Rädd för ryssen? ... nää

Inte vet jag hur tillförlitliga dessa 'undersökningar' är (det kan ju vara vad som helst från en enkät skapad av kompetenta opinionsundersökare/statistiker till en fråga rätt ut i luften till den som har lust att svara), men man kan åtminstone notera att i en serie frågor över flera år så har rädslan för ryssen inte växt så mycket. Under senaste året uppges den i stället ha minskat. Rädslan för krig är låg, det är värre med invandring, våld och miljöförstörelse säger de som svarat. En del människor ser för övrigt stor invandring som en sorts invasion, som dessutom är förknippad med en massa våld.

Att oron skulle öka för att Ryssland skickat in ett par nya krigsfartyg i Östersjön är svårt att förstå, åtminstone när man får veta att de kan ligga ända borta vid Island och beskjuta Skandinavien. Då borde vi väl vara lika rädda om de låge just vid Island? (Ryssland har kapacitet: man kunde skjuta raketer mot Syrien från små fartyg i Kaspiska havet.) Men nu höjer Ryssland sin profil i Östersjön vilket får ses som ett budskap till andra makter: ni börjar närma er en linje som inte får överskridas. Det bör ha betydelse även för Sveriges säkerhetspolitik.

Struntprat eller verkligt hot (och då, från vem)?

"Amerikansk tjänsteman" ... en kontorsgosse, eller vad? Vad betyder detta? Är det någon som bara pratar strunt, eller finns det ett reellt hot någonstans? - Om det andra alternativet gäller så finns det anledning att vara mer vaksam. Det torde dock inte röra sig om att en armada av nya fina ryska stridsvagnen Armata rullar iland på våra stränder, och ingen annan rysk militär hårdvara heller. Däremot är jag jäkligt misstänksam vad det gäller USAmerikanerna, om de tänker hitta på någon sorts provokation i Östersjöområdet. Upplopp i Lettland som skylls på ryssar? En jätte-hack-attack mot datorer i Sverige som Ryssland får skulden för? Eller???? - Nå, nu håller ryssarna hård koll på vad som händer i deras närområde och är nog beredda på alla möjliga tilltag. Och när de påstådda hoten mot Sverige ökar samtidigt som svenska politiker försöker dra in oss i NATO kan man ju undra hur den politiska logiken ser ut. Skulle inte Sverige bli säkrare ...?

Och detta händer alltså samtidig som den (före detta) vänstern här i landet skiter knäck i spiraler över att Jan Myrdal fått en (1) artikel publicerad i en identitär tidning. Suck. Man kunde ju prata om prioriteringar ...

Kan jag bevisa att jag inte är en robot?

Det diskuteras vad som eventuellt händer om datorer blir lika smarta som människor (eller lika dumma, det borde väl vara ungefär samma sak)? Nå, antag att du skriver en kommentar till en blogg och skall skicka iväg den. Sista steget blir att markera i rutan att du inte är en robot:

Men så får du det här svaret:

Vad betyder det? Kanske att den robot som kollar vad du är får för sig att du är en robot, eftersom du på anmaning klarar av att klicka i en ruta på skärmen!

Var står fienden? Myrdal får ordet.

Det har ju, kanske inte helt oväntat, blivit ett dj-a liv för att gamle Myrdal fått en artikel publicerad i Nya Tider. " ... utbrott som från en slamvulkan" skriver han själv om somliga reaktioner. Eftersom han knappast lär göra bot och bättring (det har han väl inte gjort under de senaste sjuttio eller så åren!) så lär han inte skrapa med foten och be om ursäkt den här gången heller. "Pudla" som det heter numera är inte direkt hans stil, och det är åtminstone jag tacksam för.

Nåväl, här kommer en aktuell text där Myrdal själv kommenterar läget. Undrade själv över vem "professor Magnus Nilsson" är som nämns. I presentationen på Clartés hemsida säger han:

Jag engagerar mig i Clarté för att det är en socialistisk organisation och tidskrift där den intellektuella nivån är hög och där man verkligen lägger kraft på att undersöka och diskutera viktiga frågor.

Verkar vara i litteraturvetenskap han har sin professur. - Nja, jag undrar lite över den professorliga  intellektuella nivån och kraften i undersökningarna vad det gäller den här frågans behandling i Clarté. - Men nu, över till Myrdal själv:

VAR STÅR FIENDEN?

Jan Myrdal

Nu har Clarté genom Mikael Nyberg, ansvarig utgivare för tidskriften Clarté och Clartéförbundet på styrelsens uppdrag genom professor Magnus Nilsson officiellt tagit ställning och uttalat sig om motsättningarna i synen på var den publicistiska huvudmotståndaren till den svenska arbetarklassen och dess allierade inom det svenska folket står att finna: Mikael Nyberg; "Jan Myrdal hoppar ner bland de bruna" och styrelsen genom professor Magnus Nilsson; "Att dela säng med monster". Jag är inte imponerad över resonemangen, de är mest verbiage, ordsvall. Men tar dem på politiskt och intellektuellt allvar.

