lördag 15 september 2007

Lövholmen - Den nya svenska modellen?







Några glada arkitektparoller från evenemanget jag berättar lite mer om nedan!


Jag känner en viss fascination för halvgamla halvskräpiga industriområden, kanske för att jag till och från har arbetat på sådana ställen. Dessutom tycker jag att man skall bevara industrimiljöer här i Stockholm och försöka få hit nya industrier i stället för de som försvunnit, och därigenom slå vakt om en blandad stad. Detta intresse fick mig att vandra över Liljeholmsbron denna blåsiga lördag och bege mig till Färgfabriken. Jag antar att byggnaden en gång tillhört Beckers färgfabrik. Men nu var det en utställning och diskussion om tänkta nybyggnader just i detta gamla industriområde. Det kallas Lövholmen.

Jag tycker det är en intressant tanke att bevara de gamla industrifastigheterna och bygga bostäder mellan dem i ett kraftigt förtätat område, och i detta försöka ta tillvara de boendes initiativ. Annars har det ju funnits en tendens att försöka utplåna de skamliga(?) spåren av gamla arbetsplatser när man bygger nya bostadsområden. Dock: ärligt talat misstänker jag att en kombination av segregering, giriga markägare och knepiga arkitekter kan få det hela att haverera när folk skall försöka bo in det nya området. I ett supertätt område blir det dåligt med platser för barn att leka, men de får väl försöka undvika att bli mosade av spårvagnen när de springer över gatan bort mot Trekantens grönskande stränder.

Samtidigt kan man undra i vilken grad industrihistoria kan bevaras på detta sätt, alltså att byggnaderna får stå kvar. Enda sättet att bevara en arbetsplats är att använda den som arbetsplats, tror jag. I min hemförsamling Högalid fanns tre stora arbetsplatser: Bergsunds varv, Vin & Sprit samt Högalidsskolan. Den sista är fortfarande i drift och ingen kan tveka om att det är en skola. Av de två förra finns bara några få lämningar kvar på Reimersholme, och jag misstänker att även många som bor där inte har en aningen om vad dessa rester har för betydelse i Stockholms industriella historia.




Cementas mäktiga depå vid Liljeholmskajen.

Mer om Lövholmenprojektet hittar man på hemsidan där man kan läsa:

Den gamla svenska modellen – folkhemmet – var världsberömd. Hela världen kom till Sverige för att se hur hus, hem och stad skapade arbete åt alla och social rättvisa.

Det var då det.

Nu är det hög tid för en ny modell.

En ny modell som utgår från livet, de sociala behoven, vårt ökande miljömedvetande och vårt sätt att arbeta på 2000-talet. I en tid när det industriella samhället förvandlats till ett kreativt kunskapssamhälle. En modell som kan rikta ett svar på frågan om vad vi behöver göra idag för att världen åter ska vända blickarna mot oss.


Och lite längre fram om den idé man tagit fram …

… för att precisera vad som behövs för att vi ska bli kreativa, entreprenöriella, innovativa, toleranta, mångfaldiga – och allt det där andra vackra som man brukar tala om. Men aldrig byggt en stad för.

Den gamla svenska modellen var ett framgångsrikt recept för att lösa den tidens problem. … Man rev och byggde nytt. ... En stad där var sak hamnade på sin plats. Rika för sig, fattiga för sig. Fritid för sig, arbete för sig.

Nu behöver vi motsatsen. En stad som inte bara tillåter utan också skapar möten. En stad som främjar ett nytt sätt att arbeta. En stad som utvecklas och förändras över tiden. En stad som kan visa omvärlden hur man främjar kreativitet. En stad som inte bara kallar sig hållbar – utan på riktigt visar vad som krävs om vi ska sätta en ny standard för framtidens miljötänkande.
Det finns saker som jag håller med om, och saker som jag inte håller med om, men allt går i alla fall att diskutera. Att det industriella samhället förvandlats till ett kreativt kunskapssamhälle låter tjusigt, men hur stor del av de arbetande har så självständiga sysselsättningar att de kan få utlopp för kreativitet och självständigt beslutsfattande? Jag har inte siffrorna i huvudet, de finns i sociologiska undersökningar, men det rör sig om några tiotal procent av människor som kan betecknas som övre medelklass eller företagare med stor självständighet. Är det folk av sådan sort som skall utveckla och utvecklas på Lövholmen?

Hur skall man kreativitetsmäta de människor som skall flytta in på Lövholmen. Är det för djärvt att anta att det verkliga kriteriet för om du är värdig att bo där handlar mindre om kreativitet och mer om goda inkomster - ännu ett getto för den bättre bemedlade högre medelklassen alltså?

Hur bygger man osegregerat i en stad som blir alltmer segregerad? Frågan berördes knappast men jag funderade lite på saken. Är det möjligen så att de kreativa människor som antas flytta in där skall ha så bra ekonomi att de har råd att hyra "hushållsnära tjänster" och därmed få tid över till kreativa insatser i närmiljön? Kommer städhjälpen ha råd att bo där också? En flicka i diskussionspanelen sade faktiskt något tvekande om att hon tyckte att det var fel att sälja ut allmännyttan, men resonemanget utvecklades inte vidare.

