Nr 3500, och reflexioner om arbetsvärde

Detta måste vara en av mina typiska läsare - klok som en uggla!

Detta är mitt tretusenfemhundrade inlägg på den här bloggen. 3500, vilket jädrans ordskvättande. Men jag har en lösning: om hundra av mina trogna läsare skickar mig hundra bagis per månad så lovar jag sluta skvätta och ägnar mig åt något annat ... som att sätta sprätt på buntar med hundralappar! Överenskommet ...!?

Detta var dagens allvarliga förmaning, nu över till något lättsammare stoff. Arbetsvärde. Här är några oavslutade reflexioner.

Normalt brukar arbetsvärde ses som en matematisk operation: X timmar genomsnittligt arbete för att framställa en produkt är grunden för produktens värde. Därmed kan den rättvist bytas mot en annan produkt som också består av X timmars genomsnittligt arbete. Ungefär på det sättet kan den klassiska arbetsvärdeläran beskrivas: värdet av en produkt består av arbetet som lagts ned i den. Det var de klassiska ekonomernas syn på saken fram till mitten/slutet av 1800-talet.

Men jag tror man kan införa en annan, mer djupgående komponent i arbetsvärdet. Arbetets produkt kan inte skiljas från den som utfört arbetet, och därmed kommer känslor och tankar med i bilden. Och den insikten fick mig att anknyta till den grundläggande primatforskningen som jag ibland skrivit om på bloggen.  Hårdkodat i den mänskliga hjärnan finns (tror en del forskare) ett antal förhållanden som gör att vi kan fungera i grupp, att vi gillar ömsesidighet, att vi har en viss förmåga att förstå hur andra människor tänker. Det där med ömsesidighet (jag hjälper dig och du hjälper mig) verkar intressant när man börjar prata om utbyte. "Du får X timmar av min tid mot att jag får X timmar av din tid" - så kanske det låter när en del av vår hjärna funderar. Men vad händer om du ger X men bara får x tillbaka?

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Kan det vara så att ojämlikhet i utbytet är en otrevlig och skadlig kulturell överbyggnad på en i grunden rättviseträngtande mänsklighet? För att mänskligheten skall må själsligt väl måste känslan av (och det faktiska) orättvisa utbytet bort. - En rimlig slutsats?

PS. Arbetsvärdeläran grundlades i ett förindustriellt samhälle med hantverks- och bondeproduktion. Det bör ha varit ganska enkelt att värdera olika arbetsinsatser för den som kände till hur de borde vara. I och med storindustri och tjänstesektor har en del förändrats. Men jag tänkte inte krångla till resonemanget så mycket i det här läget. Annat än med ytterligare en lite grumlig reflexion: när storindustri- och tjänstesektor rör till principerna för arbetsvärdering så kan det vara vara ett tecken på att tiden rinner ut för det system som i grunden antas vila just på arbetsvärdering. DS.