torsdag 1 april 2010

Mer om hjärnforskning och rättvisa

I föregående inlägg skrev jag om hur hjärnforskningen gjort framsteg genom att direkt kunna se hur den mänskliga hjärnan reagerar på saker som upplevs som rättvisa eller orättvisa. Det är inget nytt. Redan för sex-sju år sedan läste jag om att forskare i experiment noterat att ett centrum för äckelkänslor i hjärnan aktiveras när försökspersonen får ett bud som upplevs som orättvist.

Här följer ett utdrag från tidskriften Nature och deras sammanfattning av den forskningsartikel som ligger till grund för vad jag skrev igår. Själva artikeln är oåtkomlig men jag skall försöka få tag på papperstidningen och se om den är begriplig för en lekman som jag.

MRI som det hänvisas till betyder Magnetic resonance imaging. Någon sorts röntgen, vad jag förstår.

A popular hypothesis in the social sciences is that humans have social preferences to reduce inequality in outcome distributions because it has a negative impact on their experienced reward.

Although there is a large body of behavioural and anthropological evidence consistent with the predictions of these theories, there is no direct neural evidence for the existence of inequality-averse preferences. Such evidence would be especially useful because some behaviours that are consistent with a dislike for unequal outcomes could also be explained by concerns for social image or reciprocity, which do not require a direct aversion towards inequality.

Here we use functional MRI to test directly for the existence of inequality-averse social preferences in the human brain. Inequality was created by recruiting pairs of subjects and giving one of them a large monetary endowment. While both subjects evaluated further monetary transfers from the experimenter to themselves and to the other participant, we measured neural responses in the ventral striatum and ventromedial prefrontal cortex, two areas that have been shown to be involved in the valuation of monetary and primary rewards in both social and non-social contexts.

Consistent with inequality-averse models of social preferences, we find that activity in these areas was more responsive to transfers to others than to self in the ‘high-pay’ subject, whereas the activity of the ‘low-pay’ subject showed the opposite pattern. These results provide direct evidence for the validity of this class of models, and also show that the brain’s reward circuitry is sensitive to both advantageous and disadvantageous inequality.


Det här är en pusselbit i en mycket större bild som byggs upp av många olika forskningsfält. Vad de pekar på, var och en för sig och tillsammans, är en klar tendens: jämlikhet upplevs som angenämare av flertalet människor, och ojämlikhet har effekter som är direkt skadliga för såväl individer som hela samhället (och hela vår planet). Dessa upplevelser handlar om saker som inte bara är något som händer inne i hjärnan hos människor, utan berör hela samhället de lever i. I grunden är extrem ojämlikhet mot den hårdkodade mänskliga naturen. Mindre som rättvist uppfattade olikheter tål vi, för det är också hårdkodat i våra hjärnor, men stora olikheter är en kulturell överlagring som vi kan vara av med och må bättre när den försvinner.

Inom medicin kan man notera att dålig hälsa och ojämlikhet hänger samman, och att sämre hälsa/fattigdom även kan slå igenom mot de mer välmående samhällsskikten. Inom sociologi och kriminologi kan man se hur fattigdom och brottslighet hänger samman. Funderar man över effekten av våldsamma förmögenhetsskillnader inom nationalekonomin är det uppenbart att de är destruktiva och drar med sig en spekulation som dränerar den "reala" ekonomin och därmed undergräver den bas som samhällsekonomin vilar på. Jag antar att klyvning av skolväsende i fattiga och rika skolor kommer att få tråkiga effekter på längre sikt, etc etc.

Primatforskning visar hur våra närmsta släktingar åtminstone har grunderna till en jämlikhetsmoral, grundad på ömsesidighet och vedergällning mot den som bryter mot ömsesidigheten. Vad människan har gjort är att vi kan vara moraliska och sympatiskt inställda även mot människor som vi aldrig träffat - som jordbävningsoffer på Haiti.

Här finns det med andra ord mycket att göra politik av för den som vill. Vänstern har varit urbota dålig på det. Måste vi vänta på att Reinfeldt kommer och lanserar M som "det nya vetenskapligt baserade jämlikhetspartiet" också?

15 kommentarer:

Lena Källman sa...

