tisdag 6 april 2010

Ut ur taxin, barnamördare!

Afghanistanbloggen skriver angående den nyligen läckta filmen som visar hur USAmerikanska soldater i Irak slaktar civila:

De orättfärdiga och moraliskt korrumperande ockupationskrigen är sig lika och det finns inget som talar för att moderna krig på något sätt har "humaniserats" till följd av teknikutvecklingen, även om många gärna vill och väljer att tro det.


Bloggen gör det viktiga tillägget:

Sverige, som ockupantnation i Afghanistan, är givetvis medansvarigt för varje krigsbrott som övriga allierade ockupanter gör sig skyldiga till, det även om krigsinsatsen av våra makthavare orwellskt uppges bedrivas "i fredens namn".

I ett tidigare inlägg listar bloggen några otäcka mord som begåtts i Afghanistan av ockupanter och där de sedan har försökt ljuga om vad som hänt. Det spelar ingen större roll om det är vanliga soldater, inhyrda "konsulter" eller ett knapptryckare på andra sidan Jorden som står för dödandet och sedan ljuger om det - mord och lögn är det. Och svenskarna är medskyldiga.

Hur hanterar man de medskyldiga? - Inte som om de vore oskyldiga och omedvetna i alla fall. Jag läste en USAmerikansk artikel om hur man skall behandla personer med "post-traumatiska stressbesvär" och där berättade en veteran från Vietnamkriget hur obehagligt det var att bli kallad barnamördare och kastas ut ur en taxi när han kom hem igen. Verkar som om han kände av det. Borde inte svenskar som oombedda ger sig av till Afghanistan för att delta i det allt mer obegripliga kriget också åka ut ur taxibilarna? Bara så att de begriper ... de kan ju inte säga att de inget visste och inget begrep!

Afghanistans "president" Karzai blir alltmer ostyrig och hotar till och med att ansluta sig till talibanerna. Men amerikanerna tvingas leva med honom. Vad har de för alternativ? Deras försök att helt enkelt köpa ut talibankrigare verkar ha misslyckats, och de ökända nattliga raiderna fortsätter mot folket. Den uppreklamerade kampanjen i Marjah i söder verkar ha slutat i en gäspning (talibanerna finns kvar) och kanske mest var en mediahistoria och försök att skaffa PR för den skamfilade ockupationsarmén. Mördandet av civila kommer att fortsätta på slagfälten i Asien. Där skall vi inte vara med - de härifrån som ändå åker dit är inte "våra pojkar" (och flickor)!

PS. Ännu en artikel där det beskrivs hur ockupanterna först dödar folk och sedan verkar "fixa till" saker på mordplatsen för att dölja vad som hänt.

3 kommentarer:

Kerstin sa...

Håller med - fullständigt. Det är inte "vi" som är i Afghanistan. Det är inte "våra pojkar" som är där. Jag vägrar att solidarisera mig med folk som frivilligt ger sig iväg för att kriga i Afghanistan, eller med en svensk regering som sysslar med nykoloniala krig och för oss in i NATO.

Dessutom förstår jag inte varför det är så viktigt med solidaritet i det här fallet, när solidaritet är en dödssynd om den uppvisas på hemmaplan (ja utom när den ekonomiska eliten är solidarisk inbörders förstås).

SÅ SVERIGE UT UR AFGHANISTAN - OMEDELBART!

Martin sa...

Drack ett par öl med en bekant som var stationerad i Afghanistan, en erfaren soldat som varit på andra uppdrag flera gånger. Han talade om att Afghanistan skiljde sig från alla andra uppdrag han varit på. Alla andra gånger finns det alltid ivriga frivilliga på basen för att köra eskort, få komma ut från basen och se landet. Men inte i Afghanistan, ingen vill lämna basen. Soldaterna på plats i afganistan har länge vetat att afghanistan är något helt annat än deras tidigare insatser. De har mått dåligt länge nu. Farvälen vänner emellan när någon varit hemma och skall tillbaka har länge varit gravallvarliga, farvälet mellan en som inte vill åka och en som är mycket orolig för den som far.

Jag har sagt det sedan dag ett och jag säger det än:
Sverige ut ur Afghanistan!

Björn Nilsson sa...

Kerstin, överhetens syn på "solidaritet" måste anses som ganska mystisk. De måste ha en definition som ligger rätt långt från vardagsspråkets mening med detta ord. Kanske ansvariga politiker borde buras in som krigsförbrytare ett tag. De kunde ju ägna fängelsetiden till språkstudier.

Martin, ger man sig in i ett ställe som kallas "arméernas kyrkogård" så får man räkna med att det kan gå illa. Intressanta synpunkter från din bekant. Om det som borde vara världens bäst rustade soldater är i det stämningsläget kan man ana att Afghanistan är en nöt som de inte kommer att knäcka. Det blir Afghanistan som knäcker dem. Och så får vi hem ett antal "post-traumatiska" personer som måste desarmeras på något sätt.