Först något formellt. Mikael Nyberg inleder med en diskussion om Lars Adelskogh som jag inte känner. Det är polemiskt taskspeleri. Han avslutar med ett resonemang om att jag skrivit "vårt folk" och därmed bortsett från "antagonismen mellan klasserna". Där hade jag gjort ett fel genom att tro att man också i Clarté kommer ihåg när Gunnar Sträng i skattedebatten uttryckte sig klassmässigt: "Egnahemsägarna, dom är vårt folk."

Clartés styrelse genom Magnus Nilsson vänder ut och in på en central erfarenhet från den danska motståndsrörelsen. Att det då fanns konservativa som avskydde kommunister är sant men inte intressant. Intressant är i stället att det var Christmas Möller från det Konservative Folkeparti som samman med bl.a. Mogens Fog skapade "Frit Danmark". Alltså övervann konservatismen för att samman med kommunister skapa en i verklig mening patriotisk kämpande rörelse mot ockupanterna.

Styrelsen hänvisar till EXPO:s upplysningar om Nya Tiders ägare. Men det räcker inte som argument att om Expo hänvisa till Soros eller om Åsa Linderborg att hon är anställd av Schibstedt som till stor del ägs av Wall Street.

Att Clartéförbundets styrelse meddelar att jag inte längre är medlem med orden "Det är vi glada för" efter att nyss gett mig en livstidsprenumeration förvånar mig inte då den 1975 födde professor Magnus Nilsson nyss på Facebook avfärdade vad jag skrivit om erfarenheter av och strider inom Clarté sedan mitt första Clartémöte för sjuttiotre år sedan som "anekdoter". Det om det.

Det finns tre frågor.

1) I Sverige har nu en rörelse som SD inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO kommit ha det största, eller efter Socialdemokraterna näst största, antalet sympatisörer. På detta har "vänstersvaret" varit allsköns tal om homofobi och rasism och liknande bland arbetarklassen och folket. Rätt frågeställning vore att diskutera vilka materiella faktorer detta beror på. Gör man det då finner man att motsvarande sympatier för SD gäller för småbourgeoisie och andra utsatta, speciellt i den alltmer utarmade landsbygdsdelen av det kluvna Sverige. Och bidra till att forma klasskrav därefter. Detta behöver man inte läst Marx för att förstå. Men det hjälper.

I detta är Sverige inte unikt. Det gäller för de flesta länder i senkapitalismen (i "tredje världen" blir frågeställningen en delvis annan). I alla växer vad som kallas "högerpopulismen". Typiskt är att få inom vad som själv kallar sig "vänstersidan" brytt sig om populismens verkliga historia. "The Populist Party" var en progressiv rörelse av arbetarklass och småborgerskap. Intressant är att de lite sneda "vänster"-angreppen på mig började växa till larm när jag skrev om hur Marianne Le Pen genom att bryta med faderns pétainism och torterarbakgrund började överta vad som varit republikaners och laicisters slagord - och väljare.

Att inte begripa detta är att inte se elefanten i rummet.

2) För närvarande söker den härskande klassen av snöda skäl inlemma Sverige som stat i NATO. Jag har skrivit om detta och påpekat likheterna med situationen 1952 då de svenska militärernas agerande i Förenta staternas och Storbritanniens tjänst höll på att föra Sverige i krig. Först efter två nedskjutna svenska plan insåg den svenska statsledningen att Moskva började se Sveriges handlande som ett casus belli. Att Sverige nu genom sitt statliga beteende åter närmar sig en sådan brytpunkt är tydligt. Om detta har jag skrivit mycket. Ty det är viktigt att inse att realhotet mot Sverige växlar under tiderna. Redan under mina aktivt medvetna sjuttiofem år har den oss fredshotande makten befunnit sig än i söder och än i öster och än i väster. I denna situation är det i den svenska arbetarklassens och dess allierade i det svenska folket intresse att Sverige som stat driver den "Bernadottepolitik" vilken under ständigt pågående väsentliga skiftningar i den i staten härskande klassen dock i tvåhundra år skyddat landets fred.

3) Därför är det ständigt nödvändigt noga se hur debatten drivs i media. För närvarande har Wolodarskis Dagens Nyheter blivit den oss mest hotandet. Den är som Krügers Aftonblad var 1941. Eller som Herbert Tingstens och Leif Kihlbergs Dagens Nyheter 1952. Men de svenska mellanskiktsintellektuella vilka dominerar det som kallar sig svensk "vänstertendens" inser inte detta. Men visst skulle jag kunna medvetet utnyttja även Dagens Nyheter om mina texter slipper förbi deras grindvakter. Ord som når läsare verkar.

