”I arbetslivet finns ingen avbytarbänk”

Omkring slutet av förra årtusendet var det en kollega som sa till mig ungefär som så: "Förr i tiden kunde vi ha folk här på avdelningen som satt i ett hörn och inte gjorde så mycket annat än vad man sa åt dem att göra. [Underförstått: det där var inte de största ljushuvudena och mest raska och krya medarbetarna.] Det fanns plats för dem i alla fall. Men nu är alla sådana borta. Nu finns det bara en elit kvar."

Nu pratas det en hel del om hur regeringen svingar sin piska över arbetslösa och sjuka. Man kan fråga sig om regeringens åtgärder stämmer överens med forskning och praktiska kunskaper exempelvis i området arbetslivsorsakade sjukdomar. Svaret är förmodligen nej, och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet verkar tyda på en mycket snäv inställning till att utreda brister på dagens arbetsplatser (jag vet inte om Arbetsmiljöverket ändå kan ta hand om detta).

På Forskning.se hittade jag en intressant sammanfattning av ny forskning i Linköping. Citatet i rubriken kommer därifrån. Eftersom studien gäller kvinnor i offentliga sektorn som drabbades hårt av "besparingarna" i början av 90-talet kan man dock befara att en regering som principiellt är fientlig till den offentliga sektorn inte är särskilt villig att lyssna till rönen. Å andra sidan slår ju arbetsskador, inklusive utmattningssyndrom, över alla delar av arbetslivet, oberoende av om verksamheten är offentlig eller privat.

Forskaren Ann-Christine Larsson säger:

Det som förvånat mig mest är bristen på helhetssyn. Man tittar på varje nivå för sig, individen, arbetsplatsen eller samhället, för att förklara långtidssjukskrivningar. Och man tittar mest på individen. För mig är det självklart att de olika nivåerna samverkar.

Egentligen är det ju inte så konstigt. Idag försöker myndigheter och företag dölja sina egna kompetensbrister, svältbudgetar och slöhet genom att lasta över massvis av ansvar på individen – ansvar som den enskilde inte borde och inte kan ta. Många kvinnor inom vården, för att ta det område som Larsson forskar i, försökte ta ansvar när personalen skars ner kraftigt – och för det fick de betala med sin hälsa. Utmattningsdepression, ”utbrändhet”, beror ju inte av att folk är lata, utan de är för ambitiösa och försöker få saker att fungera. Och hur kan det egentligen vara annorlunda när man är ansvarig för vård av människor som har svårt att klara sig själva? Skall gamla få den tillsyn de har rätt till (borde ha rätt till) även om personalen på en vårdavdelning plötsligt skärs ned och arbetsbördan ökar drastiskt för dem som är kvar? En strejk här vore ju omänsklig – och det kanske nedskärarna vet, och kalkylerar med att ”vi fortsätter att skära ner tills vi ser att det verkligen blir ohållbart därute, personalen protesterar inte i första taget”.

Maktlöshet är kanske det viktigaste nyckelordet jag tänker på när jag läser sammanfattningen. Människor har inte makt över sitt arbetsliv, de har inte makt över sitt privatliv – får man då fråga hur ett enskilt sjukvårdsbiträde eller barnskötare får rätt mot det stora vårdföretaget, vare sig det drivs offentligt eller privat? Nej, då handlar det inte om individen, utan om att kollektivet måste gripa in och säga ifrån! Personal, brukare, anhöriga, om vi nu talar om den kända trion "skola, vård, omsorg".