tisdag 29 mars 2011

Bybor gjorde fel

En doktorsavhandling som läggs fram i Göteborg visar hur en hel by i Vietnam har gjort fel. Enligt pressmeddelandet:


Bönder i en vietnamesisk by erbjöds att tillsammans och frivilligt bidra till en bro som alla skulle få använda oavsett bidrag. Traditionell ekonomisk teori förutspår att ingen bro blir byggd i det läget. Men i verkligheten byggdes bron. Nationalekonom Nam Pham Khanh och byborna i Giong Trom visar med sitt experiment att människor vill samarbeta och att sociala influenser starkt påverkar hur mycket individer väljer att bidra med till en gemensam resurs.

Vad har vi här? - Kanske ett gravt exempel där kartan (traditionell ekonomisk teori) och verkligheten (vad ett antal bönder gör i verkligheten) inte stämmer överens. Man kan givetvis avfärda detta som dumma påfund hos några efterblivna asiater, men som pressmeddelandet påpekar så finns det annan forskning under senare år som pekar i samma riktning. Och egentligen borde väl ingen annan än nationalekonomiska teoretiker vara förvånade.

Om man nu letar efter en art som liknar människor men som verkligen uppträder som en självisk "economic man" borde chimpanser ligga bra till - och hur långt i utvecklingen har de kommit? Kanske de här insikterna slår igenom, men får man inte intrycket av att kritik av "traditionell ekonomisk teori" möter lika mycket gensvar hos de kritiserade som om man skulle piska en död häst? - De bara mal på med sin gamla smörja!

28 kommentarer:

Hannu Komulainen sa...

Vietnameserna hann tydligen odla fram en socialistisk människa under den tid dom hade socialism... Nog är det väl tveksamt om det skulle fungera i dagens Sverige eller USA?

Björn Nilsson sa...

Jag vet inte hur det skulle gå i en storstad där man knappt vet vem grannen är, men i mindre lokalsamhällen i Europa eller Nordamerika skulle nog samarbete av den här sorten kunna fungera bra. En förutsättning är ju att alla har ganska nära till resultatet av den gemensamma ansträngningen och kan känna sig delaktig.

Jan Wiklund sa...

Det är sånt här som Elinor Ostrom fick ekonomipriset för. Hon radar upp ett antal villkor för att det ska fungera. De finns t.ex. här: http://en.wikipedia.org/wiki/Elinor_Ostrom

/lasse sa...

Ständigt denna illvilliga och osamarbetsvilliga verklighet som ställer till det för den ekonomiska vetenskapen. Som om några fattiga Vietnameser skulle veta bättre än kloka, överbetalda akademiker vid världens kändaste läroanstalter? Det faller på sin egen orimlighet. Hade de bara först konsulterat vetenskapen hade de sluppit sin bro.

Det kanske rentav är så illa att de där vietnamesiska byborna tror att det skulle vara rättvist att folk bidrar efter bärkraft och förmåga. De kanske inbillar sig att nyttan av bron fördelar sig på samma sätt, att de lite mer välbeställda bönderna också har mer nytta av bron än den fattige.

Nu blir väl alla de nyliberala ekonomerna arbetslösa, men som bolgposten visar på skulle de ju alltid kunna sadla om till schimpansskötare. Men då kommer det förmodligen några blödiga djurvänner säger att det skulle var grymt mot de stackarna.

Kerstin sa...

Men, det är ju precis vad nationalekonomerna hävdar, att allting blir bättre om det sker i privat regi, och om man överlåter åt människor själva att skapa sig sina samhällen.

Problemet är kanske snarare att vi inte får göra sånt för här ska storfinansen tjäna på allt vi gör.

Ett annat problem är att somligt låter sig inte göras av enskilda, eller ens av en bygemenskap för det kräver mycket mer resurser, som naturvetenskaplig forskning ex.

Alltså, går vi över till de privata initiativen på det här sättet så går vi snart där och låter åsnor dra våra prylar.