Att jag nu på begäran skrev i Nya Tider har som envar kan iaktta på sina håll utlöst utbrott som från en slamvulkan. Men lägg upp och gå igenom den stora Dagens Nyheter och den mindre Nya Tider. Båda är mig politiskt främmande. Men när det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider.

Linderborg, Myrdal, antirasister som klassföraktande borgare, etc.

I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.

Sålunda skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och vidare:

... de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.

Intressant kritik. Läs alltihop!

Det är nog riktigt att säga att den ideologiska kampen skärps. För bara några dagar sedan kastade gamle Jan Myrdal en sten i ankdammen genom att släppa iväg en artikel till tidningen Nya Tider. En provokation som gett resultat. Upprörda känslor luftas! Bland annat har styrelsen för tidskriften Clarté fördömt Myrdal. Reaktionerna är blandade i kommentarerna.

Ju värre otyg någon anklagas för, desto hårdare borde rimligen också beviskraven vara. Fast ibland får man intrycket av att det är tvärtom. Vad det gäller bland annat Nya Tider är det någon sorts cirkelargument som används: NT är nazistiskt, därför är NT nazistiskt! Och då är det så allvarligt att bevisbördan sjunker till tröskelnivå ungefär.

Man skulle ju kunna tänka sig klara hänvisningar till artiklar, vare sig det gäller nyheter eller opinionsstycken, där tidningen för fram nazistiska åsikter och stödjer dem. Så icke. Enda hänvisningen som vid påstötning ges i Clartés kommentarstråd är till en artikel från Expo. Expo som kan anklagas för att ta pengar från Fan själv (Soros alltså) men vad jag vet inte svarat på  den kritiken. Om NT verkligen är nazistisk eller kanske fascistisk borde det finnas otaliga texter att direkt hänvisa till, och kanske länka om de finns i nätupplagan. Men icke. Allt är ju redan bevisat genom cirkelargumentet. Genom att utmåla NT och en del andra  som nazister/fascister så har man ju stoppat in dem i en kategori som det inte går att tala med, bara fördöma.

Myrdal hävdar att tidningen Nya Tider är identitär. Nu kan man ju hävda att identitärerna är fascister, men då kommer frågan om bofinken kan få se ut hur som helst. Jag har faktiskt läst en identitär grundtext: Markus Willinger Generation identitet. Han är ung och han är arg på den 68-generation som svek dagens unga. Nu tillhör ju jag den äldre generationen åtminstone åldersmässigt, men en del av kritiken kan nog även vi äldre instämma i. Det finns en svensk/skånsk bok i ämnet också, från 2014: Thomas Nydahl Identitärt. Jag tror dessa böcker ger mer än den kommentator på Clarté som upphävde ett fasans skri över att en socialistisk tidning som Clarté skulle länka till en nazistisk som NT! Annars borde ju källhänvisningar inte vara något konstigt för akademiker, vilket jag antar att de flesta clartéister är.

Vad började jag någonstans? - Jo, med Åsa Linderborgs kritik av de uppblåsta anti-rasisterna, de som  flyter ovanpå. Om man ville skärpa upp argumentationen ytterligare kan det påpekas att pengar är det lilla problemet. Finns resurser går 'pengar' (läs: ettor och nollor i datorfiler med konton) att ordna. Men finns inte resurserna så finns inte resurserna. Tänk bostäder, arbeten, vård, omsorg, skolor, diverse samhällsfunktioner.  I grunden ligger konkreta frågor av typen: skall äldreboendet vara reserverat för äldre som behöver tryggare bostad, eller skall där inhysas migranter därför att det faktiskt inte finns obegränsat med andra boendeytor i Sverige (vilket innebär att oroliga äldre hålls kvar i bostäder där de inte känner sig trygga)?  Det är bland annat där som anti-rasisterna felar. Godheten kraschar och blir till elakhet. De felar också på andra punkter, så till den grad att det finns anledning att vara rädd för dessa människor. Fundera på när de samlar ihop till marscher och fackeltåg, och när de inte gör det!

Så handlar det också om vad som händer med samhällen som genomgår en snabb demografisk förändring utan att de ursprungliga inbyggarna tillfrågas. De människor som hånas som efterblivna förlorare om någon kritik kommer fram. - Kan det vara så att arbetarklassbakgrunden gör att Linderborg fattar de här sakerna bättre än somliga andra?

