El camino de nuestros Libertadores - Våra befriares väg |
Vad är nu detta? Jo, en samarbetsorganisation för alla stater på de amerikanska kontinenterna utom USA och Canada. En del data finns på Wiki, men länken till CELAC själv verkar inte fungera. Den första artikeln jag hänvisade till frågar om CELAC vänder Monroedoktrinen upp och ned. För USA-presidenten Monroes doktrin handlade om att europeiska kolonialmakter inte skulle tillåtas blanda sig i amerikanska angelägenheter efter att spanjorernas och portugisernas välden fallit. Det som nu händer är att det alltmer samarbetande Latinamerika i stället ökar samarbetet med EU. Tiderna förändras, och EU inklusive de gamla kolonialmakterna Spanien och Portugal tar gärna emot investeringar från Latinamerika. Man får förmoda att Washington gnisslar tänderna (samtidigt som de officiellt håller god min), medan kanadensarna undrar om det verkligen är så smart att lägga sig platt för jänkarnas allt mer söndervittrande utrikespolitik.
Hittills har CELAC hållit två toppmöten efter bildandet 2010, och nästa möte blir på Cuba. Det är intressant att ett antal stater med olika politiska inriktningar ändå kan hålla ihop relativt väl, och att stater som Cuba och Venezuela kan spela en ledande roll. Anledningen kanske är att även stora grupper inom det borgerliga fältet i Latinamerika inser att om de skall kunna vara oberoende borgare så gäller det att hålla USA stången och samtidigt bygga samarbete på andra kontinenter. CELAC möter EU exempelvis, samt Indien, och fördömer USA:s blockad mot Cuba. Det finns fortfarande kvar inslag av den gamla typen latinamerikanska bossar som gärna skulle vilja vara lokala makthavare i USA:s tjänst, men deras tid verkar rinna ut.
Man får förutsätta att kineserna och ryssarna också är intresserade av CELAC. Dels av handel, dels att politisk kunna samarbeta med ett potentiellt maktblock söder om huvudfienden USA. Detta blir ett inslag i den multipolära värld som skapas när USA:s makt minskar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar