Drygt en fjärdedel av väljarna, 25,55%, valde alltså Grillos parti. 29,13% lade sin röst på gamle storskojaren Berlusconi. Lägger man ihop siffrorna från vänster till höger så blir det nog i själva verket närmare 100% för skojare av större eller mindre format. Eller för att citera den norske iakttagaren Pål Steigan:
Italienske velgere har vist sinnet sitt i dette valget. De føler at politikerne har sviktet dem, derfor samler de seg om en ikke-politiker. De gir blaffen i diskusjonen om høyre-venstre, siden det knapt er mulig å se forskjell.
I övrigt ser valet ut som en intressant illustration till något jag läste häromdagen, angående de neoklassiska teorierna om 'rationella förväntningar'. Kritikern (kan ha varit i den här artikeln) påpekade att när människor efter en svår kris fortsätter att rösta på de figurer som orsakat krisen är det ett bevis för att tänkandet inte alltid är rationellt. Eller att somliga är knäppa i roten helt enkelt. Och då kan de fortsätta att rösta på figurer som Berlusconi eller Monti. Alternativt letar man upp en ny pajas att rösta på, som Grillo. Fast vi får nog vänta med omdömet om hans parti. Rörelser av den här typen brukar krascha eller göra bort sig efter ett tag, men det är ju inte omöjligt att hans femstjärninga rörelse har något konstruktivt att komma med. Dock är mitt grundtips att den åker ner i det italienska korruptionsträsket efter ett tag.
11 kommentarer:
En delförklaring är kanske att det krävs en massa tid för att sätta sig in i de enklaste frågor. Tid som nästan ingen har eller väljer att lägga på politiken. Försök med så kallad deliberativ demokrati visat dock på en annan väg. Om folk sätts i små juryliknande grupper där de får tillgång till en frågas grunddata så överger de flesta sina fördomar på bara någon vecka.
Eller med andra ord: Enskilda individer är korkade, kollektiv är smartare. I synnerhet om kollektiven är tillräckligt stora för att göra så mycket intryck att dess medlemmar får ta konsekvenserna av sina val.
Förlåt, glömde underteckna ovanstående
Kollektiven får tydligen inte vara för stora, för då blir det svårt med vettiga debatter, och den kollektiva visdomen kan förvandlas till kollektivt vansinne.
Arbetarrörelsen klarade av att föra en vettig intern diskussion och komma till vettiga beslut så länge den verkligen rörde sig. Dito med andra rörelser. Så länge det finns en kollektiv strävan fungerar det. Men när folk överlåter ansvaret till nån annan förfaller det.
Som Tocqueville konstaterade: individualism där var och en bara tänker på sig själv skapar möjligheter för makthavare att bli tyranniska.
Att tala om rörelse idag är rena skämtet, det är inte mer rörelse än i en klump gele som på sin höjd skakar till litegrann men inte rör sig ur fläcken.
Jan: det beror på hur gruppen sätts ihop. Det finns risk för grupppolarisering om den består av likasinnade. Samlar man tio nazister under ett tack är risken stor att de tillsammans tar mer extrema beslut än vad var och en skulle få för sig. Men med lite spridning, och vettig arbetsordning, kan grupper nå längre än de flesta enskilda skulle kunna på egen hand.
Björn: i mitt ex av arbetarrörelsens efterkrigsprogram hittade jag en maskinskriven kopia av en artikel från DN av professor Eli . Heckscher. Den är daterad 16 januari 1947 och titeln är Inkomstutjämning och skattreform. Högst upp har någon skrivit: medföres till studiecirkeln. Så, visst, det verkar ha varit lite högre nivå på debatten inom arbetarrörelsen förr.
I vår by (på några tusen invånare) har jag fått berättat av en numera avliden granne att det fanns en politisk diskussionsklubb som varje vecka drog knökfullt hus. Det var på den tiden det fanns en industri där majoriteten arbetade. Då fanns heller inte dumburk och datormaskin i varje hem.
Kan man ens komma i närheten av att vecka ut/in åstadkomma samma sak i en storstad idag? Jag tror inte det.
Det dystraste är ju att när Berlusconi får nästan 30% av rösterna, då frestas man ju ifrågasätta om demokrati en så bra idé :-(
Det gör man förresten redan när M når samma resultat i opinionsmätningar.
I själva verket handlar det förstås om att kapitalet har ryckt undan grunden för fungerade demokratier, nämligen allsidiga och informerande media.
Pierre: intressant upplysning. Har ibland funderat över hur och vad arbetarrörelsens aktivister studerade vad det gällde ekonomi.
Sim, om man lockar med fria drinkar ... eller utgår från att det faktiskt permanent finns en kärngrupp som är diskussionssugen, till och med utan drinkarna? Om diskussionerna kunde knytas till en politik som faktiskt genomförs borde de vara intressanta. Rundsnack utan resultat är väl mindre lockande.
Kerstin, arbetarrörelsens självmordslinje innefattade vanskötsel och nedläggningar av de egna medierna. Man överlämnade scenen till borgarna. Men eftersom rörelsens ledare själva blev borgare märkte de väl inte så stor skillnad.
Pierre: Jag förutsätter att sammansättningen utgår från sociala kriterier, inte från ideologiska (dvs förutfattade fastlåsta meningar).
Skicka en kommentar