Lästips: Filippinerna, hangarfartyg

Den här kartan hade jag med i en bloggpost för sex år sedan:

Det intressanta där är den röda linjen. Den visar räckvidden för kinesiska missiler av en viss typ. Man ser att i stort sett hela Sydkinesiska sjön ligger inom skotthåll, och större delen av Filippinerna. Men nu kanske kineserna slipper skjuta åt det hållet. De bygger ut sina relationer, de har gott om pengar, och den filippinske presidenten är i Kina och meddelar att Kina och Ryssland vill han samarbeta med snarare än USA. För hur mycket kan USA bidra med i produktiva investeringar, jämför med när Kina kommer och inbjuder till deltagande i sitt enorma OBOR - One Belt, One Road? "Follow the money" som det heter.

Här är ett par artiklar som diskuterar utvecklingen den senaste tiden.

Dels den internationelle journalisten Pepe Escobar om att "America has lost in the Philippines". Han får betraktas som ryskvänlig och välinformerad.

Så har vi den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar som skriver att  Philippines seeks common prosperity with China. Han är väl indiskvänlig då, och diplomatiskt välinformerad.

Jo, det verkar som president Duterte tycker det är en god idé med gemensamt välstånd i den nya OBOR-världen. Vi får räkna med att den oförmånliga mediateckning han hittills fått här i våra fina västländer inte kommer att bli bättre framöver. När han skär ner på förbindelserna med USA minskar möjligheterna för den senare makten att trixa med gränsfrågorna i havet mellan Kina och andra strandägare vid Sydkinesiska sjön. Kan man gissa att den "pivot" till Asien som Obama pratat om nu så att säga sjunkit i detta havs vågor? Eller går det att samla missnöjda militärer och knarkhandlare och lokala gangsters till någon sorts 'färgrevolution' för att återupprätta ordningen?

Jag nämnde hangarfartyg i början. Här är en analys av the Saker. Den handlar egentligen om de ryska fartyg med flygkapacitet som nu skickas in i Medelhavet, men det finns en del funderingar som har generell betydelse. Det är knappast troligt att USA längre kan hota Kina med hangarfartygsgrupperna. Det är en typ av vapen som håller på att bli omodern, såvida man inte ger sig på stater med väldigt låg militär kapacitet. I ett krig mellan USA och Ryssland/Kina skulle nog hangarfartygen ha låg chans att klara sig. Och det är frågan om de skulle våga ge sig upp i Persiska viken i en kraftmätning med Iran.

Vaccination mot bööööl

Det var nog "tack vare" att jag tröttnade på Dylans bölande under senare delen av sextiotalet som jag samtidigt blev vaccinerad mot andra bölande herrar, som Springsteen och Lundell. För att inte tala om den där göteborgaren i sjömanskostym eller vad han nu har på sig ... Jokkmokks-Jocke sjöng mycket bättre! För att inte tala om vilken Händelsångare som helst. Om man tänker sig tillbaka i åren, till den gång jag köpte en box LP-skivor med hela Händeloperan Alcina - vilken upplevelse! Sång, musik, helt underbart, inget böööööööööl!

"Se upp för de hala löven!"

Just det, "se upp för de hala löven" var en maning min salig moder kom med varje år vid den här tiden. Och det är ju riktigt: höstlöv faller på gatan, regn faller på gatan och löven, och resultatet kan bli en blandning som är nära nog hal som såpa. Och då kan det bli vådliga fall om man trampar fel och halkar. Så se upp (eller ner) för de hala löven!

Lite om lättare ryskt musikliv idag

Här är länk till en bloggare som skriver om ryskt musikliv idag (inte Svansjön eller Tjajkovskij, men lite lättare grejor - fast som ryska grejor är de naturligtvis tyngre i alla fall), några välförtjänta elakheter om Bobban Dylan och Svenska Akademin, med mera. Ex oriente lux. Russian soul. Etc. Etc.

Medeltiden är bättre än sitt rykte!

Ibland är förre utrikesexcellensen Bildt faktiskt rolig:

Jag har heller aldrig känt någon drift i att delta i det allmänna smutskastandet av medeltiden. 

Detta på tal om Saudiarabien. Det tråkiga är nog inte att Saudiarabien befinner sig i medeltiden utan i vår tid. Dessutom försett med moderna vapen som mal sönder grannlandet Jemen.

För övrigt finns det historiker som hävdar att medeltiden verkligen inte var så mörk ("the dark ages") som det påstås. I mina hyllor står bland annat en bok som heter Den ljusa medeltiden. "Mörkret" var förtal av folk som ville återgå till tiden före medeltiden, till den klassiska romerska epoken. Renässansfolket alltså, de som i stället hyllade det antika Rom, den epok som låg innan medeltiden. En rörelse som i sina mål var reaktionär. Det misslyckades naturligtvis. Återupplivandet av romerska ideal satte igång oväntade processer. Några hundra år senare var kapitalismen i färd med att bryta ner såväl renässansens som medeltidens kvarlevor i Europa.

Knöl, opportunist - men nog inte krigsförbrytare!