Den övre medelklassen visar ju tendenser till att vilja avskilja sig från lägre medelklass och arbetarklass, för att inte tala om de trasproletära elementen. En stad som inte bara tillåter utan också skapar möten. När jag skrev några funderingar om förslaget till ombygge av Slussen tyckte jag att man borde ha med samhällets olycksbarn i de fina arkitektskisserna eftersom de ändå kommer att dyka upp där. Hur blir det med Lövholmen? Kommer detta vara ett öppet område så att Gröndals alkisar kan få hälsa på där också? På gamla "fina" Östermalm bodde över- och underklass i samma kvarter en gång i tiden (underklassen i de enklare gårdshusen) så de hade ju en chans att mötas, men den möjligheten är väl borta idag? Hemhjälpen bor nog i en enklare del av staden, eller i någon grannkommun.



Det är väl delar av den gamla kolsyrafabriken som sticker upp där

Det är bra att få synpunkter från veteraner. En veteran från Alternativ Stad på 70-talet reste sig under diskussionen och påpekade att man på den tiden lyckades bra med att få stopp på olämpliga trafikleder. Däremot var det i stort sett ogörligt att påverka byggprojekt för bostäder - markägarna var för starka. Byggandet blir ett maktspel mellan markägare och kommun, och andra intressen har svårt att komma in där. Jag antar att detta är Socialdemokraternas fel. Hade de genomfört sitt efterkrigsprogram hade marken i städerna gradvis gått över i offentligt ägande och då hade man sluppit ta hänsyn till giriga markägare.

Visioner om hur boendet skall se ut - vems visioner skall styra? I diskussionen framfördes synpunkten att alltför mycket styrande från arkitekterna (men i botten är det väl byggherrarna som dirigerar?) kan få motsatta verkningar. Folk är inte intresserade av alla finesser som man hittar på och reagerar negativt. Här var det en djärv kämpe som reste sig upp och utropade att man inte skall fråga folk vad de vill ha - då vill de bara ha balkong och en liten grön plätt! I stället skall arkitekterna tala om för folk vad de kan få, alltså föra fram sina visioner. Det fanns dock ingen idé om vad som skulle göras om folk lik förbaskat vill ha sin balkong och gröna plätt trots alla fiffiga arkitektvisioner.

Kan man bygga fram demokratiska människor? (toleranta, mångfaldiga som det står på hemsidan.) Efter Andra världskriget tänkte en del arkitekter åt det hållet, det fanns som en tanke när Stockholms (Sveriges?) första genomtänkta förortscentrum byggdes i Årsta och invigdes i början av 50-talet. Jag började återigen att fundera: man tänker sig att i Lövholmen skall ett antal kreativa individer flytta in och på egen hand sätta sin prägel på området. Men tänk om de tänker fel? Idag antas kreativ förmodligen ha något med "marknaden" att göra, men här kanske kommer folk med andra uppslag? Eller om det flyttar in en hord Sverigedemokrater?

Angående bostadsförsörjningen över huvud taget i Stockholm så är det givetvis bra att man utvecklar den i kommunen, men egentligen är det en Storstockholmsfråga. Folk rör sig över hela regionen, och det är inte rimligt att vissa kommuner vägrar bygga efter behoven som finns. Om jag fick välja mellan Lövholmenprojektet eller att tvinga ett antal högreståndskommuner att bygga massvis med bostäder (hyres- naturligtvis, med billig men bra standard) skulle jag välja det senare. Ett massivt byggande behövs för att få balans på bostadsmarknaden och eliminera tillståndet av "säljarens marknad". För att få en sund marknad behövs i själva verket ett visst överskott av lägenheter så att folk kan få rimliga möjligheter att välja.

Avslutningsvis: trots att jag låter negativ ibland tycker jag att det här projektet är spännande och verkar innehålla en del nytänkande. Problemen som jag ser dem ligger mindre i projektidén i sig och mer (mycket mer!) i det omgivande samhället.



Det fanns bamsiga arkitektmodeller (sågade i frigolit) som jag försökte plåta. Det var ganska mörkt i lokalen och min lilla kamera har rätt klen blixt så resultatet blev inte så lysande. De mindre grejorna på golvet är vad jag förstår befintliga hus, och sedan kommer det till himlastormande pelare där "den kreativa klassen" tänks flytta in och hitta på en massa saker. Antagligen skall de ha lokaler i småhusen också.

2 kommentarer:

K sa...

Hej.
Vilket engagerat och intressant inlägg om Lövholmen! Och fina bilder!
Välkommen på avslutande seminariet den 11e okt. Följ projektet på www.fargfabriken.se/lovholmen
Hälsningar, Ff.

Björn Nilsson sa...

Hej K,
(det är väl aldrig Josef K., väl?) tack för berömmet. Det är lite osäkert för mig den 11, men eventuellt kan jag i alla fall vara med första timmen. Däremot tänkte jag ta mig friheten att kopiera bilden som ligger först på angivna bloggen och publicera den själv. OK hoppas jag.
Hälsningar
Björn