Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: "När jag hörde detta", skrev han, "svarade jag" (till Hitler menar han), "att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Solzjenitsyn - anti-judisk?

Minns någon Aleksandr Solzjenitsyn? Författaren. Han hivades ut från Sovjetunionen som icke önskvärd, och hyllades därmed i omvärlden som hjälte och demokrat.

Men anti-semitism, eller rent judehat, talades det inte. Det kanske inte var så känt eller utvecklat hos AS på den tiden. Men nu borde det vara det. Jag hänvisar till en artikel i Russia Insider som handlar om en bok som AS har skrivit, men där det görs ansträngningar att hindra översättningar till andra språk. Efter att ha tröskat mig igenom artikeln (som alltså håller med AS) tycker jag det är svårt att tillbakavisa anklagelserna om fientlighet mot judar generellt. De hade det minsann bra, var elaka före, efter och under revolutionen och den kommunistiska epoken, och borde be om ursäkt allihop tycker AS!  - Med de exempel som ges är det faktiskt inte så konstigt att det görs ansträngningar att hindra översättning till främst engelska. Som uttalad judehatare skulle AS i det närmaste vara död i den litterära världen i väst (eller är han egentligen inte nästan det, det finns ju knappast behov av hans tjänster längre i och med att Sovjet upphört?).

Men det finns upplysningar, exempelvis på Wikipedia om denna bok:

In 2001, however, Solzhenitsyn published a two-volume work on the history of Russian-Jewish relations (Two Hundred Years Together 2001, 2002).^[82] A bestseller in Russia, the book triggered renewed accusations of anti-Semitism.^{[83][84][85][86]}
Similarities between Two Hundred Years Together and an anti-Semitic essay titled "Jews in the USSR and in the Future Russia", attributed to Solzhenitsyn, has led to inference that he stands behind the anti-Semitic passages. Solzhenitsyn himself claims that the essay consists of manuscripts stolen from him, and then manipulated, forty years ago.^[86][87] However, according to the historian Semyon Reznik, textological analyses have proven Solzhenitsyn's authorship.^[88]

Det bör påpekas att Russia Insider inte är en officiell rysk publikation.  Den innehåller en del intressant material om Ryssland, men på senare tid har det kommit fler artiklar som är anti-judiska. Det verkar underligt, och jag undrar hur någon kan tro att Ryssland tjänar på detta - det är väl snarare tvärtom. Som tur är finns det andra sajter med bra nyheter och analyser om Ryssland, där man slipper dras med den här typen av material.

Kan det vara så att anti-kommunism och judehat har en del gemensamt? AS kan ju vara ett exempel.

"Som att tala med en vägg"

Den här historien kommer ur en bok (i övrigt inte så humoristisk) som jag skrev om på annan plats för inte så länge sedan:

En japansk turist går fram till en bedjande jude vid Klagomuren i Jerusalem och frågar: "Ber ni här varje dag?" "Ja, tre gånger om dagen precis som min far och min farfar", svarar juden. "Får ni någon kontakt med Gud?" frågar den japanska turisten. "Nej", suckar juden, "det är som att tala med en vägg".

Jag antar att denna midsommarkväll är det många som, i stället för att försöka prata med väggar, söker Anden i Flaskan, om du förstår vad jag menar!

August och hatet

Det var någon som tyckte att det var tur att Strindberg inte hade tillgång till dator. För då hade det säkert blivit många mer hyllmeter med böcker! Den här teckningen av August - med dator - hittade jag hos den skicklige tecknaren Erik Rune, med hemsida här.

När nu debatten rasar vidare angående Mohamed Omars ursäkt för antisemitiska uttalanden (se not nedan) kan det vara värt att påminna om att August Strindberg skrev judefientligt i sin ungdom. Det var före den moderna antisemitismens dagar. Det gamla judehatet hade religiösa grunder, antisemitismen stödde sig på ras, och det ger rätt olika effekter i praktiken.

Men knappt hade den moderna antisemitismen börjat uppträda förrän August slog till bromsen och skrev en ursäktande artikel betitlad 'Mitt judehat' (1884). Den innehåller en massa strunt (att de flesta judar var fattiga arbetande människor verkar ha undgått honom) men är åtminstone ett avståndstagande från den nationalistiskt och överklass-militaristiskt färgade antisemitism som trängde sig fram under senare delen av 1800-talet. Vad än August gillade eller ogillade så var hans misstänksamhet mot överklassen permanent över tiden. Och hans ursäkt var ju att de judar han skrivit om tidigare varit sådana i Sverige som verkade nationellt inskränkta, men nu hade han mött och uppskattat en massa schyssta internationalistiska judar!

