Rökande krökande soffpotatisar ...

... är kanske inget man vill ha i mängder på en arbetsplats, åtminstone om det påverkar arbetets utförande. I en kulturessä i Dagens Nyheter idag skriver Michael Holmqvist, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet, om den nya hälsoetiken som växer fram i näringslivet. (Hittade inte artikeln på nätet, men den kanske kommer.)

Förut gällde företagshälsovården vad som hände på arbetsplatsen. Hälsan i hemmet fick folk sköta på egen hand. Men nu invaderar hälsoetiken privatsfären. För folks liv utanför arbetsplatsen kan påverka hur de arbetar, i vilken mån de är redo att ge hull och hår för arbetet och företagets mål, och då är livsstilen av intresse för företaget. In med individuella hälsoprofiler, livsstilscoaching, stresshantering, familjeteurapi, rök- och drogavvänjning, friskvård ... .

Det finns positiva sidor: man kan hjälpa folk att må bättre, att få bättre balans mellan livet innanför och utanför arbetsplatsen. Många kan bli hjälpta med olika problem.

Men det blir också ett sätt att kontrollera och disciplinera en kader av arbetande i slimmade organisationer där man i stor utsträckning måste lägga upp arbetet själv i överensstämmelse med de allmänna målen (eftersom den tidigare kadern av mellanchefer är bortrationaliserade, vill jag tillägga). Den som inte stämmer med hälsonormen riskerar att rensas bort. (Vi som har jobbat en del vet att det inte finns en omedelbar positiv koppling mellan privat hälsoraseri och prestationer i arbetet - även drönhasar kan vara bra ibland.) Holmqvist skriver om risken för en ny taylorism: nu är det inte arbetsprocessen utan människorna i arbetsprocessen som riskerar att standardiseras. Det är bra att varna: arbetsplatser där de enskilda personerna verkar vara klonade på någon idealfigur är nog inte så hälsosamma. Mångfald är bättre än enfald.

Holmqvist avslutar:

Den nya hälsoetiken är i sin linda och dess utveckling är långtifrån klar. Men om den är en del av en mer omfattande förändring mot hur människor utvecklas, styrs och organiseras på arbetsplatser genom mer sofistikerade och på vissa plan mer omfattande och kotrollerande sätt, bör den kritiskt granskas och analyseras som något potentiellt farligt.

Jag kommer att tänka på Foucault och hans tankar om disciplinering när jag läser detta.

Familjeterapi ingår i den nya hälsoetiken. Kan man tänka sig att familjeteurapeten säger till den deprimerade arbetaren att "tja, ditt problem är väl att gubben/kärringen är kass, släng ut'en och skaffa en ny!" Jag antar att om det visar sig att företagen egentligen inte tjänar så mycket på häloetiken åker den nog ut igen ganska fort.