Björn Nilsson sa...

Om man följer de två senaste kommentarerna här kanske ekonomerna skulle omskolas, men inte till chimpansskötare utan till åsnor?

martin sa...

Likt pol pot försökte skapa den perfekta människan för att uppnå det perfekta samhället. Så är den liberala ideologin och de liberala ekonomiska teorierna centrerade kring en idealmänniska, den liberala utopin kräver att alla är sociopater. Det arbetar för att skapa den perfekta människan för att deras teorier skall stämma. Men det kommer inte fungera, för människan är ett flockdjur och samhällsbyggande djur. Det ingår alltså i grunden av vår natur att samarbeta, att bilda samhällen. En människa som inte är nyttig för en flock mår oftast dåligt undantaget sociopaten.

Fokus idag när alla monokultur-ideologier visat sig inte fungera eftersom dessa utopier bygger på en bättre människa. Så borde man ta fram den nya ideologin, ideologin för ett optimalt samhälle för människan, så som hon är.

Pol Pot och andra monokulturprojekt i den kollektivistiska riktningen misslyckades naturligtvis också för de betraktade inte heller människan så som hon är utan snarast så som hon borde vara.

Men som det ser ut idag så är det högern som arbetar med att skapa den perfekta människan med jobbcoacher och massa annat försöker man anpassa människan till samhället istf tvärt om. Av historien lär vi oss att detta sällan blir särskilt bra.

Hannu Komulainen sa...

Martin, jag tror att du i grunden har rätt om människans natur. Men samtidigt är ju människan oerhört påverkad av samhällssystemet - andelen sociopater varierar säkert i olika samhällstyper.

Marx hade en realistisk syn på människan, tycker jag, i "Kritiken av Gothaprogrammet". Den "borgerliga rätten", åt var och en efter prestation, är så ingrodd i oss, så att den lever kvar under kommunismens lägre stadium ("socialismen") för att gradvis upphävas när den gemensamma styrningen av produktionsmedlen, vant oss att tänka på ett nytt, kommunistiskt, sätt.

Carl Jacobson sa...

Men Björn, nu gäller ju inte ekonomista och sociala teorier vad som sker i ett enskilt fall, utan teorierna handlar om vad som sker generellt.

För att dessa brobyggande bönder ska falsifiera just denna specifika teori, krävs med andra ord att bönder i hela världen följer efter och plötsligt startar ett fullständigt maniskt brobyggade...

Björn Nilsson sa...

Nja, det finns ju mikro-ekonomi (enskilda fall) och makro-ekonomi (allihop). Om jag har uppfattat saken rätt så är ett av problemen i den moderna nationalekonomin att man inte lyckats förena mikro och makro i en övergripande teori eftersom teorierna stretar åt olika håll. Dessa felgörande bybor i Vietnam kan visa på varför. Av någon anledning har mikroteorin varit dominerande, trots att den är fel, och därför gör folk saker som strider mot den.

Carl Jacobson sa...

Nej. Mikoroekonomin är bara ekonomi på en annan nivå, och är lika generell som makroekonomin.

Den handlar om de enskilda hushållens ekonomiska agerande, dvs. hur de enskilda hushållen agerar generellt - alltså inte i något enskilt fall.

Björn Nilsson sa...

Nja (om jag får upprepa mig, som varande magister i ämnet): det finns viktiga skillnader mellan hushåll, företag och stat som gör att de olika bitarna faktiskt är knepiga att pussla ihop eftersom de fungerar på olika sätt. Det är en sak. Sedan kan man ju visserligen inte kräva att varje mindre enhet skall uppträda exakt som mikroteorin förutspår, även om teorin skulle råka stämma. Men om många enher gör "fel" (tusentals byar bygger broar osjälviskt) kommer det att kasta skuggor över teorin och göra att den ifrågasätts. Om man nu inte bara förklarar det här som en "störning", vilket är ett vanligt knep när nationalekonomer vill bortförklara verkligheten.

