Utan att uttalat ha använt en marxistisk modell är det ungefär vad Marshall McLuhan också förespråkade. Han visade på boktryckarkonsten som en seriell process som blev förebilden för industriell serieproduktion. Den skapade en viss sorts tänkande som kom att dominera i västerlandet under några hundra år. Men så kom datamaskinerna och det elektroniska samhället och ställde mycket på huvudet. Som han skrev: Det löpande bandet ersattes av databandet. (Ja, detta var för länge sedan när datamaskiner var jättestora och fick sina data från jättestora rullar med magnetband.)
För att sammanfatta: den industriella modellen med sin förutsebarhet och förutbestämdhet (moment C följer på moment B som följer på moment A) ersätts av en betydligt rörigare modell där många processer löper parallellt, griper in i varandra, utvecklas mer slumpmässigt. Men innan detta modellskifte inträdde var det ingen slump att ...
... tankesmedjan Rand (research and development) corporation, ett barn av det kalla krigets militärindustriella komplex, på 50-talet skapade ett monster – en ny version av filosofen John Stuart Mills homo economicus.Notera det där med industriellt och 50-talet. Det var under den rationella seriella industriproduktionens glansålder. Fabrikerna var fulla av arbetare som utförde noggrannt beskrivna arbetsmoment enligt arbetskorten, och det hela styrdes av jättelika hierarkiska organisationer.
Citatet finns i en kulturartikel i Svenskan som diskuterar kritik mot kapitalismen från höger. Dessutom kommer den från Tyskland. Kan man gissa att den är en uttryck för den 'sociala kapitalism' som sägs känneteckna kontinentaleuropa, till skillnad från den anglosaxiska råkapitalismen?
Ännu så länge härskar homo economicus, 'the economic man', inom nationalekonomins huvudfåra, men den är under attack. En svensk ekonom som tillhör angriparna är Lars P Syll (blogg här). World Economics Association är en internationell gruppering som också hårt angriper den härskande nationalekonomin.
Kritikerna anser att teorin om en individ som alltid styrs av 'rationella förväntningar' helt enkelt inte stämmer med normalt mänskligt beteende. Gör vi vid varje beslut en iskallt logisk kalkyl hur mycket vi kommer att tjäna på olika alternativ? Det är tvivelaktigt. I så fall är matematiska spelteorier av ganska litet värde för att förstå hur folk i gemen agerar i en riktig värld, utanför spel-labbet. (Jag vill inte avfärda spelteorier helt, men de bör betraktas med visst misstroende, särskilt om de spelande är USAmerikanska ekonomistudenter med konstiga ideer.) Det är mer troligt att vi tar oss fram på ett ungefärligt sätt i tillvaron, ofta faktiskt går emot de egna intressena, inte bryr oss om att räkna så noga, tar det som verkar hyggligt bra, etc.
Men åter till artikeln, och kritikern som heter Schirrmacher. Han hävdar att etnologer, litteraturvetare och kulturskribenter har den mest relevanta kritiken av kapitalismen, inte ekonomer eller samhällsvetare. Etnologer (menar han kanske antropologer?) och kulturfolket är "vana att betrakta påstådda sakförhållanden och det som anses vara givna fakta som berättelse." Det där låter lite skumt och postmodernistiskt, eller också hänger jag bara upp mig på termen "berättelse".
Hur som helst, etnologer med flera ser på samhället som en mänsklig skapelse och inte som något som lyder under naturlagar, säger Schirrmacher. Ekonomerna kommer fortfarande dragande med sin overkliga kalkyleringsmaskin till människa.
Jag tror man kan säga att antalet komponenter i ett samhälle är så många, och så trassligt förbundna med varandra och ibland så svåra att förutsäga, att man inte kan se motsvarigheter till exakta naturlagar i samhället. Däremot kan man ju se mer eller mindre starka tendenser. När Karl Marx kläckte idén om "lagen om profitkvotens fallande tendens" framgår det ganska klart att han kunde ha gjort det enklare genom att helt enkelt släppa lagen, och i stället skriva "profitkvotens fallande tendens". "Berättelsen om profitkvotens fallande tendens" låter däremot ganska töntigt.
Här finns den ursprungliga tyska artikel, en recension i Süddeutsche Zeitung. Där står det bland annat:
Man muss den Kapitalismus auch zu "lesen" verstehen.Man måste också förstå att "läsa" kapitalismen. Och det är ju svårt att säga emot. Försökte stava mig igenom högtyskan, och där finns fler intressanta reflexioner än vad som fick plats i referatet i Svenskan. Ta det där med skillnaden mellan information och vetande. Ett samhälle där information behandlas som en vara behöver inte vara ett samhälle med högt vetande. För information i sig behöver inte betyda att man vet så mycket. Inte förrän de olika småbitarna sätts samman till förståeliga kunskaper på högre nivå blir de vetande.
Det kan vara så att vetandet, eller om man kallar det 'bildning' trängs tillbaka när allt större mängder obearbetad information strömmar runt i samhället. Även vänsterradikala personer suckar över att 'den bildade borgerligheten' numera i stort sett verkar vara utdöd. Och därmed kan vi se en orsak varför även ett fåtal personer från den borgerliga sidan kan vara mycket kritiska till dagens kapitalism. Det gamla bildningsidealet faller samman när media skenbart öser ut mer och mer nyheter, fast det i själva verket är en soppa som ofta gör tillvaron mer obegriplig än vad den borde vara.
På tal om det, och obildade muppar. Från en understreckare i Svenskan hämtar jag denna intressanta upplysning:
Vissa av mina studenter blir genuint förvånade när jag berättar att Sverige och Finland utgjorde en stat före 1809.