Här kommer 'noten nedan': Jag undrar hur mycket 'debatt' som verkligen rasar, och hur mycket som består i att några tomtar i israellobbyns andrasortering skall fortsätta att hacka på MO och ständigt intyga att han inte ursäktat nog? De flesta tycker väl helt enkelt att det är skönt att den här tråkiga perioden är över och hoppas att det inte blir några nya urspårningar.

Artikeln 'Mitt judehat' finns i Samlade verk, band 17. Den tidigare text som Strindberg backar ifrån borde vara 'Moses' som finns i Det nya riket, Samlade verk band 12. - Konstigt att han aldrig kom på tanken att 'hat' faktiskt kan fördunkla tankeförmågan och göra att folk gör eller åtminstone säger dumma saker som de inte hade gjort om de tänkt efter innan de handlat eller talat? Han pysslade ju med 'kvinnohat' också vilket orsakade en del bisarra beteenden och påståenden. Här skulle jag vilja referera till ytterligare en text där August försöker utreda judarnas ursprung (ganska bra till och med, tror jag) men hittar den inte. Jag återkommer när den behagar dyka upp!

Senaste inlägget i denna oregelbundet förekommande August-serie hittar du här.

En liten musikfilm

En liten anarkistisk musikfilm på ett språk som antisemiterna nästan utrotade: jiddish. Men innan dess bidrog judiska revolutionärer till att störta och begrava det ryska självhärskardömet. Död åt alla tsarer!

"Be om ursäkt"-farsoten

Varför skulle inte judar ta avstånd? frågar filosofen Torbjörn Tännsjö. Svaret borde vara lika uppenbart nu som när dårfinkar tidigare skrikit om att "de där muslimerna" måste ta avstånd från ditt och datt. Den som inte har med en sak att göra, som inte har stött den på något sätt, som kanske till och med är negativ, som inte har någon möjlighet att påverka vad som händer - den personen har inget att be om ursäkt för. Varför skall jag ställas till svar för något jag inte råder över, detta är ju mer eller mindre ett exempel på mobbning! Varför skall någon sorts "be om ursäkt"-farsot drivas?

Det är klart att avståndstagande från Israels våldsorgier vore klädsamt exempelvis från mosaiska församlingar, men detta är något de får rösta om internt, eller hur de nu tar sina beslut. Och ju längre de kommer med undanflykter och ursäkter desto mer dubiösa får de finna sig i att betraktas som. Det kan ju inte vara en bekväm sits idag att förknippas med de dårfinkar som styr Israel. Men jag undrar om det bör göras till en stor fråga.

En sak till: Eftersom begreppet "jude" är så urvattnat att det knappast betyder något längre finns ju också frågan hur brett man skall kräva avståndstagandet.

Mer glädjande är när grupper och enskilda judar praktiskt agerar mot sionismen (även om en del har konstiga religiösa argument för detta). En del har fått offra mycket i den kampen, men de förtjänar stöd och uppskattning. Jag tycker det känns positivare än att jaga ursäkter.

Det verkar bättre att rikta kritiken mot ledarna för den aggressiva sionismen som ju ändå inte lyssnar till intern judisk kritik (ni vet, det där med "självhatande judar"), och mot de politiker i väst som är undfallande i Palestinafrågan, medan vanligt hyggligt folk bör lämnas i fred.

Det får ... hända igen

Nu är det årsdagen av Kristallnatten, den onda händelse när den nazistiska terrorn i Tyskland skruvades upp till en högre nivå. Detta får inte hända igen, utropas det. Det är självklart, det får inte och det kommer inte att hända igen. Just detta kommer inte att hända igen. Det kommer inte att starta några nya pogromer i Europa.

Eller ... det kommer inte att startas några nya pogromer, inga statsstödda överfall, mot judar i Europa. Så dj-a dumma är inte ens de högerpopulistiska grupperna numera, de stödjer ju Israel för att verka rumsrena. De nassar som ger sig på judiska begravningsplatser, synagogor etc. är marginella och dumma i huvudet. Det finns ju andra bekväma offer att ta till, människor som kan utmålas som ett enormt hot mot våra samhällen och där man kan få stöd från högsta ort. Alldeles som judarna pekades ut som ett existensiellt hot, en grupp som man måste kämpa mot på liv och död för att inte själv gå under finns det nu andra grupper som utmålas som det stora hotet (men som det ändå trevligt nog är ganska riskfritt att ge sig på). Muslimer kan innebära en viss risk, men romer har inga skyddsmakter. Bekvämt offer alltså.

