fredag 16 maj 2008

En libanesisk lösning?

Libanons svårigheter är sannerligen inte lösta ännu. Nya inbördesstrider kan utbryta när som helst. Men jag hörde en statsvetare som studerar området prata på radion för en stund sedan, och han kom in som ett bra korrektiv till en vanlig journalist som hade dragit lite journalistfraser om Libanon strax innan.

Enligt statsvetaren: Det är inte så att Hitzbollah är en isolerad shiitisk rörelse som förespråkar en islamisk stat, det är en bred rörelse med sympatier även bland suniter och kristna. (Undrar hur det är med druserna - sedan Walid Jumblatt gjorde bort sig nyligen och bidrog till de senaste striderna kan man undra om inte även de ställer sig mer sympatiskt till Hitzbollah.) Så som det libanesiska samhället är uppbyggt måste de olika grupperna helt enkelt samarbeta. Det långa inbördeskriget 1975-1990 är ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte gör det. Ett problem är att landet inte fungerar helt demokratiskt eftersom man dras med en författning där de olika grupperna tilldelats politiska poster efter hur många man var när landet blev självständigt för 65 år sedan. Idag är proportionerna mellan kristna, muslimer och druser en annan, och en konsekvent demokrati skulle kräva att automatiskt tilldelade poster upphävs och ersätts av val. Det verkar som Hitzbollah skulle acceptera en sådan lösning, att det inte är den iranska halvteokratin man är ute efter.

Titta på Israel/Palestina. Där har vi en konflikt som är längre och svårare än i Libanon. När väl palestiniernas existens upptäcktes av omvärlden (vilket inte hade skett om de inte varit oförsynta nog att göra motstånd) har välmenande människorna förespråkat en "tvåstatslösning". Det innebär i stort sett att israelerna får det mesta de pekar på och palestinierna får hanka sig fram på resten. Att den lösningen är lika smaklig som de sydafrikanska bantustans på sin tid tänker man inte på. Liberaler som aldrig skulle ha godtagit de rasistiska regimerna i södra Afrika har av någon anledning köpt den här tanken. Men den håller inte.


De gröna områdena på den här kartan visar att tvåstatslösningen är omöjlig. Det är något som israelerna själva har orsakat genom sin halstarriga ockupationspolitik. Man kan fråga sig vad som händer om en palestinsk "stat" upprättas på de återstående fläckarna? Massvräkning av de palestinier som finns inom övriga områden, med hänvisning till att "nu har ni ju er egen stat"? I praktiken blir det ju ett antal fängelseöar på territorium som fullständigt behärskas av Israel.

Vad är nu lösningen på det här? Helt enkelt en sekulär och demokratisk stat med gränser som det gamla brittiska palestinamandatet. En demokratisk lösning av ungefär samma sort som man kan tänka sig för Libanon. En medborgare - en röst - staten neutral i förhållande till religionen. En del klagar på att Hamas skulle vara ett problem, men jag har en känsla av att om palestinierna erbjöds att rösta för det här alternativet skulle de ta det. Jag gissar att ultrasionistiska grupper med stöd i USA är ett betydligt värre problem.

Bushs idé om att sprida demokrati med bomber i Främre orienten är fullständigt vansinnig, men ett sådant här projekt skulle kunna få positiva spridningseffekter. Och om man tänker sig att de framtida demokratiska libanesiska och palestinska staterna kunde samarbeta skulle man få en stor och ekonomiskt hållbar enhet. Mänsklighetens första stora steg till högre civilisation - införandet av jordbruk - togs i det här området, och det är värt bättre öden än att ockuperas av religiösa knäppgökar.

Erik Svensson skriver om det här också, verkar som vi är två man om ungefär samma tanke vad som bör ske med Israel. Det finns nog några miljoner till.

Inga kommentarer: