Den här skatan har inget annat med följande inlägg att göra förutom att det var när jag gick förbi den som jag av någon anledning kom att tänka på talesättet om att både vilja äta kakan och behålla den. Jag förstår inte hur skatan fick mig till det, men strunt i det. För jag tänkte en bit till: även om man är så förtjust i något att man både vill utnyttja och behålla det kan det ju gå så illa att man förlorar detta något.
Jag undrar om inte en hel del hyggligt folk som är medlemmar i rörelser som en gång varit radikala lider av den där villfarelsen. I begynnelsen kanske rörelsen var en god kaka som man kunde tugga i sig och njuta av, samtidigt som den (likt en kakornas motsvarighet till grisen Särimner, för att ta en konstig jämförelse) ständigt återkom i nytt och fräscht skick.
Även när rörelsen blivit gammal, trött, byråkratisk, passiv och värdelös och utan förmåga att föryngra sig verkar de tro att det ännu finns några progressiva köttben att tugga på. Och då finns det ju ingen anledning att lyfta på häcken och ge sig av till något ställe där man kan få bättre utlopp för sin energi. De tror att det finns något liv i kadavret trots att det mesta som rör på sig där numera är likmaskar och läskiga bakterier. De hänger kvar i sina socialdemokratiska eller miljöpartistiska föreningar som om där funnes en framtid. Som om någon bryr sig om dem - men varför skulle de offentligt avlönade byråkraterna som sitter i partiledningarna bry sig om vad några idealistiska tokar bland de få kvarvarande medlemmarna säger? Det kanske finns en del liberala folkpartister, agrara centerpartister och konservativa moderater som befinner sig i samma situation - vad har de egentligen i sina partier att göra? De tror att det finns en själ i partiet som de kan ta del av, men den själen har för länge sedan tagit till flykten.
Nå, Vänsterpartiet då, hur är det där då? - Skall partiet jaga platser i en framtida regering till priset av att alla de principer som till äventyrs finns kvar slängs över bord? Har partiet sådan inre styrka att man ställa en del principer åt sidan men ändå vara en god kaka att äta och behålla? Jag vet inte.
Kanske den här frågan avgjordes redan under Andra världskriget när Sveriges Kommunistiska Parti (som ju Vänsterpartiet har synnerligen lite att göra med) accepterade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som Socialdemokraterna lade fram. Sedan backade SAP undan från programmet och SKP stod ensamt kvar med en värdelös socialdemokratisk broschyr, utan en egen stark plattform, och vidöppet från angrepp från hela borgerligheten från Erlander och högerut. Om inte V, eller någon annan kraft, kan skapa en positiv vision av det framtida Sverige tror jag alla partier bara kommer att bli gamla halvmögliga kakor som ingen människa vill ta i sin mun. Och då är det slut med demokratin.
(Det här är tusende inlägget på den här bloggen. Inte trodde jag att det skulle bli så mycket.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar