Jag tänkte skriva ett vetenskapsteoretiskt inlägg med utgångspunkt från en gammal fråga i nationalekonomin, men kommer inte riktigt loss. Det är frågan "vad är vetenskap?" som stör på olika sätt. Här är några punkter som jag gärna ser kommentarer till från mina skarpsinniga läsare:
För att någonting skall kunna behandlas som vetenskap måste det vara testbart, det måste vara möjligt att se mönster/sammanhang i materialet man betraktar, och det skall vara oberoende av vem som testar bara testen sker på samma kontrollerbara sätt. Har jag fattat den extrema tolkningen rätt så kan man egentligen bara bevisa att något är fel men aldrig slutgiltigt att det är rätt. Detta har givit upphov till konstigheter som bland annat Kerstin har behandlat.
Då ställer jag en följdfråga: om man hur många gånger som helst har bevisat ljusets hastighet i vakuum, är det då inte vetenskapskritik på jollerstadiet att hävda att man, nästa gång man testar, kan komma fram till ett annat svar? Om någon begär forskningsanslag för att bevisa att ljushastigheten i vakuum är något annat än vad som står i alla böcker, är det då ett utslag av dåligt omdöme när (jag skriver inte ens "om") ansökan avslås och skickas i papperskorgen tillsammans med inskickade ritningar på evighetsmaskiner? Eller kan det möjligen bero av att svaret faktiskt redan är känt?
Är vetenskap bara en sak för undersökningar där man kan vänta sig nya rön? Upphör vetenskapen när något är slutgiltigt bevisat? Och vad är den i så fall då? Vedertagen sanning kanske? Data som inte längre är kontroversiella (annat än i skallen hos vissa vetenskapsteoretiker och toknissar och svindlare kanske) men som i sig är tillräckligt bekräftade för att kunna tjäna som underlag för forskning i områden där det finns verkliga obesvarade frågor.
Det finns inom historieforskningen något som utdöms som "hyperkritik" (utom av dem som utövar den). Den går i stort sett ut på att man sätter likhetstecken mellan del och helhet, och om någon mindre detalj i beskrivningen av en historisk process befinnes vara fel så är allt fel även om detaljen i sig inte har betydelse för det stora förloppet. Så kallade förintelseförnekare håller på med sådant och, skulle jag tro, även israelfantaster. Hittar man en falsk lägerfånge så är det falskt med alla lägerfångar, ungefär. Råkar någon palestinier vara född utanför Palestina så finns det inga palestinier.
Sammanfattande fråga: kan "vetenskap" definieras som det fält som finns mellan företeelser som inte är möjliga att utforska enligt vedertagna fungerande normer för undersökningar å ena sidan, och å andra sidan företeelser som är så väl studerade så att inget ytterligare kan tilläggas? Alltså att vetenskap handlar om områden där ytterligare kunskap kan erhållas, en process av kunskapsinhämtande genom kritisk prövning av mätbara data?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
5 kommentarer:
Ingenting är slutgiltig, ny kunskap kan ge nya perspektiv på gamla ”sanningar”. Den vetskap som finns nu grundar sig på rådande kunskapsläge.
De flesta som brutit ny mark har oftast varit unga och i opposition mot rådande paradigm där di gamle vilar på sina lagrar. Einstein, Newton m.fl. vara bara unga spolningar när de gjorde sina genombrott. Newton hade inte helt rätt vet man nu, men hans rön är fortfarande praktiskt användbara då avvikelsen är så liten att det inte har så står betydelse.
Om folk ska ha ansenliga forskningsanslag för att de vill undersöka sina hypoteser om ljusets hastighet får det förstås vara välmotiverade ansökningar. Vem vet ett nytt perspektiv kan kasta nytt ljus på eventuella skuggar av ljusets hastighet. Det innebär förstås inte att man kan sprida forskningsanslag hursomhelst på alla som har idéer. Men om vi vill få banbrytande nya upptäckter kan vi inte bara så i raka fåror. Många kunskaper kommer tillstånd som bieffekter av forskning som syftade till något helt annat. Även den forskning som inte lyckas bevisa sina teser tillför kunskap.