Carl Jacobson sa...

Nå, det verkar ju faktiskt som att vi i princip blev överens till sist!

Björn Nilsson sa...

Aj fa... nå, man kan ju inte lyckas alla dagar. Vi får hitta något annat fält där det ökända Erisäpplet kan kastas in.

Kerstin sa...

Och just nu är vi tillbaka till det 30-tal då människor i byarna slöt sig samman för att ordna med elektricitet etc.

I min lilla by håller vi just på att samarbeta i en förening för att dra ut kabel till våra gårdar för att få rejäla bredband, eftersom storfinansen bara är intresserad av att förse större samhällen med sådana. Vi får ett visst kommunalt stöd, men också betala en rejäl slant själva och göra en del grävjobb själva.

Det är ju så regeringen vill ha det. Där det är lönsamt för större företag att göra något, där ska de få göra det. Där det inte är lönsamt får väl folk fixa saken bäst den kan, eller vara utan. Regeringen skiter väl i både rättvisa och utveckling av hela landet. Det är så det har sett ut i U-länderna hela tiden och vi ser ju hur bra de har utvecklats när man väntat på privata initiativ. Först när staten tagit tag i saker och ting har somliga av dem kunnat komma ikapp Västvärlden. Nu gör den senare vad den kan för att den ska rasa ner i underutveckling i stället.

/lasse sa...

Teorin utgår väl från individen, om en hel by går emot detta som menas vara individens naturliga sätt att handla borde det vara ett besvärande sänke för teorin. Nu är det väl inte bara ett empiriskt experiment som talar mot teorin utan många av skilda slag.

Vietnamese villagers show that social influences affect willingness to cooperate
Med bild på bron.

Bara detta att en artificiell modellvärld kunnat få så stort inflytande och nu måste tillbakavisas med empirisk forskning är i sig ett bevis på att vi inte är rationella.

Björn Nilsson sa...

Ballt! Där fick vi den på bild också!

En stor del av mänsklighetens historia och energi har väl ägnats åt att bygga respektive försöka riva ner fantasier?

hannu.komulainen@comhem.se sa...

Det där med mikro- resp makroekonomi är intressant. Keynes förstod att den ekonomi, han hade lärt sig, hos Marshall, inte stämde med verkligheten. Så han sket i den och utformade en teori för makronivån, som inte utgick från denna teori, som kallades mikroteori och som dyrkades för sin matematiska skönhet, men knappast togs på allvar i övrigt. Men Keynes la till brasklappen (av hövlighet?) att om det skulle bli full sysselsättning någon gång, skulle nog den klassiska teorin ( som i sig var en kompromiss mellan gränsnytteteori och Ricardo) börja gälla igen. Efter kriget uppstod en ohelig allians mellan den "klassiska" teorin och Keynes makroteori, som teoretikerna förstås inte var nöjda med - makroteorin måste grundas på mikroteorin! Så vi fick tillbaka neoklassikerna i högsätet igen, och under namnet nyliberaler har de predikat denna fullkomligt verklighetsfrämmande idé om den perfekta marknaden för oss. 2008 trodde man ju att den skulle dött definitivt, men icke - den lever och frodas.

Björn Nilsson sa...

Kerstin, det är nog så att ni som inte bor inom stadsplanerat område inte riktigt räknas i de stora sammanhangen ... om ni inte råkar inneha något litet torp à la Göran Persson förståss. Så ni får nog gräva era kabelgravar själva och hoppas att inte NATO kommer och vill göra skjutfält av er kommun.

Björn Nilsson sa...

