onsdag 14 maj 2008

Planekonomi - Sovjet - hur var det egentligen bakom kulisserna?

Nu har jag bladat igenom en tidskriftsartikel från American Economic Association igen:

Paul Gregory & Mark Harrison "Allocation under Dictatorship: Research in Stalin's Archives", Journal of Economic Literature, Vol.XLIII (sept. 2005), sid. 721-761

Det finns nog fler som påstår att de vet hur planekonomin i Sovjet fungerade än sådana som verkligen vet. Under 1990-talet öppnades många sovjetiska arkiv för akademisk forskning, och sedan dess har en massa nya kunskaper presenterats. Ensidiga propagandabilder såväl inom som utanför Sovjet har fått sig rejäla törnar. Av det skälet kanske intresset för akademisk forskning om Sovjet inte är så rasande stort exempelvis bland liberaler. De har ju sin infernobild och vill inte få den störd av nyanser, lika lite som tidigare mycket sovjetpositiva personer ville få sin idealbild störd av nyanser. Akademisk forskning har ingen anledning att ta hänsyn till drömmar utan bör göra sitt bästa för att presentera fakta. Gregorys och Harrisons är en litteraturöversikt som säkert kan ge mycket bra hjälp till den som är intresserad av olika aspekter av Sovjets ekonomiska utveckling.

Jag skall bara nämna en enstaka sak som intresserar mig i den här artikeln, men som har stor vikt. Det handlar om Planen, den som i många människors fantasi var allsmäktig: Man bestämde sig för att producera X styck av artikel Y, och det gjordes utan några sidoblickoar. Ingenting rubbade Planen.

Fel, planen var flexibel, och det är ganska lätt att förstå orsakerna om man funderar på omständigheterna. Det var i själva verket så att nästan ingen plan någonsin officiellt fastställdes, enligt vad författarna fått fram i den litteratur de hänvisar till. Det gjordes ständigt korrigeringar i vad ministerier och företag antogs göra. Så gott som alla planer stannade på utkast-stadiet. Man improviserade sig fram, och Gosplan (den centrala statliga planeringsinstansen) höll sig länge borta från planering så gott det gick. Mycket gick helt enkelt mellan tummen och pekfingret för att få produktionen att hänga ihop någorlunda. (För övrigt torde den senare sovjetplaneringen ha en del rötter i den tsaristiska planeringen under Första världskriget. "Planering" i sig är ett neutralt begrepp så länge man inte fastställer vad planen skall användas till.)

Vad kan detta lära oss? - Inte att planering inte fungerar, för man försökte knappast genomföra den styrning som officiellt troddes existera. Som jag ser det visar det här snarast på den föränderliga omvärldens inflytande på alla försök att planera framtiden och att Sovjet under femårsplanernas tid saknade en del viktiga hjälpmedel. Man måste hela tiden vara beredd att göra korrigeringar för att åtminstone komma i närheten av det mål man tänkt sig. Därför blev hela processen ryckig och svår, och den underlättades inte alltid av hur ledningen för landet stundtals uppträdde.

Hade Sovjet haft tillgång till dagens datakraft hade man förmodligen kunnat lösa mycket av det här ganska snabbt och elegant, men datamaskiner kom inte förrän på 1950-talet och då var de redan ganska självständiga direktörerna inte så villiga att släppa planerarna in på livet - och så gick det som det gick. Nomenklaturan tog makten ungefär samtidigt som planerarna kunde gå över från kulramar till databeräkningar. Men ett Sovjet med moderna datorer hade inte varit det efterblivna land det var ännu på trettiotalet, tanken är således förflugen. Man kan bara göra jämförelser med länder på samma utvecklingsnivå, under förutsättning att en massa olika villkor är uppfyllda. Vi kan inte jämföra planering i Sovjet för 60-70 år sedan med vad man kan göra i ett storköp i Sverige idag. Marshall McLuhan, som jag propagerar för då och då i den här bloggen och på annat håll var för övrigt det sammanhanget på spåret. Sovjet byggde den gamla industrialismen medan världen redan var på väg in i den elektroniska tidsåldern.

Var planeringen ett misslyckande eller en framgång? Titta på det här diagrammet, och på Rysslands och Sovjets andel av världsproduktionen. Notera den kraftiga uppgången mot mitten av 1900-talet, trots att landet drabbades av en invasion som slog sönder många av de viktigaste industriområdena. Att planeringssystemet inte orkade med längre på 1980-talet behöver inte betyda att det var fullständigt negativt några årtionden tidigare - det är min tolkning.


7 kommentarer:

Jesper Nilsson sa...

Väldans intressant. Men nu när det känns som jag har mer datakraft än huvudkraft kan du väl kosta på oss läsare att länka till artiklarna så vi slipper googla :D

Allocation under Dictatorship: Research in Stalin's Archives (PDF)
http://www2.warwick.ac.uk/fac/soc/economics/staff/faculty/harrison/public/jel05.pdf

Björn Fridén sa...

tänkvärt

Björn Nilsson sa...

Tyvärr kan jag inte bidraga med någon länk. Eller egentligen kan jag det, men för att ha nytta av den måste man vara medlem i American Economic Association, annars kommer man inte åt de elektroniska artiklarna. Alternativet är att försöka hitta något välsorterat universitetsbibliotek i närheten som har tidningen.

Jesper Nilsson sa...

Men är inte artikeln du pratar om den samme som jag skriver om, här ovan?

Björn Nilsson sa...

Jaha, du har rätt, Jesper. Jag trodde inte artikeln fanns ute på fler ställen helt enkelt. Är inte så nätvan ännu att jag automatiskt kollar saken. Men tack för tipset, det verkar finnas andra intressanta artiklar på Harrisons hemsida också. ... Som man kanske hinner läsa någon gång?

Pierre Gilly sa...

Fast var inte forskningen mer centralstyrd och planerad än produktionen? Jag har hört att Ryssarna hade en bra dataforskning på femtiotalet, men att Chrusse bestämde sig för att det inte var något att satsa på.
Undrar också om vi inte har en nästan omvänd situation idag. Bush som av etiska skäl begränsar viss forskning, och på dunkla grunder plöjer ner enorma belopp i ett missilförsvar som inte är tekniskt möjligt.

Björn Nilsson sa...

Jag undrar om det inte fanns glipor i forskningsprogrammen också, rätt stora glipor ibland. Som när folk i det sovjetiska militära raketprogrammet fick lite tid och resurser över och började fundera på satelliter och bemannade uppskjutningar? Det där med datorer och femtiotalet kan nog också stämma. Tyvärr hittar jag inte igen sammanhanget, men jag läste för några år sedan om en framstående matematiker som sa åt Malenkov vad som borde göras. Men Malenkov var industrichefernas man och de ville inte ha en bättre planering som avslöjade vad de höll på med. Och då var nog Sovjet sålt som framtidsalternativ.