 |
| Nog dags att satsa på däck för vinterunderlag och halka! |
Över till utrikesnyheterna. Hur är det med umgänget som nämns i rubriken? Författaren, som ännu var KP-ansluten när han skrev detta, hävdar att:
... sedan flera år kan vi [i KP] nu inte skiljas från de gammelsovjetiska revisionisterna i SKP eller andra prosovjetiska reformister som in i det sista hyllade Gorbatjov, Glasnost och Perestrojka.
Det sätt på vilket partiets ledning skiftat läger över årens lopp, verkar till stor del vara något som hänt över medlemmarnas huvuden. Man kallar sig visserligen fortfarande för "antirevisionister" när det passar, men få vet ens vad det betyder. Hur många medlemmar har till exempel kännedom om det faktum att partiet under flera års tid sökt medlemskap i en internationell sammanslutning för de tidigare sovjettrogna revisionistpartierna?SKP är alltså Sveriges Kommunistiska Parti, en liten grupp som verkar vara mycket lik KP. En skillnad tycks dock vara att SKP ingår i en internationell sammanslutning som nämns ovan som inte vill släppa in KP, International Meeting of Communist and Workers' Parties. Jag tittade efter på nätet och fann att man nyligen hållit årsmöte i Beirut, i en blandning av stora och små partier av olika karaktär. Somliga är stora i sina hemländer (till och med regerande som i Kina och Vietnam). Här har vi ett antal partier av mer eller mindre trist sovjet-typ, några har hyfsat lokalt förtroende, och det är uppenbarligen något som åtminstone KP:are av äldre årgång känner sig dragna till.
En del av dessa partier är raka motsatsen till kommunister, nämligen rå-kapitalister. Ingen av dem är, vad jag vet, inblandad i regelrätta uppror. Vad det gäller Indien så är det tvärtom två partier som aktivt bekämpar upproren i landet som är medlemmar. Det 'marxistiska' kommunistpartiet CPM kan nog göra skäl för skällsordet 'socialfascister' som man behandlat folk i Västbengalen. Det är liknande i Nepal. 'De förenade marxist-leninisterna' CPN-UML i Nepal stödde inte det långa folkkriget mot den kungliga diktaturen, det var nog snarare tvärtom.
 |
| Kanske skulle ta en separat diskussion om politiska symboler någon gång? Hur signalerar man på ett bra sätt 'arbetarparti' idag, när man inte ser så mycket av kugghjul, hammare och skäror i praktiskt arbete? |
Med Nepal och Indien har vi för övrigt det intressanta förhållandet att upproren som leds av maoister inte har uppmärksammats av KP förrän ganska sent, och på ett tvekande sätt. Det beror nog av att upproren även riktas mot partier som KP umgås med internationellt. I Nepal har det maoistiska partiet splittrats sedan en fraktion sålt ut vad man uppnått under tio års folkkrig, men KP:s internationelle sekreterare har i Proletären förklarat att han inte vill ta ställning mellan utförsäljarna och de som vill fortsätta den folkliga kampen. Det är klart att man bör vara försiktig i sina omdömen, men det finns gränser för försiktigheten också! Enligt broschyren är linjen denna:
Idag omfamnar partiet främst "revisionistiska" och reformistiska krafter runt om i världen medan man medvetet väljer att inte skriva om eller upprätta stöd och kontakt med revolutionärer, befrielserörelser osv.Och vidare:
... fokus har ändrats från stöd till väpnad kamp mot imperialismen, som förs av vänsterorienterade rörelser, till förmån för fredliga massrörelser och reformister som enbart är inriktade på parlamentariska medel.
Vad de ledande KP-arna känner sig dragna till är partier och rörelser som uppträder parlamentariskt, inklusive Hugo Chávez och hans socialism för 21:a århundradet. Jag har sett kritik mot Chávez från maoistiskt håll som gått helt överstyr, där det verkar som om de skulle stödja att hans regering störtades och ersattes av ... vadå, kan man fråga?
Det är otvivelaktigt så att den nuvarande regeringen i Venezuela har en bred folkrörelse bakom sig, och det gäller för andra regeringar i Latinamerika också. Samtidigt finns det massor av problem kvar som imperialisterna och lokala quislingar försöker utnyttja till egen fördel, men varför uppträda som hejaklack för dem? Jag tycker det känns som en sorts repris från sjuttio- och åttiotalen när en del maoister var så sura på Sovjet att de halkade över i USA-lägret i stället. Är man marxist, eller för all del maoist också, så föredrar man fredlig politik så långt det går. Vad är det för fel i att vinna val? - Inget alls, felen uppstår när valförhoppningarna fuskas bort med dåligt handlag, bedrägeri och korruption! Blir det våldsamheter så får motståndarna visa sitt rätta ansikte genom att börja. - Vad det gäller Syrien och kampen mot försöken att avveckla den sista sekulära arabstaten ser jag ingen anledning att kritisera KP:s inställning. Någon maoist (minns inte vem) har hävt ur sig att det är likgilitig vem som styr Syrien, men det tvivlar jag på att syrierna själva håller med om.