Slutklämmen i en krönika av Carsten Palmaer i Aftonlövet:

Knölen och opportunisten Trump säger nej till flera militära äventyr, för vad det nu är värt. Den renhåriga Clinton tänker kriga för USA:s intressen i hela världen. Ingen kan förneka att det är ett historiskt framsteg om en kvinna blir vald till USA:s president. Risken är att vi får hurra hela vägen ner i skyddsrummet.

Två tvivelaktiga figurer tävlar om presidentposten i USA. Den ene är kvalificerad till att anklagas för krigsförbrytelser. Den andre är Trump. Följaktligen älskar även större delen av vår svenska "vänster" den första. Så kan det gå! Vänstern blev "vänster" och till och med bombvänster. Men Palmaer sätter fingret på den sjuka punkten. Tanten Clinton är bokstavligen livsfarlig. Det har vi facit på. Trumpen har inte, så vitt jag vet, bombat sönder ett enda land i denna värld.

(Jag antar att det där om "den renhåriga Clinton" är en palmaersk ironi. Undrar om Carsten möjligen kan vara släkt med den gamle 1800-talsskämtaren Henrik Bernard P? )

Folklig filosofi

"Litet och ofta fyller snart säcken". Det är ett talesätt som är nytt för mig, men av samma typ som "droppen urholkar stenen" eller "droppen som får bägaren att rinna över" eller "strået som knäcker kamelens rygg". Med andra ord folkligafilosofiska insikter om att små obetydliga förändringars samlade verkan på sikt kan leda till stora och kanske våldsamma omslag.

Detta kallas inom filosofin för kvantitativa respektive kvalitativa förändringar. När den ena droppen efter den andra faller (kvantitet), utan att göra synbar inverkan, är stenen samma gamla sten. Men så småningom kommer den nötande verkan av många droppar att göra att vi har en sten med en ny grop i, eller en kopp som är full och rinner över, en säck som det inte går att få i något längre, eller en stackars kamel som har ont i ryggen (kvalitet). Samma process som när du sänker temperaturen på vatten från tio till fem grader celsius - det är fortfarande vatten, fast lite kallare. Men sänk temperaturen ytterligare tio grader, då har den kvantitativa förändringen av temperaturen gjort att det flytande vattnet genomgår en kvalitativ förändring, och förvandlas till ett nytt tillstånd: is.

Snarliknande processer kan ses på många håll. Om några få personer misslyckas exempelvis med sina dyra lån gör det inget för det ekonomiska systemet i stort, det rullar på. Det lilla antalet märks inte. Men om det av någon anledning blir fler som har svårt att betala till bankerna, så många att det märks, kan det utlösa en blixtsnabb reaktion med lånestopp, krav på återbetalningar och mängder av privata lånekrascher som får återverkningar inom hela ekonomin.

Man kan dra hur många exempel som helst av den här typen, där små kvantitativa förändringar så småningom orsakar ett stort kvalitativt omslag. Det kan innebära att systemet där förändringarna sker går under, dör, som när cancerceller breder ut sig i en kropp och gör att den slutar fungera. Eller det kan innebära att ett tillstånd förbyts till något annat, som när is blir vatten eller vatten blir is. Men jag slutar här.

Framtidstro - 5000 godståg per år

5000 China-Europe cargo trains expected annually by 2020: China's top economic planning body https://t.co/8JSWaiPz2a pic.twitter.com/F1ROSkc95k

— China Xinhua News (@XHNews) 18 oktober 2016

13-14 tåg varje dag, med varutransporter mellan Kina och Europa. Det är ganska mycket. Men varför trycker kineserna på om dessa järnvägsprojekt? Jo, dels så ger de

... an alternative to slower and riskier sea freight and much costlier air cargo.

En risk med sjöfrakt från Kina till Europa, förutom dåligt väder och skeppsbrott, är nog att kineserna är oroliga för att en motståndare - vare sig det nu är USA eller Indien - vid en konflikt skulle försöka klippa av sjölederna mellan Östasien och Medelhavet. 

Dessutom kommer dessa järnvägar att fortsätta bortom Kina, så att ännu större områden knyts samman:

The development plan shows that the cargo train service system will consist of three routes -- an east route, a central route and a west route. The routes will not only connect China with Europe, but also with East Asia and Southeast Asia.

Some 43 transport hubs will be created along the three routes and 43 railway lines will be built, according to the plan.

Titta gärna på kartorna i det här inlägget! Djärvt och optimistiskt, det kan man säga att Kinas OBOR-projekt är!

Finns det problem längs (järn)vägen då? - Ja, säkert massvis av stora och små sådana. Rälsen går ju genom många länder, och lokala kriser kan uppstå. Ett stort frågetecken är om ett storkrig dras igång. Med ett allt konstigare USA vet man ju inte hur det går.