När man lägger ihop en massa småbitar får man en stor bit som inte ser ut som småbitarna. Kan man inte säga att det är en viktig lärdom om skillnaden mellan mikro och makro? Annars får man ju bisarra ideer där folk resonerar som om en privatperson eller ett litet företag har samma sorts ekonomi som en hel stat. Det finns ju ett mellanläge, med företag som liksom staten kan producera pengar, men i det fallet bör företagen (= banker) nog snarast räknas som offentliga inrättningar. (Och förstatligas om de inte sköter sig utan blir samhällsfarliga.)

Hannu Komulainen sa...

Marx teori är mer lyckad: mikroteorin i första bandet av "Kapitalet" och makroteorin i andra bandet harmonierar med varandra. (Dock påstås det ju finnas ett "transformationsproblem" mellan första och tredje bandet.)

Anonym sa...

Bankerna kan iofs inte producera pengar som en stat kan, dvs ur tomma intet. Varje krona som banken lånar ut har de själva lånat, men varje utlånad krona blir en insättning som i sin tur kan lånas ut, samma pengar kan sas användas om och om igen. Den sk bank/kredit-multiplikatorn sätter snurr på pengarna, men varje kreditpeng har en fordrings och en skuld sida. Till skillnad från det som lånas ut av centralbanken, när Bernanke prackar på bankerna pengar sk kvantitativ lättnad kommer de från tomma intet när centralbanken knappar in på datorn att bankens konto får si eller så mycket. Iof ger QE inga nya tillgångar då CB byter mot obligationer, bankens balansräknig förblir den samma. Men när Bernake köper sk toxic waste av bankerna får man nog säga att nya friska tillgångar har skapats.

Hannu Komulainen sa...

Nej, Lasse du har fel. "Fractional reserve banking" betyder att banker skapar pengar "ur tomma intet". Ur wikipedia: "Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion (därav Fractional-reserve banking), som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre"

Vårt kapitalistiska system är mycket mer skrämmande än vad de flesta vet!

/lasse sa...

Konceptet är som jag sa, banken kan inte låna ut pengar den inte har, dvs o någon sätter in 100 kr kan de inte godtyckligt notera 900 kr I sin balansräkning. Även för banker är falskmyntning olagligt (men det är väl också det enda.) Men när banken lånar ut skapas en insättning som i sin tur kan lånas ut så i systemet menar då teorin om Money multiplier att de skull skapas 878 kr om kravet är att 10% ska utgöra reserv. Det hela är samman bundet i en kedja av fordringar och skulder. Det skulle förstås vara fantasiskt var fantastiskt om banken bara skulle behöva betala ränta på 100 kr men kunna kassera in ränta på 878 kr.

Men visst skapas pengar, penning mängden ökar och minskar beroende på hur den här kreditmultiplikatorn är i arbete. Men de pengar som skapas är inte jämförbara med high powered money dvs sådana som skapas a landets penningvårdande myndighet i form av en Centralbank, pengar som inte har någon skuldsida initialt. Men även detta är i ständig flux, pengar skapas och makuleras .

Detta är Bill Mitchells område.

/lasse sa...

Konceptet är som jag sa, banken kan inte låna ut pengar den inte har, dvs o någon sätter in 100 kr kan de inte godtyckligt notera 878 kr i sin balansräkning. Även för banker är falskmyntning olagligt (men det är väl också det enda.) Men när banken lånar ut skapas en insättning som i sin tur kan lånas ut så i systemet menar då teorin om Money multiplier att de skull skapas 878 kr om kravet är att 10% ska utgöra reserv. Det hela är samman bundet i en kedja av fordringar och skulder. Det skulle förstås vara fantasiskt var fantastiskt om banken bara skulle behöva betala ränta på 100 kr men kunna kassera in ränta på 878 kr.

Men visst skapas pengar, penning mängden ökar och minskar beroende på hur den här kreditmultiplikatorn är i arbete. Men de pengar som skapas är inte jämförbara med high powered money dvs sådana som skapas a landets penningvårdande myndighet i form av en Centralbank, pengar som inte har någon skuldsida initialt. Men även detta är i ständig flux, pengar skapas och makuleras .