Sammanfattningsvis: de krafter som KP främst umgås utrikes med verkar inte vara de mest revolutionära. Och det kan stämma med en bild där partiet själv blir mer och mer reformistiskt.
Sista frågan: varför lägger jag ner tid på det här? Men för den verklige nörden som vill gå till djupet med saker och ting skulle jag kunna föreslå boken Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik. Utgiven av Kommunistiska Arbetarförlaget i Stockholm 1984, och är något så originellt som en albansk-inspirerad kritik av r-arna!
4 kommentarer:
Det är inte fel att släppa tanken på den väpnade revolutionen på platser där kampen kan föras utan livet som insats. Det är borgarna, fascisterna osv som skall höja insatsen, inte vi, iaf inte i människoliv. Men en revolutionär är inte fokuserad på den parlamentariska makten och därmed sysslar en sådan politisk aktiv med utåtriktat arbete.(I praktiken sitter iofs revolutionära konspiratoriker instänga på en kammare och konspirerar, men jag tänker lite principiellt här.)Ett parti som fokuserar med hela sin kraft på att nå parlamentarisk makt, vad skall det göra när de nått den, eller fått lite grand makt? De har ju inte varit ute i samhället, de har talat till samhället snarare än att delta i det. När de har lite makt, vem hur skall de ge utdelning på den? Du är poitiker, du bygger inte hus, du är inte en problemlösare, dina intressen är inte folks intressen, hur skall du kunna förändra de materiella förhållande för din bas? Statsmakten har ingen statsmakts-businessdevelopment avdelning, där statsmakten kan utveckla nya verksamheter, eller reformera gamla. Politikern har inte kontakt med organisationer som kan lösa problem, som kan förändra de materiella förutsättningarna för sin bas, som kan komma med motförslag till vad företag vill. Företag träffar man som politiker, de är sättet att få saker gjorda idag, de har en plan och en vilja, politikern kan ju inte gå och fråga en individ ur sin egen bas om hen kan göra något annorlunda, har ett motförslag. Därför måste partier vara utåtriktade, deras aktiva skall skapa och delta i rörelser som arbetar med folks problem och önskningar, rörelser som på ett konkret sätt kan förändra folks materiella förutsättningar om de får politik och statsmakt i ryggen, när sådana finns och kontakterna finns, då kan parlamentarisk makt få saker att hända.
Ursäkta jag drog iväg på en tangent.
Kommer ihåg hur jag studerade de där lite i mitten av 90-talet, strax efter jag läst min första text av Marx. Kunde inte riktigt se nån skillnad då heller, var det typ kärnkraftsfrågan som var det enda konkreta som skiljde dem åt då,? minns inte riktigt. Läste Proletären ett tag och tyckte det bitvis var bra, även om en del var lite knepigt i mina ögon redan då.
Verkar problematisk med organisationslojaiteter. En kommunist eller vad man nu kallar sig, skall väl främst vara lojal emot det vi vill uppnå, främst vara lojal emot dem vars materiella levnadsvillkor vi vill förändra?! En organisation är inte en människa, en organisation känner inte hunger, blöder inte! Verkar som de någonstans på vägen glömmer att det är människor det handlar, fok som lever idag, de enda relevanta. (Sista säger jag till förmån för evolutionära socialister, vi skall ha det bra idag, inte nästa generation, de som lever nu är de enda som har en röst!)
Kärnkraften var en skiljefråga fram till Fukushimakatastrofen mellan KP och SKP, är inte säker på att det är samma sak längre. Men SKP höll tidigare teknikoptimismens fana högt, och jag ser inget fel i den principen. Den är ju klassisk inom rörelsen fast många av de nutida mupparna i stället gått och blivit pessimister. Annars är skillnaderna mellan partierna vad jag kan se marginella. Som ekonom tycker jag det är onödig resursplittring och -slöseri!
Inlägget i övrigt handlar ju om utrikes angelägenheter. Kanske skall ta upp dina andra synpunkter separat.
KSG:s sida har legat nere sedan den 21 oktober. Oktoberrörelsens likaså. Lika stendöd är Röd Aktion. Hur kan ni spekulera kring dessa tre stendöda hemsidor och kalla det fö den största splittringen inom KP på 30 år?
"Ni"? - Det är jag ensam som skriver den här bloggen, och som får kommentarer för och emot.
Det restes en hel del intressanta frågor i broschyren som orsakade den här serien av bloggposter, och så många svar just på dem verkar inte ha kommit. Att fråga om de ursprungliga frågeställarna i stället för att gå på sakfrågorna verkar nästan som ett sätt just att undvika sakfrågorna, eller ...? Det är möjligt att det fungerar illa för de som gått ur/sparkats ut, men vad förändrar det?
Skicka en kommentar