Ett annat orosmoln är kommande faser i den kapitalistiska krisen, med svåra störningar i handel och därmed produktion. Det kan vara så att Marx idé om "profitkvotens fallande tendens" slår igenom. Man kan säga att det innebär att kapitalisterna inte finner det profitabelt att investera i den reala ekonomin. Kapitalismen drivs av vinster, och sinar vinsterna vill inte kapitalisterna hålla sina verksamheter igång. Eftersom det är  den reala ekonomin, med handfasta varor och tjänster, som är kapitalismens grundval (till skillnad mot överbyggnaden av spekulation) kan det innebära tvärstopp i världsekonomin. Och då kanske det inte blir så mycket att lasta på tågen.

Man kan undra hur diskussionerna går i den kinesiska regeringens mest slutna rum. Är Kinas kommunistiska (?) parti berett att lägga om den kapitalistiska linjen till något annat vid en jättekris? Eller tänker man fortsätta som nu, och kanske köpa upp en konkursmässig omvärld för billigt pris?

Dom borde lägga av allihop

Det borde finnas mycket utrymme för dagens unga att håna i den här historien ... Några rynkiga föredettingar kliar en annan rynkig föredetting på ryggen! En skämtare har redan föreslagit att nästa års kemipris borde tilldelas Keith Richards. Haha!

Kan man inte utdela litteraturpriset posthumt till herr Homeros från Grekland, och sedan lägga ned? (Samma med det konstiga fredspriset, dessutom.) Kvarvarande medel kan ju delas ut till behövande änkor och faderlösa.

Han kanske sitter ...

... i en garderob och funderar på hur han kan slingra sig ur det här. Men Sartre sa ju nej tack (non, merci) till Nobelpriset, så det kan väl Bobban göra också. Det går väl ingen nöd på honom även om han avstår från de här pengarna.

När man lämnat tonåren efter sig bör man också ha förmåga att släppa den här pajsaren. Med åren bör omdömet skärpas. Hans bölande är inte roligt i längden (ungefär som Ulf Lundell, förresten). Akademin har tydligen inte den förmågan, eller också tror de att han fortfarande är jättestor.

Var det möjligen för att slingra sig undan att ge priset till Adonis (stor poet, men gjort sig omöjlig som såväl syrier som islamkritiker) som någon i stället halade fram Bobban? Eller har det kommit påbud någonstans ifrån? En sak som jag ångrar att jag inte satt ett bokmärke på när det begav sig, och som jag inte hittar igen nu, är en wikileakshistoria om att USA var pådrivande mot Svenska Akademin för att ge Boris Pasternak nobelpriset i litteratur 1958. Luktar det inte lite illa även om den här Dylan-historien?

OBOR, jätteprojekt på gång

Spotlight: B&R Initiative to change landscape of economic cooperation in South Asia #XiVisit https://t.co/wQI588JO1K pic.twitter.com/MoUGnkyHQz

— China Xinhua News (@XHNews) 14 oktober 2016

Här är ett par kartor som visar OBOR, One Belt, One Road. Det kinesiska jätteprojektet som sträcker sig över land och hav i tre kontinenter. Olje- och gasledningar, järnvägar, hamnar. På ett par veckor skall ett godståg kunna gå från Kina till västra Europa. Den nedre kartan har för övrigt tysk text, jag hittade den här. Klicka upp den i större format så går det kanske att läsa texten lite bättre också!

Jawohl, som det står här ovanför: Mit der Seidenstrassenintiative baut China ein globales Infrastrukturnetz. Alltså: Med sidenvägsinitiativet bygger Kina ett globalt infrastrukturnät.

Häromdagen såg jag en notis i någon av de svenska tidningarna (DN kanske?) som nämnde att den kinesiskbyggda järnvägen från Etiopien och till Djibouti har färdigställts. Den syns på nedre kartan En intressant detalj är att kineserna har skaffat sig rättigheter att bygga en militärbas i Djibouti. Jag vet inte om det har någon betydelse i OBOR-sammanhanget, men den kinesiska flottan finns numera permanent i området. Officiellt handlar det om att jaga pirater, men samtidigt kan ju kineserna skaffa sig nyttiga kunskaper om man vill försvara sina sjörutter genom Indiska oceanen och omkring Arabiska halvön. Tänkbara motståndare kan vara USA och Indien.

Med handel och infrastruktur bygger kineserna politiska relationer till en massa länder. En av lederna går från Kina, via Bangla desh och till Indien. Premiärminister Xi besöker just nu Bangla desh. Eller om han redan hunnit åka vidare. Det verkar som om de kinesiska ledarna nu flänger runt i världen i rasande takt. Det kan vara skäl att undersöka vilka politiska krav som kan komma i kölvattnet efter deras investeringar. Detta är en tanke som bör finnas såväl hos afrikanska statschefer som svenska kommunalfullmäktigeordförande.