/lasse sa...

Detta är Bill Mitchells område.

Money multiplier and other myths
“The conception of the money multiplier is really as simple as that. But while simple it is also wrong to the core! What it implies is that banks first of all take deposits to get funds which they can then on-lend. But prudential regulations require they keep a little in reserve. So we get this credit creation process ballooning out due to the fractional reserve requirements.

Well that is not at all like the real world. It is a stylised text-book model which isn’t even close to how things actually operate. The way banks actually operate is to seek to attract credit-worthy customers to which they can loan funds to and thereby make profit. What constitutes credit-worthiness varies over the business cycle and so lending standards become more lax at boom times as banks chase market share.
These loans are made independent of their reserve positions. Depending on the way the central bank accounts for commercial bank reserves, the latter will then seek funds to ensure they have the required reserves in the relevant accounting period. They can borrow from each other in the interbank market but if the system overall is short of reserves these “horizontal” transactions will not add the required reserves. In these cases, the bank will sell bonds back to the central bank or borrow outright through the device called the “discount window”. There is typically a penalty for using this source of funds.

At the individual bank level, certainly the “price of reserves” will play some role in the credit department’s decision to loan funds. But the reserve position per se will not matter. So as long as the margin between the return on the loan and the rate they would have to borrow from the central bank through the discount window is sufficient, the bank will lend.

So the idea that reserve balances are required initially to “finance” bank balance sheet expansion via rising excess reserves is inapplicable. A bank’s ability to expand its balance sheet is not constrained by the quantity of reserves it holds or any fractional reserve requirements. The bank expands its balance sheet by lending. Loans create deposits which are then backed by reserves after the fact. The process of extending loans (credit) which creates new bank liabilities is unrelated to the reserve position of the bank.”

Om jag får saga det så tog de ett litet tag att förstå, men nu är jag inte allt för snabbtänkt.

Det är ovannämnda kunskap som gjort att vi här i Sverige, Kanada, Australien och en del andra helt avskaffat Reserv kravet på bankerna, det är irrelevant så som det fungerar i verkligheten. Tyvärr har ekonomiutbildningarna ännu inte snappat detta och lär ut nonsens om money multiplier etc. Vi kunde för ett tag sen höra vår omhuldade och allt mer rundhyllte finansminister prata om att höja reservkravet för att motverka lånebubbla, han nämnde också det ”oerhörda” att bankerna i dag bara behövde ha 3000 kr i reserv när de lånade ut en miljon. Var han fick den siffran ifrån vet jag inte, det är säkert tekniskt riktig men faktum är att vi som nämnts inte har något reservkrav. Man tycker att landets finansminister skulle känna till detta och veta varför vi inte har det.

Härom året när man stöttade bankerna under Baltikumkrisen påstod Borg att de 50 eller 60 miljarderna man injicerat i bankerna skulle generera typ 500 miljarder i utlåning och då stimulera ekonomin. Som vi kunde lära os i ovanstående från Mitchell är sådant rent nonsens, det är inte så det fungera idag. Teoretiska reliker från guldmyntfotens dagar.


Lending is capital- not reserve-constrained

Hannu Komulainen sa...

Inte ens Anders Borg vet alltså hur det här fungerar! Som den icke-expert jag är så böjer jag mig för sakkunskapen.

Men vad jag kan se så påstår Mitchell inte att bankerna inte skulle skapa kreditpengar ur tomma intet. Det är en teknikalitet han har hängt upp sig på, den där multiplikatorn. Om han har rätt så är det väl ännu värre än "fractional reserver banking"-motståndarna säger. Den enda begränsningen för bankerna är tydligen möjligheten att hitta s.k. kreditvärdiga kunder att lura sina lån på.

"Fractional reserve banking" ledde till massor med bankrusningar på 1800-talet. Kreditpennnigskapandet förvärrade dessutom överproduktionskriserna enligt Marx.