När politiker pratar om att vi måste ty oss till vetenskapen och forskningen handlar det inte sällan om att folk ska ty sig till auktoritetstro, att ge up kritiskt ifrågasättande för auktoritetsdyrkan är aldrig bra. Hela den nyliberala högerrevolutionen har lutat sig mot just detta, all den sk ekonomiska nödvändigheten som tvingats på oss har kommit i sken av vetenskap och forskning som sagt att det finns ingen annan väg.
Michael Albert (tror han är ekonom) på Z-net jämförde en gång ekonomivetenskapen med andra vetenskaper. I de flesta andra vetenskaper kommer de nybakade unga ut och utmanar rådande paradigm och ska slå hål på det gamla (det kan förstås bli en del rallarsvingar i tomma luften) , sen när de etablerat sig och fått sina fasta anställningar på Universitet etc och har amorteringar på hus, bilar frånskilda hustrur etc avtar viljan till att bryta ny mark väsentlig. Så är det inte inom ekonomin där börjar de unga nybakade direkt med att skriva hyllningsartiklar till de gamla mästarna och aktar sig noga för att göra sig kontroversiella och hävda något utanför rådande paradigm.
Som Feynman sa i olika former:
“It does not matter who you are, or how smart you are, or what title you have, if your prediction is wrong then your hypothesis is wrong. Period.”
Men stämmer förutsägelserna om och om igen kan man nog med förtroende hålla hypotesen/teorin för ganska sannolik. :-)
Just ekonomi är kanske ett bra exempel på rallarsvingar som inte leder nån vart. Det fanns en etablerad vetenskap sedan 1500-talet som gick ut på (mycket förenklat) att länder blev rikare om man kunde utveckla stordriftsfördelar och vetande. Alla länder som faktiskt har blivit rikare körde med detta som statlig politik. Det gick ofta bra, någon gång kunde man köra in i väggen av olika skäl
Kom så ett gäng unga arroganta typer på 70-talet och hävdade att allt detta var fel, vad som gällde var att låta marknaden allena råda så blev allt bra. Vilket användes som det psevdovetenskapliga fikonlövet när de väletablerade rika länderna skulle knäcka potentiellt farliga uppstickare. Ingenstans där det tillämpades fick det nån annan effekt än att de fattiga blev fattigare och de rika blev rikare.
Idag tycks denna teori vara diskrediterad även bland fackekonomer, och man börjar försiktigt söka sig tillbaka till den gamla etablerade kunskapen. Men jag undrar om det inom någon annan disciplin någon gång har förekommit något liknande. Ja, det ska vara inom den sovjetiska biologin då där Lysenko härjade.
Jan Wiklund:
Jodå charlataneri finns inom flera "vetenskapliga områden", exempelvis inom psykologin och framför allt psykiatrin. Den finns inom läkemedelsforskningen och den finns - tja inom de flesta områden egentligen, mer eller mindre av det.
Jag skulle vilja hävda att vetenskapsmän av idag har samma huvuduppgift som de hade under senmedeltiden, att tjäna herrarna. Då skulle de framställa guld åt sina herrar, idag ska de servera de rätta ideologiska ramarna samt de rätta förklaringarna för att lura stora delar av befolkningarna inom alla möjliga områden.
Och så gör också de flesta, och många av dem i god tro dessvärre.
Lika förtvivlat, de vetenskapliga normerna, om de nu följdes, är den bästa garanten mot ren galenskap.
Det är väl en viss skillnad mellan "fakta" och "teorier", där de senare är mer utsatta för förändringar. (Ett faktum som förändras är inget faktum...) Men i fallet med ljushastigheten är det motsatsen som gäller: Einsteins teori om en högsta hastighet gäller fortfarande, men samtidigt har ju forskare i experiment lyckats få ner ljusets hastighet till närmast noll! De motbevisade inte därmed relativitetsteorin, men en vanlig tolkning av den.
Cargo Cult Science
Där Richard Feynman sätter ramarna för vad som krävs för att det ska vara seriös vetenskap.
Skicka en kommentar