Alltså: Några utrotningsläger kommer inte att byggas igen, och bildas koncentrationsläger kallas de något annat och är givetvis bara avsedda för kriminella och farliga element. Och den allt intensivare övervakningen av medborgarna är naturligtvis till för att skydda oss från farliga terrorister. Förresten ... den där judiske killen som sköt Tysklands ambassadör i Paris 1938, han måste väl räknas som terrorist? Visserligen hade han anhöriga som påstås ha behandlats illa av tyskarna, men den behandlingen var väl inte värre än vad palestinier kan råka ut för idag - och de är väl så gott som terrorister allihop? Och muslimer!

Och oavsett vad som "inte får hända igen" pågår massmorden. Skulle ingen kunna peka på belgarnas våldsregim i "Kongofristaten" och säga att detta får inte hända igen, nu måste det bli slut på terrorn när råvaror skall tas ut från dagens Kongo? Eller det kanske är störande för någons affärsmöjligheter? Just när detta skrives kanske ännu en av USA:s fjärrstyrda missiler slår ner och dödar en familj i Pakistan eller Afghanistan därför att en "terrorist" tros vara i närheten. "Lite spill får man ju räkna med i kampen mot terrorismen, va?" Eller så kanske en kolonn av flyktingar undan strider i Somalia anfalls av supermaktens flygplan - de kan ju vara "terrorister". Dödandet i kolonialkrigen fortsätter - vem ropar "detta får inte hända igen!"

Hur gör man för att inte bli cynisk i denna kloakflod av hyckleri? De höga herrarna har sin uppfattning klar: detta får hända igen!

Ny bedrift av herr Omar

Igår avklarade jag en sista spark mot några yngel som tillåts härja på Konfliktportalen, idag tänker jag rikta en sista spark-i-häcken åt herr Omar i Uppsala. Det finns de som undrar om herr Omar har, som det moderna talesättet lär vara, "alla hästar inne i stallet". (Eller var det "inne i hagen" där inte alla hästarna är?) Men, men ... jag misstänker att det finns system i galenskapen, en systematisk galenskap som drar åt ett visst håll.

Hans senaste bedrift är en intervju med en person som uppges vara palestinsk aktivist. Karln kan lika gärna stå på någon israelisk avlöningslista. För vilka andra är intresserade av en sådan här spottloska rätt i ansiktet på alla människor som under årtionden kritiserat Israels brutalitet mot palestinierna och andra människor, men samtidigt varit mycket noggranna med att dra en klar skiljelinje mellan sionister och judar generellt:

... den som verkligen är antisionist med nödvändighet är antijudisk.

Tack för det, Muhamed Omar! Det är väl en ren tillfällighet att det här likhetstecknet mellan antisionism och judefientlighet också sätts av sionister och israellobbyn?

Skall vi också tro att det tidigare har varit en tillfällighet att Muhamed Omar hetsat mot Malm och hans bok om hatet mot islam, och att man ser paralleller mellan judehat och islamhat? Eller att folk som förnekar nazisternas massmord har fått göra sig breda på Omars blogg?

Det verkar snarare som en konsekvent linje där all vettig diskussion skall trängas undan på ett sätt så att Israels linje skall stå oemotsagd och människor av islamsk tro i Europa och Sverige helst skall isoleras från det omgivande samhället. De i omgivningen som är positiva till palestiniernas kam men inte ställer upp på antisemitism skall tystas eller sättas i en omöjlig position. Och det tjänar Israel på (samt småpåvar i islamistgrupper kanske) men för palestinierna är det en ny opinionsmässig katastrof om de går på det här. - Kan vi verkligen tro att herr Omar inte begriper det?

Så, nu är jag av med Mohamed Omar. Vill du veta mer om hans tjatter får du läsa det själv.

Tänk på vilodagen ...

... så att du helgar den - sålunda låter ett av tio guds bud (det fjärde, närmare bestämt) från Bibeln. Det låter lite svävande det där med "tänk", för tänka kan man ju göra medan man håller på med en massa andra saker också. Men i vissa tolkningar betyder det att man inte skall göra någonting på sabbaten, vare sig det nu är söndag som hos (de flesta) kristna eller lördag som hos judarna. Och när man har att göra med religiösa uttolkningar händer det ibland att det hela går över rimlighetens och anständighetens gränser. Långt över gränserna, vilket framgår av den här artikeln.

