tisdag 24 november 2009
Drömläge för president Palin 2012?
Det är väl välkänt vid det här laget att det finns några mayanska obegripligheter som vissa personer tolkar till att Jorden går under 21 december 2012. Vi kan väl ta det där med ett antal nypor salt. Förmodligen kan vi sitta vid julbordet den 24 december 2012 och skåla med en liten nubbe för Jordens nyss timade undergång.
Därmed inte sagt att det inte finns en massa problem. Nyss kom det otrevliga nya data om koldioxidhalten i atmosfären, men det är andra saker som tecknaren till ovanstående bild vill visa på: det finns en klar risk att fru Sarah Palin kan bli president i USA nästa gång det är val.
Hur skulle det gå till då? Kanske för att USA enligt vissa personer (även inom landet) är en idiokrati (idiocracy). Det är väldigt låg kvalitet på den politiska apparaten, i alla fall när man kommer upp en bit. Lokalt kan det vad jag förstår fungera demokratiskt och bra, man kanske till och med väljer bra politiker ibland, men på högre nivåer blir det mer ledsamt. Det grundläggande verkar vara en fruktansvärd oförmåga att fatta beslut om landets problem. Idioterna styr. Medan allt faller samman utropar man att man är världsbäst och inte behöver göra något.
Ta det där med statsskulden. Staten USA kan inte betala sina räkningar ur egna tillgångar utan måste låna upp pengar. Att låna till produktiva investeringar kan vara bra, det gör ju aktiebolag exempelvis, men lån till konsumtion är betydligt mer tveksamt. För hur skall man betala tillbaka? - Genom att låna till återbetalningarna kanske? Snacka om fattigdomsfälla! Det är samma läge som många länder i Tredje världen befinner sig i.
En artikel i New York Times ger lite insikter i hur skuldfällan fungerar för USA nu och vad som kan förväntas hända. Hittills har man kunna låna över tusen miljarder dollar per år (otrolig summa!) till räntesatser som ligger långt under en procent. Den internationella finanskrisen har hjälpt till, eftersom många långivare har trott att det varit tryggt att lägga pengarna i USA och ta amerikanska skuldsedlar i stället. USA har alltså kunnat ta in väldiga belopp utan att få så stor räntebörda. Men det förväntas ändras framåt. När krisen lättar kommer räntorna att gå upp och statsskulden bli allt dyrare att betala av. Och samtidigt inträder fenomenet med att fyrtiotalets stora barnkullar går i pension. Det antas kräva en massa extra utgifter. (Jag har lite tvivel där, dagens pensionärer behöver inte automatiskt vara sjukliga och i behov av ständig vård.)
Ett radikalt sätt att förbättra budgetläget vore att sluta föra diverse krig. Kostnaden för en USA-soldat i Afghanistan uppges till en miljon dollar per år. Men det förefaller inte vara ett alternativ för herr Obama och hans skumma kompisar i Vita huset. Läs vad Det Progessiva USA skriver.
Och därmed är vi tillbaka till frågan om Sarah Palin och 2012. Obama lyftes fram av en stor positiv våg, mängder av amerikaner ville ha förändringar - och då till det bättre. Efter valnederlaget har det republikanska partiet alltmer blivit en knasflygel i landets politik. Men är det en uträknad knasflygel? - Den hade nog varit det om Obama fört en politik som gått ut på slut på krigen, stöd till vanligt folk i finanskrisen, rejäl sjukvårdsreform och annat gott som knasflygeln hatar. Hade Kongressen krånglat skulle han ha kunnat gå ut och prata med massorna och fått dem att jaga sina politiker. Prata kan han ju.
Obama gjorde tvärtom: mer krig, stöd till det avskydda finanskapitalet, meningslösa försök att nå enighet med knasflygeln, ett allmänt hållningslöst uppträdande såväl inrikes som utrikes. Vad betyder det: det kan betyda att en redan nedkörd USAmerikansk ekonomi är ännu mer nedkörd 2012, den progressiva opinionen i USA är fullständigt dessillusionerad vad det gäller politiken och det demokratiska partiet och struntar i att rösta, och knasflygeln ledd av Palin eller någon annan av samma slag kan vinna presidentvalet. En cyniker kan säga att det kanske inte gör så stor skillnad: Palin är väl bara en vitare och dummare version av Obama. Men borde inte töntskallarna därborta kunna plocka fram några bra politiker till topposterna för en gångs skull? Eller måste det vara idiokraterna som styr?
