olust råder i landet" som Strindberg skrev.

På tal om tjatet om "arbetslinje" kan vi notera det här intressanta diagrammet.

Det verkar som om viljan att slava för en alltmer uppjagad, slimmad och allmänt hysterisk arbetsmarknad har avtagit. Sådana här saker skulle de partier som kallar sig vänster kunna göra politik av. Men det vill de inte (och vänster är de inte). Några punkter ur en FSI-undersökning som heter Förvärvsarbetandes attityd till kortare arbetstid
sammanfattas som följer:

  • Fler föredrar förkortad arbetstid med bibehållen lön framför samma arbetstid med högre lön.

  • Endast bland de yngsta och deltidsarbetande (mindre än 20 timmar/vecka) finns en övervikt av de som föredrar samma arbetstid med högre lön.

  • En majoritet anser att fritid är viktigare än arbete

  • I Sverige finns en stark opinion för en arbetstidsförkortning bland landets förvärvsarbetande, under förutsättning att det inte innebär några inkomstförluster.
Är det inte sådana här saker som Birger Schlaug och Christer Sanne skriver om? Skulle man inte kunna misstänka att det ökade intresset för fritid har en del att göra med att man känner att framtidsmöjligheterna inte är så bra längre? En massa människor är fångade i en verklighet där de själsmördas på arbeten som inte ger dem ordentliga möjligheter att utvecklas just som människor. En del arbeten kanske snarare krymper det mänskliga. Då ser man fram mot fritiden. För är det en framtid att arbeta mer för att ha råd att köpa mer varor som man ändå inte har någon glädje av?

Redan på 1840-talet filosoferade Marx och Engels om ett tillstånd av överflödande industriell produktion som skulle kunna ge alla människor möjlighet att förverkliga sig själva - faktiskt ur vissa synpunkter ett liberalt ideal men utan några ideer om att privategendom kan vara grunden till förverkligandet. Kanske den alltmer krisande nutida kapitalismen, i kombination med en växande gnagande känsla av olust hos många människor, är tecken på att tiden för systemskiftet närmar sig. "Liberalerna spår men produktivkrafterna rår" som en tänkare (jag själv) har uttryckt sig. Då kan vi kanske också se det omslag som herrarna Marx och Engels såg framför sig, när människor började se arbete som en nödvändighet i deras liv. Men då blir det arbete inte för att fixa mer bonus åt bonusgubbarna, utan för hela samhällets välfärd.

4 kommentarer:

Kerstin sa...

Tja, det fungerar väl så att när man fått mer än vad man faktiskt behöver då blir man inte lyckligare, så tror man (påhejad av reklamen) att om får lite till, ja då ska man bli lycklig - och det blir man inte, så då tror man att man måste få ytterligare lite till för att bli lycklig....i evighet amen!

Hela gamet går ju på att man ska vara olycklig - för att man inte har, prylar eller rätt bröst, eller tillräckligt platt mage eller rätt karl/fru eller för att man inte har de dyraste bilen....i evighet amen.

Ibland känns det lite som om man är omgiven att ovanligt korkade schimpanser.

Björn Nilsson sa...

"Avtagande marginalnytta av ytterligare konsumtion" kallas det. En svulten stackare har oerhört mycket mer nytta av en god lunch än en övergödd rikeman som kan få hur många luncher som helst. Ju mer man konsumerar, desto mindre nytta har man av ytterligare konsumtion. Det är väl känt även inom den "neoklassiska" nationalekonomin. Och därför krävs det allt större reklamkampanjer för att få oss att fortsätta konsumera. Det kan bero av att det finns ett inre motstånd hos många människor när de upptäcker att de inte blir lyckligare av en nyare och plattare TV.

... och så tycker jag att du är lite stygg mot våra håriga kusiner.

Martin sa...

En hönan eller ägget fråga. Blev fritiden viktigare för att den blev motorn i ekonomin eller blev fritiden motorn i ekonomin för att den blev en viktig fråga för folk?

Skillnaden i marknad är väl ganska given iofs. En önskan har inga gränser, men behovet har alltid en gräns. Vilket ger den största marknaden?


Kerstin: Jag brukar jämföra människan med andra organismer. Tittar man på människans utbredning över jorden och förbrukande av resurser, så ser de ut som bakterier i en petriskål. (Från fågelperspektivet syns inte ett spår av civilisation eller intelligent liv.)

Björn Nilsson sa...

Petriskål?