fredag 25 februari 2011

Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen "vredens dag", som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa ... tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: "al-Qaida - larger than life"? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: "al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!" - Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? "Låten barnen komma till mig" eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.


På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för "diktatorer" av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga - vems?


Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become "masters of the universe," using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  ... Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America 'uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.
Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna "ställer krav" och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? - Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

4 kommentarer:

Teckentydaren sa...

The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution,

Jag måste protestera, ingen vid sunda vätskor kan rimligen tro att nyliberalismen haft som mål att leverera "human well-being" till folk i gemen. Det är förstås logiskt omöjligt att misslyckas med något man inte försökt sig på eller haft för avsikt att uppnå.

Att efter alla dessa år fortsätta att beskriva nyliberalismen som ett projekt som innerstinne och egentligen något som haft för avsikt att leverera välstånd till alla och envar är djupt felaktigt och vilseledande när mål och mening varit det motsatta. Nyliberalismen har inte misslyckats, tvärtom har den varit oerhört framgångsrik närmast exempellöst framgångsrik i att uppnå det den haft för avsikt att uppnå.

Björn Nilsson sa...

Man kanske i god analytisk anda får göra en uppdelning i vad som officellt/teoretiskt är målsättningen och vad som inofficellt/praktiskt uppnås?

Teckentydaren sa...

Hur pass det är en officiell målsättning är tveksamt. På mig har det mer verkat som lite mer blödiga högertyper har behövt det som kamouflage för att kunna ägna sig åt självbedrägeri. Retorik som är till för att vilseleda. Men det kanske är fler än de direkta anhängarna som behöver ägna sig åt detta självbedrägeri för att kunna se sig själv i spegeln.

Under hela den nyliberala omvandlingen av samhället har det varit en stor brist på klarspråk om vad det egentligen handlar om, inte minst från de förmenta motståndarna. Förmodligen en mycket viktig anledning till att omvandlingen varit så oerhört framgångsrik i klasskampen att flytta välstånd, rikedom och makt över samhället till en liten elit.

Björn Nilsson sa...

I en ekonomi utan märkbara skillnader i inkomst, förmögenhet och tillgång till resurser i största allmänhet, samt med folk där den ene är utbytbar mot den andre utan någon längre övergångsperiod, skulle den här neoliberala modellen fungera alldeles utmärkt. Men neoliberalerna verkar inte vilja dra några konsekvenser av detta. Och de översta skikten i samhället försöker desperat övertyga sig själv och andra om att det som är bra för dem är bra för alla.