... och då undrar någon: hur blir det med en statsskuld där avbetalningarna löper till hundratals miljarder dollar per år? Gör det någon skillnad vem som är president? Nja, som exemplet Obama visar kanske skillnaden inte är så stor, men den kan finnas, och skulle Palingänget dra in i Vita huset och få tillgång till jordklotets största ansamling av militära resurser kan man undra vad som händer.
I värsta fall kan Bushadministrationen verka vara logisk och eftertänksam jämfört med vad som kan komma år 2012. En stor del av USA:s statsskuld ligger i Kina, och kan man provocera fram bråk med Kina så blir det ju en ursäkt för att vägra återbetalning. Om Beijing då känner sig illa behandlat och tryckt upp mot väggen kan det hela sluta verkligt illa. Sedan länge finns det folk som varnar för ett Stillahavskrig mellan USA och Kina. Obama verkar inte lika dumpatriotisk som knasflygeln i USA:s politik, och det kan göra en viss skillnad.
...
PS. Ett knep en regering kan tillgripa för att göra utlandsskulderna lättare att betala av är att släppa loss inflationen och låta den egna valutans värde sjunka med en rasande fart. För USA som tar upp lån i egen valuta skulle det kunna fungera. Men det är inget att rekommendera. Möjligen kan en lågt värderad valuta sätta fart på exporten, om man har något att sälja, men samtidigt blir ju exporten dyrare, levnadskostnaderna ökar för vanligt folk och social oro kan bli följden. Bara en desperat och hänsynslös regim tillgriper medvetet den sortens knep. DS.
Labels:
Barak Obama,
katastrofer,
Kina,
nationalekonomi,
Sarah Palin,
USA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Och innan valet i USA har vi ett val här hemma:
Election 2010 - A Swedish Disaster Movie
- respektlös ommöblering av mega-katastrofen "2012".
"You man, be human" som Tage Danielsson sa.
Tage är lika avlägsen och bortglömd som vanlig simpel medmänsklighet i dag. Både hans varma humor och humanism. I dag råder bara skadeglädje och egoism. Något som fräter hål på oss inifrån, långt innan några Hollywood-katastrofer 2012.
Det låter väldigt pessimistiskt ... och tyvärr har jag svårt att säga emot! :-(
USA kommer aldrig att gå i konkurs så länge som kassakossan sydamerika betalar av sig.
Hela sydamerika har enorma statsskulder med USA och en ränta så hög att deras statsskuld är permanent i tiden.
Varje dag åker tontals med råämnen som koppar, nickel, trä, etc. till USA som betalning för den obetalbara skulden.
Med andra ord, om Sydamerika hotar med att inställa betalningarna ...? Är det därför USA vill bygga nya militärbaser i Colombia?
Intressant nog kan man ju säga att USA med sin ohållbara skuld till utlandet är i ett liknande läge som många skuldsatta u-länder. Kanske tid att Internationella Valutafonden och Världsbanken går in och rensar upp i träsket?
Fascinationen för undergångsteorier och allmänna dystopier bottnar väl i hur allt förkrympts till att "vilja se sin egen ångest i en annan människas pupill", som Ewert Ljusberg skrev i visan Smygfascisten. Att platta till någon. Det är höjden av "lycka" i dag.
Är man medveten om sin egen dödlighet kanske det är ett nöje att veta att samma sak gäller för alla andra. Och eftersom det ofta är roligt att göra saker tillsammans vore ju Jordens undergång kanske något av det roligaste som kan ske?
Det är en förgången tid när vi fann nåt nöje i att göra saker gemensamt. I dag råder ett allas krig mot alla och en illusion om (egen) odödlighet:
- Hur ska det gå nu, när svält och imperialism utlöser nästa världskrig?
- Åt helvete.
- Menar du det?
- Visst. Jorden går under.
- Men då borde man väl göra nåt innan det är försent?
- Äh. Vi klarar oss nog fan.
ur "Svenska Samtal"
av Kjell Sundberg
Nja, Jorden i sig lär ju inte gå under, vilket kan vara en tröst. Diverse livsformer i stil med människan ligger sämre till men även om industriella och postindustriella civilisationer säckar ihop finns ju andra grupper som kan leva vidare. Fast inte vi då.
Vilka nu "vi" är.
"Vi", samhörighetskänslan, är något som helt upphört.
"Vi" har redan dött, flera gånger om.
Långt innan kroppen och alla orden tystnat.
Skicka en kommentar