Kort: superortodoxa judar i Jerusalem protesterar på sabbatsdagen mot en bilparkering som skall hålla öppet även på lördagar. En australiensisk journalist som är närvarande blir utsatt för en spottorgie (jo de spottade på riktigt!) av upprörda ortodoxa eftersom hon knäppte på en bandspelare. Att göra det räknas nämligen som arbete av de där nissarna - men inte att demonstrera eller spotta tydligen!

Nåväl, man kan kolla in artikeln och massvis med åtföljande kommentarer, där de flesta är ganska så arga och en del ställer frågan varför USA skall betala miljarder till Israel vartenda år.

(Ett par tillägg: det finns ju andra tankeskolor än de religiösa som till och från trampar över anständighetens gränser, och den här gruppen av ortodoxa judar är inte så stor att den borde ha någon betydelse - om inte andra politiska krafter i Israel tillåter den att göra sig bred.)


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Zingjiang dubbelt upp mot Sharpeville, Anders_S skriver Det är klart det är vattentäta skott mellan pingstvännerna och SP, jesper skriver Läsning i hängmattan (Slavoj ZiZek)

Inte bra kompis

I mitt föregående inlägg hade jag en positiv notering om en bloggpost hos Mohamed Omar. Ett nytt inlägg har ett olustigare innehåll, men det hänger mer på synpunkterna hos den person som Mohamed intervjuar: Lasse Wilhelmsson. Han har någon sorts judiskt ursprung, kazariskt från Ryssland, och han kritiserar sionismen. Det gör jag också, men till och från tycker jag att han kör av vägen på ett konstigt sätt som drar fram fel sympatisörer.

Intervjun i sig finns det ingen anledning att klaga på. Wilhelmsson får prata på och framlägga sina synpunkter. Hur kan man annars diskutera dem? Jag plockar fram en bok ur bokhyllan: E. H. Carrs Foundations of a Planned Economi 2 och kollar in en tabell som säger att 1922 var procentsatsen judar i sovjetiska kommunistpartiet 5,2 och hade sjunkit till 4,3 1927. 1926 räknades 1,8 procent av befolkningen som judisk. Detta är något helt annat än de extremsiffror som Wilhelmsson drar fram och det är bland annat hans utflykter där som verkar olustiga. Det har en liten doft av "den judisk-bolsjevistiska världskonspirationen".

Jag anser inte att Wilhelmsson argumenterar på ett sådant sätt att han är en riktigt bra kompis i kampen mot den rasistiska sionismen. Ibland fungerar det nästan tvärtom, och om man resonerar på hans eget sätt skulle man kunna ana en konspiration någonstans ... .

Religionskrig inom Israels armé

Jag nämnde en tänkbar skiljelinje mellan sionister och post-sionister i Israel i ett tidigare inlägg. Samma sak kommer upp i en artikel i New York Times: A Religious War in Israel’s Army.

Den är nog snällt skriven jämfört med hur tonläget är i Israel och innehåller knappast några nyheter för den som bara litegrann följder med vad som händer. Men för en del gott folk i USA kanske det ändå är nytt hur religiösa fraktioner med dubiösa idéer om hur folk kan behandlas får allt större inflytande inom Israels armé. Bland annat detta kan förklara den allt värre brutaliteten som israelerna visar upp i en kombination av religiös och nationalistisk extremism. (Det kanske skulle behövas en fotnot om hur tokreligiösa kristna grupper hejar på de israeliska extremisterna också.)

Den sekulära kibbutzrörelsen med socialistiska förtecken som kanske fortfarande finns kvar i bakhuvudet på vissa vänner till Israel är borta. Nu finns det ett sekulärt och ett religiöst urbaniserat Israel, och det senare är delat på fridsamma religiösa personer som knappast gör en fluga förnär, och andra som tar religionen som ursäkt för brottsliga handlingar. Och man kan ju gissa att de extremreligiösa, även om de inte är många, är mycket mer aktiva och pådrivande än vanliga sekulära människor. Det brukar vara så.

Samtidigt har jag en fundering: är det riktigt att skylla övergreppen bara på de extremt religiösa och deras indoktrinering av soldaterna? Att de får större tyngd kan ju vara en funktion av att de sekulära politikerna misslyckats med att skapa ett säkert Israel i fred (med det synsättet skulle man kunna se dem som en motsvarighet till de islamistiska grupper som tog över efter de misslyckade arabnationalisterna). Misslyckandet kan leda till ökad brutalitet, vare sig det är religiösa eller icke-religiösa som har makten. Men det kan vara bekvämt att peka ut tokskallarna som ansvariga.