Man kan fråga sig vad ojämlikheten kostar samhället. Det skulle vara intressant att räkna ut det. Inte minst barnens ojämlika uppväxtvillkor spelar en stor roll för framtida arbetslöshet, kriminalitet och ohälsa.

Björn Nilsson sa...

Förmodligen kan man säga att "det kostar mer än det smakar" - i alla fall för folkets flertal.

Kerstin sa...

Nu undrar man förstås hur mycket av de här hjärnreaktionerna som är genetiskt inbyggda och hur mycket som är inlärt.

I vilket fall så kan ju det här förklara det faktum att alla som befinner sig på samhällets högsta pinnhål
(eller som hoppas komma dit) måste hitta på en ursäkt eller en förklaring till varför de själva har det så mycket bättre (är värda att ha det så mycket bättre), nämligen att "det är de sämre ställdas eget fel att de inte har det lika bra". Förtryckare måste hitta på en moraliskt acceptabel ursäkt för det förtryck de utövar: "Det sker till de förtrycktas bästa".

Undrar när de hittar de centra i hjärnan som innehåller dessa förklaringar och ursäkter?

Björn Nilsson sa...

Spelsituationer kan ju alltid ifrågasättas, och det kommer säkert att ske även i detta fall. Hur mycket av experimentets utfall kan tas som bevis för hur det ser ut i verkligheten? - Det kommer man nog att fråga.

Följer man de Waals ap-linje så är överklassens övertygelse om sin egen förträfflighet och kompetens, och samma inställning hos alla egoister över huvud taget, en kulturell överlagring som inte är lika hårt kodad i människohjärnan som den grundläggande altruismen.

Angående din sista fråga så är det väl bara att hosta upp lämpliga forskningsanslag så fixar nog forskarna lämpliga svar!

Martin sa...

Jag tror inte man kan bortförklara det med uppfostran. Barn har en starkare rättspatos än vuxna. Försök att förklara för en 4-åring att han inte kan få bakunin-robotar oavsett hur många emil har hemma. Det tar lång och besvärlig träning med ett barn för att lära han/hon att acceptera ojämlikhet. Barnet har alltid en revolutionär inställning till ojämlikhet.

Björn Nilsson sa...

Bakunin-robotar, jösses vad är det för något?! En robotiserad rysk anarkist!?

Martin sa...

Men funderar man ytterligare på barnet, så inser man en annan sak. Emil är förmodligen tämligen ovetande om bakunin-robot problematiken, den är i alla fall inget som ockuperar hans sinne särskilt mycket. Det är den andra sidan av ojämlikhet, den är synligare från ett håll än från det andra. Det är väl så man kan förklara en del märkliga föreställningar hos överklassen.

(Bakugan heter de när jag tänkte efter. Vet inte om jag velat ha en robot som farit omkring och sabbat inredningen gormandes "All egendom är stöld!" :)

Lena Källman sa...

Vi kan lära en del av när två barn ska dela på en påse godis: Den ene delar upp det, den andre får välja först.

Björn Nilsson sa...

Bakugan låter skumt det också. Skall inte vara bakugn möjligen? - Usch vad man hittar på numera. Kan man programmera en sådan där manick att jaga Allianspolitiker med knölpåk?

Lena, vi kanske får skanna några barnahjärnor för att hitta dem rätta balansen i livet?

Lena Källman sa...

Behövs inte, vi blir ju som barn på nytt med åren! Eller hur?

Martin sa...

Björn, man kanske kan lära sig av barnen på vissa fronter. Deras aversion emot ojämlikhet är en sådan. Men deras bestraffning av folk som inte följer deras morallagar är drakonisk.

Det sorgliga man ser på lekplatsen är att när barnen lärt sig ojämlikhet, hur de snabbt de lär sig använda den. Hur ägodelar medför status, hur man kan få någon att känna sig underlägsen helt genom att ha något den andre inte har.

Björn Nilsson sa...

Som ett barn på nytt ...? Ga ga ...

Björn Nilsson sa...

Ja Martin, ägandet blir till en förbannelse, det är ormen i paradiset! Låt barnen leka med kottar i stället för konstiga robotar.

Lena Källman sa...

Björn, det lekfulla, rättvisepatoset, det sorglösa...!

Björn Nilsson sa...

Jag känner mig mer som sorglös, rättvisepatetiker och lekfull nu än när jag var barn, så det kanske stämmer.