Centralbankerna kom ju till för att stabilisera systemet. Hur stabilt det är idag visade ju sig i den senaste finansiella kraschen 2008. Även om bankerna då inte kallade sig banker (shadow banking).

/lasse sa...

En svensk bankekonom skrev om detta redan 1975, Leif Backlund:

Lär er leva med skulder
Huvudansvariga för tillkomsten av denna världsomfattande skuldekonomi är de amerikanska storbankerna. I en artikel i Harper's Magazine (Jan. 75) med titeln "How Banks destroy the economy" (Hur bankerna krossar ekonomin) beskriver författaren, Martin Mayer, de amerikanska storbankernas nya politik som "en revolution i bankernas arbetssätt och funktion som i grunden skakat hela mekanismen i den amerikanska ekonomin".

Denna revolution definierar han kortfattat med följande tekniska termer: "the shift from asset management to liability management" d.v.s., fritt översatt, övergången från en utlåningspolitik som arbetade med tillgångssidan till en utlåningspolitik som arbetar med skuldsidan.

Förut tog bankerna emot inlåningskundernas pengar, lånade ut en del och placerade en del i skattkammarväxlar och obligationer. Utlåning gav alltid banken en högre ränta än goda obligationer. När efterfrågan på lån steg, sålde banken en del av sina obligationer för att skaffa pengar till den nya utlåningen: ’asset management’ (utlåningspolitik som arbetar med tillgångssidan).

I dag möter bankerna en ökad efterfrågan på lån genom att själva från andra låna de pengar som de lånar ut till sina kunder: ’liability management’ (utlåningspolitik som arbetar med skuldsidan).”
...
Under "liability management" upphävs den reglerande funktion på bankernas utlåningspolitik som räntenivån på obligationsmarknaden tidigare hade. På den tiden bankerna måste sälja obligationer för att öka sin utlåning (asset management), tvangs de ta hänsyn till dessa försäljningars effekt på räntenivån. En försäljning av obligationer tenderar nämligen att minska priset på obligationer och därmed öka räntenivån, vilket i sin tur kan minska låntagarens benägenhet att låna och bankens möjlighet att utvidga sin utlåning.

När bankerna kan bortse från räntenivån på obligationsmarknaden, betyder det även att centralbanken förlorar sina möjligheter att genom försäljningar av obligationer påverka bankernas utlåningspolitik. Därigenom har bankerna fått fria händer att främja en ekonomiskt destabiliserande skuldsättning till förmån för utvalda storkunder. Eller som Mayer uttrycker det: "Bankerna använde sin nya låneskapande kapacitet som en källa till frikostighet gentemot affärsvärlden. Lånekamrerer blev penningförsäljare snarare än ansökningsanalytiker.”


-----
”Antag att ett multinationellt bolag, som fått ett eurodollarlån, använder dessa pengar till att betala en räkning till ett annat multinationellt bolag. Antag också att båda bolagen är kunder hos "eurobanker". De eurodollar som det första bolaget erhållit kommer alltså att sättas in på det andra bolagets bankkonto. Denna insättning innebär att bankens inlåning ökar med detta eurodollarbelopp, vilket möjliggör för banken att låna ut dessa eurodollar som redan lånats ut en gång. Och dansen kan fortsätta i det oändliga. Här skapas alltså pengar. Denna förmåga att skapa pengar kallas i bankjargong för "kreditmultiplikatorn".
Detta är i och för sig inte speciellt kännetecknande för eurobanker utan samma förhållanden är genomgående för alla affärsbanker. På det nationella planet är det dock så att denna penningskapande makt i princip skall kunna hållas i schack av centralbanken, som med olika medel kan reglera affärsbankernas utlåning. Någon sådan centralbank som skulle kunna reglera eurobankernas utlåning finns inte. Vad som har skett är alltså en fundamental maktförskjutning, där de s.k. eurobankerna plötsligt fått en okontrollerad makt att skapa internationella pengar”