Skulle man kunna tänka sig krigsbrott av Gaza-typ begås även av icke-religiösa människor? - Jag tror att man svara ja på den frågan. Men brottslingarnas motivering skulle naturligtvis vara annorlunda. Och i bakgrunden finns ju faktiskt politiker som vet vad som händer och som är ansvariga, och väljare som valt dessa politiker. Ytterst är det folket som har ansvaret.

Att uppfinna ett folk?

Jag skrev igår om protester mot statligt styrd historieskrivning. Överhuvud taget är historien, som är en del av vårt kollektiva minne, utsatt för påverkan på alla nivåer. Enskilda människor kan berätta om sig själva eller omgivningen på ett mer eller mindre friserat sätt. Ibland möter man denna företeelse i form av vittnesmål i domstolar, eller någon som vill berätta om något som han eller hon säger sig ha kännedom om och vill bli trodd om att tala sanning.

Inom större grupper och organisationer förekommer också försök att organisera den egna historien, att skaffa sig legitimitet eller ge underlag för att komma med olika krav. Ett företag kan berätta sin historia (eller hyra in någon akademiker för att skriva företagshistorien). En grupp som samlas omkring religiösa, kulturella, etniska eller andra särdrag kan göra samma sak. Man kan exempelvis uttala att man har en viss bakgrund och kräva att den accepteras av andra.

Uppkomsten av nationalstater vilar ofta på en sådan mer eller mindre skapad ideologi. En lång och ärorik historia ens folk ha, och har det hänt några otrevligheter är det fiendens fel! Och att kritisera denna ärorika historia är givetvis inte populärt, och finns det kunskapsluckor i historien kan man fylla igen det med påståenden om hur det "måste" vara. Vi vet att detta har ställt till mycket elände i Europa under de senaste hundra åren. De fascistiska rörelserna, nazismen, balkankrigen etc.

Jag tänkte på detta när jag läste en artikel om en israelisk bok som påstås ha vänt upp och ned på en hel av den judiska historien. Shlomo Sand heter författaren och boken When and How Was the Jewish People Invented? I Israel och Europa lär den sälja bra, i USA väntas det bli trögare (och man kan nästan gissa varför - USA är så uppbundet till Israel att man har väldigt svårt att ta in en kritisk diskurs).

Att påstå att "det judiska folket har uppfunnits" måste vara oerhört provocerande för vissa kretsar. (Men tänk på exempelvis det franska folket: basker, italienare, tyskar, bretagnare, flamländare, italienare, occitanier - och så finns det en del fransktalande också!)

Försvaret av "folket" har behandlats bokstavligen som en fråga om liv och död, om överlevnad, som berättigande för handlingar som ibland kan vara väldigt svåra att ursäkta. Ibland urartar det till hysterisk "raskamp".

När israeliska bombplan kanske drar iväg mot Iran och startar ett nytt storkrig som dödar stora mängder människor är skälet ett "existensiellt hot" mot Israel och "det judiska folket". Hur motiveras Israel om det går att visa att detta folk är en sentida konstruktion, att det inte har mycket att göra med historierna i Gamla testamentet (som ibland inte ens kan verifieras), och dessutom att palestinierna kan vara avkomlingar till de människor som bodde i landet på Jesu tid, och att dagens judar i stor utsträckning härstammar från människor som inte har några rötter i det "Heliga landet" (som kazarerna i Ryssland)? Det blir tunga moraliska frågor och därmed en debatt som ibland förs med väldigt hög röst. Och ibland krafter som försöker tysta debatten och banka en enda korrekt mening.

Jag antar att en hel del av det uppskruvade röstläget beror av att det nu finns en israelisk stat med byråkrati och politikerkår, och var skall dessa människor ta vägen om staten upplöses? En del kanske är så bortgjorda att de aldrig kan komma i fråga i några ansvarspositioner i en sekulär palestinsk stat, de har sina positioner att försvara.

I själva verket har berättelsen om Israel varit i upplösning länge. Att staten Israel bildades genom etnisk rensning är knappast kontroversiellt längre antar jag. Likaså att en exklusiv judisk stat med nödvändighet kommer att vara exkluderande mot den icke-judiska befolkningen. Det är knappast en tillfällighet att anti-apartheidkämpar från Sydafrika har kritiska anmärkningar om Israel. Jag har sett den här förändringen under rätt många år nu - inklusive fula påhitt från vissa israelanhängare för att stoppa kritik - och samma paroll måste gälla här som den som historikerna i Blois uttalade: Minnespolisen måste stoppas. Som jag skrivit tidigare är historia inte en exakt naturvetenskap, det handlar mycket om tolkningar, men tolkningar bör åtminstone grundas på hållbara fakta och inte kommenderas fram för att de passar en viss politisk grupp.