Denne skribent har alltså drabbats av studenter, personer som lyckats trassla sig genom skolan från ettan och upp till gymnasiets avgångsklass, utan att ha lyckats uppfatta att Sverige och Finland var samma land under sexhundra år! Frågar man dem om något pop-kulturellt skit från USA får man förmodligen veta allt! Detta kanske säger en del om förhållandet mellan information och vetande?
10 kommentarer:
Nationalekonomi har egentligen bara två svagheter. Dels bygger den på stympad naturvetenskap. Den tar till exempel inte hänsyn till termodynamikens andra lag. Nationalekomi tycks inte heller bry sig särskilt mycket om andra samhällsvetenskapers empiriska resultat. Därför tycks ju inte ens företagsekonomer ha någon nytta av nationalekonomernas arbete.
Sen finns där ju också en del svagheter i hur nationalekonomer arbetar. De tar till exempel sällan fram siffror själv, utan nöjer sig med att jobba med data som stat eller näringsliv tagit fram.
Det är sidogrenar, som ekonomisk historia, ek. geografi, institutionell ekonomi, neuro-ekonomi och liknade som verkar prestera intressanta och läsbara resultat. Kärnan av neoklassisk (av somliga kallad "teo-klassisk) ekonomi är tämligen död. Därmed kan den inte ge mycket hjälp för företagsekonomer som ju förhoppningsvis jobbar med verkligheten.
Det är nog värre än att ekonomer bara använder andras siffror. Jag undrar (med erfarenheter jag har av historikernas källkritiska arbete) hur mycket ekonomerna funderar på hur trovärdiga siffrorna de får verkligen är.
Det finns en nobelpristagsre i fysik (vad han nu hette) som underkände nationalekomi som vetenskap bara därför att de inte tar fram siffrorna själva. För honom var det obegripligt hur man använda statens politiserade siffror.
B
Även Bertil Olin var väl tveksam till nationalekonomins status som vetenskap - tills han fick icke-nobelpriset i ekonomi? Skulle tro att bland neoklassiska ekonomer löser man trovärdighetsproblemet helt enkelt genom att blåsa upp sig och spruta ut en massa konstiga siffermodeller som antas visa att man är vetenskapliga. Ungefär som en trollkarl som drar lite abrakadbra och plockar fram en kanin ur den tomma hatten.
Nationalekonomer arbetar för andra nationalekonomers applåder, var det en nationalekonom som sa. Men man behöver väl inte döma ut hela strävan att förstå samhällets ekonomi bara för att dom som nu dominerar verksamheten är ideologiskt blockerade? Även den verksamheten måste väl förr eller senare få sin Galileo?
Nej, inte behöver man döma ut helt, men efter Marx har det väl mest varit kvacksalvare i branschen. I alla fall har de hörts mest. Rent otroligt att neoklassikerna kunnat fortsätta efter senaste krisen, men de mal bara på.
Det finns ju ett metodologiskt problem med ekonomin. Kvantitativ vetenska kan ytligt sett verka mer "vetenskapligt" än fallstudier och kvalitativ vetenskap. Fallstudien genererar iaf en vettig datapunkt, medan den kvantitativt draggande i siffersamingar. Kemin tog ganska stora steg frammå när vi upptäckte atomen. Ekonmen har känt till sin atom hela tiden, hen låtsas bara inte om den.
Vet inte hur ofta jag fått förklara att det handlar om människor, för nötter som sitter och med axelryckningar säger att jämvikt til slut kommer inställa sig. Utan att de har en susning om hur det sker i verkligheten, för individen.
Nja, inte bara kvackare, Björn, vi har ju World Economics Association, dom håller ju på att ta över butiken rent akademiskt sett. Men neoklassikerna är ju nyttiga idioter för finansmaffian så publikt får dom säkert hållas länge än.
Martin: Var det inte Keynes som sa att jämvikt finns bara på kyrkogården?
Jan,
ja ett system i jämvikt är ett dött system. Världen, universum, människan är emergence system och därmed icke-jämviktssystem. En människa går bara åt ett håll i tiden och i sin utveckling.
Finns många andra problem med att använda termodynamiska formler för att beskriva samhället. Lars P Syll tar upp icke-ergodiska system. Dessa är mycket vanliga och jag jobbar just nu med icke-ergodisk kemi.
Sedan är skeenden i samhället inte alltid reversibla, vilket är ganska viktigt för en jämvikt. En hemlös får inte en bostad på exakt samma sätt som hen blev av med den fast baklänges. Det är två olika processer. Fick förklara sånt för min liberale bror som var för marknadshyror. För även om han har rätt att det då skulle byggas tillräckligt med bostäder och att det till slut kommer finnas bostäder i alla prisklasser. Så bör han tänka på alla de familjer som i väntan på denna jämvikt måste lämna sina hem, på den ekonomiska knipa som en massa folk försätts i. Att för dessa människor är tidsaspekten kritisk, men tiden bekymrar sig inte hans jämviktbegrepp om. Jag förslog att vi löste problemen för de utan bostad, helt utan att vräka en hel hög människor från sina hem.
Martin: Nej neoklassikerna utgår från overkliga förutsättningar. Jag roade mig en gång med att sätta ihop en lista på http://www.alternativstad.nu/Dokument/neoklassiker.html där det finns länkar till andra försök. Säkert kan man hitta ännu fler.
Det är bisarrt att dom har fått det genomslag de har fått. Man kan inte bara skylla på kapitalismen, eftersom även kapitalisterna skulle ha nytta av mer seriöst tänk, se t.ex. http://morgenbladet.no/debatt/2012/antirenessansen#.US3CpaI02rg. Handlar det om akademikernas makt över tanken? Handlar det om ett bristande grepp om verkligheten som följer av för mycket pengar och för långt avstånd till produktionen?
Skicka en kommentar