Att kineser bygger järnväg i Afrika är inget nytt, det gjorde man redan i början av 1970-talet på Maos tid när Tan-Zambanan färdigställdes. Den gick från kopparfälten i Zambia till utskeppningshamnen i Tanzania. Sedan gick det väl sämre för koppargruvorna och järnvägen förföll, men nu är kineserna igång igen. Av den 'tyska' kartan kan man få uppfattningen att de tänker sig bygga en järnväg tvärsöver Afrika från Angola till Tanzania.

I Europa har en järnväg mellan Budapest och Belgrad markerats som planerad eller under byggnad. Undrar om det i själva verket avser linjen för snabbtåg som skall gå från centrala Europa och ner till hamnen i Pireus, Grekland - som kineserna numera arrenderar! Vidare gör ju kineserna en massa andra investeringar i företag i Balkanstaterna. Man kan undra hur USA tänker möta det? Med en ny "färgrevolution" i Makedonien kanske?  Eller spränga hela planeten i luften i besvikelse över att man inte får som man vill?

Kvinnosolidaritet???

Någon kanske minns den inte alltför avlägsna tid när militanta feminister utropade: "en kastrering för varje våldtäkt" (om jag minns frasen rätt). Det kan man kalla kvinnosolidaritet dragen till sin yttersta spets. Ingen nåd för otäcka våldsmän.

Men hur är det idag? - Svaret torde vara: "dj-t tyst". Varför? Kan det vara så att de som var militanta för några år sedan nu sysslar med andra saker? Att de inte kan/vill se att med dagens gruppvåldtäkter så kunde man få större massverkan vad det gäller att så att säga ta hand om förövarna? Ett helt gäng snöps på en gång, inte bara en! Att det har varit så angeläget att få in de här personerna i landet att det nu vore pinsamt att ge dem specialbehandling - är det så det tänks??? Eller skäms det till och med lite i smygundan?

Hur som helst: det verkar finnas brister i kvinnosolidariteten idag i det här landet. Svenska kvinnor är inte solidariska med svenska kvinnor - så ser det ut för en utomstående betraktare.

Den långa marschen 80 år - och dess resultat

Bossen förklarar en del saker för junior. (Kinas premiärminister Li hos Trudeau i Kanada.) Bild från kinesiska regeringens hemsida.

För några veckor sedan var Kinas premiärminister Li på rundtur i Nordamerika och mötte bland annat Kanadas premiärminister Trudeau. Son till gamle premiärministern Trudeau för övrigt. Undrar om det någonstans i detta sammanhang nämndes den person som torde vara världens mest kände kanadensare: Norman Bethune. "Mest kände" för att gamle ordföranden Mao i en av sina mest lästa skrifter hyllade denne kanadensiske läkare som kom till striderna i Kina och dog där 1939.

1939 kämpade kineserna mot den japanska invasionen. Några år tidigare hade inbördeskriget varit i full gång. I det ingick en av de märkligare händelserna i krigshistorien: den kinesiska röda arméns ett år långa och slingrande reträtt från basområdena i centrala Kina till andra basområden i norr. Det var den berömda 'långa marschen'. I oktober 1936 kom resterna av armén i mål, och det är således dags för åttioårsjubileum. På kinesiska televisionen finns en nyhetspost som visar lite om hur den långa marschen beskrivs i filmer idag.

Egentligen handlade det ju om ett nederlag, när de kinesiska kommunisterna måste utrymma en del av sina baser och stora delar av armén gick under. Men nederlaget vändes till seger. Tretton år efter att de trasiga resterna kommit till den norra basen i Yenan kunde Mao utropa Folkrepubliken Kina. Och idag åker den kinesiske premiärministern jorden runt som stor boss med välfylld plånbok och en röst man lyssnar till.

Samma sak igen ...

Hur många gånger har olika skribenter upprepat ungefär samma sak, nämligen att "vänsterns" reträtt in i medelklassig identitetspolitik har öppnat scenen för grupper med helt annan dagordning? Den analysen har väl förekommit i åtminstone tjugo års tid utan att "vänstern" visat några tecken på att reagera. Nu är det Ann Charlott Altstadt som i Aftonbladet frågar ...:

... hur kan jihadismens uppsving förklaras? Jag tror det handlar om att islamism, nazism och högernationalism är de enda rörelserna i dag som kan locka anhängare till en verklig motkultur; en tydlig skillnad mellan ont och gott och en vision om ett framtida helt annorlunda samhälle. Kanske handlar därför islamismen liksom högernationalismens uppsving, globalt och i Sverige, mer om utbud än om efterfrågan. Fenomenen vittnar bland annat om att vänsterns organisationer har retirerat från verklig systemkritik, tappat förmågan att förklara världen och därmed att formulera några genomgripande alternativ för en alternativ samhällsordning. Och det ideologiska tomrummet fylls av höger- och vänstergrupper med identitet och livsstil på agendan.

