Intressant för mig är att samma argument som anförs att gammalliberalistismens modell inte fungerat - fått fungera av olika orsaker liknar argumenten från andra sidan för att socialismen inte fungerat, där den genomförts. Att den hindrats av en massa olika omständigheter. Så där står vi.
Jag tänker mig att Sixtens problem kan lösas sålunda:
Liberaler antar att om det existerande samhället avregleras ekonomiskt kommer det att fungera bra eftersom regleringarna är en hindrande överbyggnad på något som i grunden är bra. Under regleringarnas yta döljer sig det effektiva samhället som strävar efter att komma loss. Maximal individuell frihet kommer att leda till optimal användning och rättvis fördelning av tillgängliga resurser. Den så kallade chockterapin i Sovjet (en social katastrof, men god affär för några) kan ses i det sammanhanget. Problemet kan vara att om man avreglerar i ett samhälle med ojämnt fördelade resurser kommer de resursstarka att vara de som främst kan dra nytta av nya friheter. Och när snedfördelningen ökar blir samhället instabilare.
Kommunister antar att det existerande samhället i sig har inbyggda problem som gör svåra kriser oundvikliga och på sikt olösbara. Liberala avregleringar kan bara försvåra kriserna. Därför måste ombyggnad ske. Byggmaterialet är bitar det existerande samhället men sammansatt på ett nytt sätt och med nya komponenter tillförda. Här är det inte 'regleringar' utan det borgerliga klassherraväldet som är hindret. (Slår mig när jag skriver att borgerligt klassherravälde kan betecknas som en sorts reglering, och kastar man det överända kommer ett bättre och optimalare samhälle att träda fram ... man kan uttrycka det här på många olika sätt som går i varandra och det visar ju också Sixtens fundering)!
Försöken att 'bygga socialismen' har i själva verket tidvis varit mycket framgångsrika men inte räckt hela vägen fram. Detta kan förutses om man tar hänsyn till Marx' grundläggande modell för hur samhällena utvecklas - försöken har i allmänhet gjorts i stater som haft en för låg utvecklingsnivå för att kunna ta språnget till socialism och kommunism.
Ett intressant specialfall, ett resultat av Andra världskriget, var händelserna i Tjeckoslovakien och DDR. Här kanske man kan tala om problem med regleringar. De två mest utvecklade staterna i 'östblocket' var inte fria att utvecklas efter egna förutsättningar. Deras politik dikterades i hög grad från det lägre utvecklade Sovjet.
Finns nog mer att säga om det här, men jag tar det som ett provisoriskt försök till förklaring till skillnaden liberalism-kommunism.
---
PS. Se också ny kommentar som läsare Hannu skrev till föregående inlägg. Debatten rasar vidare! DS
3 kommentarer:
Fast det besvarar inte frågan. Att systemets försvarare dribblar bort all kritik med att dom aldrig har fått nån riktig chans att visa vad dom duger till, att kritiken egentligen inte drabbar dom utan bara diverse omständigheter dom inte råder över.
Problemet, som jag ser det, är att vi aldrig kommer att ha något "rent" system eftersom detta bara är en tankemässig abstraktion. Vad vi måste förhålla oss till är det konkreta, det vi har här och nu. Och då måste man sluta sig till att såväl liberalernas som kommunisternas recept ha visat sig vara högst bristfälliga. De som har lyckats bäst i praktiken är faktiskt socialdemokraterna. Så länge det nu varade.
Sen får man förstås rota ner sig i varför det inte varade längre. Och hitta konkreta svar på det. Och kanske göra ett bättre försök nästa gång. Osv.
Men poängen är att Den Perfekta Lösningen kräver så perfekta omständigheter att den alltid kommer att vara praktiskt ogenomförbar. Vi måste fokusera på robusta lösningar som klarar den stökiga omvärlden.
Jag skulle nog säga att kommunisterna tidvis klarat sig väldigt bra givet omständigheterna - men det kan bli ämnet för ett annat inlägg.
När man försöker beskriva en -ism blir det av naturen väldigt övergripande. Nyanserna försvinner, och då kanske det verkar som man beskriver en perfekt lösning även om detta inte är avsikten!
Kommunisterna - kanske, men det beror nog på vilka sådana du menar. Och hur.
I praktiken har "kommunism" blivit en etikett för radikal utvecklingspolitik à la Japans Meiji-revolution. Komma ikapp och gå förbi, som Chrusjtjov uttryckte det. Att med hårdare statlig styrning än vad Henrik VII, Colbert, Cromwell eller Bismarck använde på sina resp tider styra investeringarna till verkliga produktiva resurser på ett snabbare och mer fullständigt sätt än vad marknaden skulle göra.
Sådan styrning har alltid visat sig nödvändig för "utveckling", ända från att de norditalienska stadsstaterna använde den på medeltiden. Frågan är hur effektiva "kommunisterna" har varit om man jämför dem med andra som har använt liknande metoder.
Kineserna har varit mycket effektiva, men knappast mer effektiva än sydkoreanerna som har använt samma hårda styrning och kallat det något annat. Ryssarna var effektiva under en kort period och katastrofalt ineffektiva därefter. Brasilianarna, som aldrig kallade sig kommunister, har nog varit långsiktigt mer effektiva än ryssarna. Och så där kan man hålla på.
Inte minst borde man ställa sig frågan "är kommunistiska metoder relevanta för något annat mål än att industrialisera ett sydland?" Något empiriskt svar har vi inte så vi lär väl kunna fortsätta att gräla om det i evighet utan att komma nån vart.
Skicka en kommentar