 (Min kursivering.)

Du kanske kommer ihåg den här socialdemokratiska valaffischen? Väldigt systemkritisk va? Nä, de här nissarna kan man avskriva.

Knäppjanne

Just det - knalla in i en flock myskoxar! Det gör man bara inte! Inte ens i Norge!

En fullvuxen myskoxe är faktiskt lite större och lite mer kramgo' än den här krabaten:

Slutet på historien?

Ja, det finns vissa risker att ett fullskaligt världskrig bryter ut, kanske inte så stora risker, men i alla fall ... Fast det hindrar inte humoristerna att dra sitt strå till stacken. Kommer kraftmätningen mellan Ryssland och 'Ondskans imperium' att sluta på det här sättet?

Överraskning

- Jag kom körande utanför Ytterbölom när plötsligt en stor jäkla röd pil kom uppdånande ur diket, och det var ju lögn i helsicke att stoppa innan den var uppe i vindrutan!

Möjliga typer av hantverkare

På grund av sviktande funktioner i mitt ide har det sprungit en massa hantverkare ut & in här de senaste veckorna. Grundat på mina iakttagelser drar jag slutsatsen att man kan beskriva dem med en så kallat fyrfältsdiagram som på ett fullständigt sätt beskriver de olika huvudtyperna.

		Skägg
		ja	nej
Tatuering	ja
	nej

Bara en våg från Afrika (?)

Den här filmen har jag hittat hos Science Nordic. Humans spread around the world in a single wave of migration. Mycket intressant. Sista ordet är nog inte sagt i den här saken, om hur och när den moderna människan spreds från Afrika och ut över världen. Jag tycker att koloniseringen av Amerika ligger ganska sent i den här filmen exempelvis.

En intressant detalj är att människor tycks ha nått sydligaste Afrika för mindre än 100.000 år sedan. Samtidigt är det just därnere som väldigt tidiga indikationer om kultur, abstrakt tänkande, har spårats. Var det när man inte kom längre söderut som det verkligen blev fart på tänkandet?

Nä, jag gör ingen avbön, och skiter i eventuella "drev"

Titta vad jag hittat i gömmorna: en rättskrivningsbok från 1950-talet (56 eller 57 måste det vara). En dag fick vi lära oss skriva bokstaven Nn, och rita en liten bild till detta:

Lille Björnbrum satt alltså i sin trista skolbänk, plitade bokstäver och ritade en ... tja, vad skall vi tro att det föreställer? Du måste väl ändå medge att det var ganska bra ritat!

Jag plockade fram detta med anledning av ett förtvivlat utrop i en artikel av Åsa Linderborg i Aftonlövet: Normkritiken satt i tvångströja. Efter att ha dragit några exempel om hur det går till i Sverige numera, inklusive om någon råkar skriva/säga n(eger) eller något annat olämpligt, kommer slutklämmen:

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig själv­censurens tvångströja.

Oron – fasan – för den här utvecklingen är inte en höger- eller vänsterfråga. Problemet är mycket så större än så. Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demo­krati.

....

Det ofrånkomliga resultatet är att snart ingen vågar arrangera eller ställa upp på något samtal om kulturen och normkritiken, för det leder bara till allvarligt trubbel. Det är en backlash för det som är helt nödvändigt, nämligen att vi blir bättre på att ifrågasätta sådant som majoritetssamhället tar för givet.

När glider 'normkritik' över till G som i 'galenskap', till en pissängslig övervakning av sig själv och hysteriska (eller kanske iskallt beräknande) angrepp på andra som inte stämmer med 'normen'?

N som i 'neger' var det alltså i min gamla skolbok. Inte n som i 'n-ordet'. Och jag gör ingen avbön, jag pudlar inte, jag skiter i eventuella drev. Däremot kan jag tänka mig att fixa en ny laddning ... (se här!). Ö illustrerade jag för övrigt med en ödla som var grön, och H med en brun hare. Ödlor och harar med andra färger kan ju protestera!

Ny "rulle" på gång

Vi strävar käckt mot nya djärva mål!

Nu håller jag på att lägga upp en ny bloggrulle. Tar väl någon dag innan jag fått med vad jag tycker skall vara med. Tror inte att arkitektur- och stadsmiljöbloggar var med i gamla listan, men nu kommer det några sådana. I gamla listan var en liberal med, men nu har liberalen dött och därmed lagt av med bloggandet. Så nu får väl Birger Schlaug representera någon sorts liberalism här. För att vara jäklig och säkert trampa på någon tå kommer högern bortom sverigedemokraterna att få representation i stället. Skälet är att det finns några som kan skriva och har en del att berätta på den kanten. De får uppvägas av bland annat ett par marxistiska nationalekonomer.