onsdag 2 februari 2011

Den gamla makten kan bitas ännu


Det är frågan om den egyptiska (och lite mer i skymundan den tunisiska) revolutionen glider in i nästa fas nu. Den gamla makten är inte borta. Den har tagit några steg bakåt men plockar fram gamla kända kort ur sin repertoar. Den tänker inte ge upp utan strid, utan fula knep och våld.

Men det fungerar inte med ett öppet frontalangrepp, det begriper man.

I stället för direkta angrepp utförda av män i uniform skickas de betalda busarna ut, samhällsdräggen och folk vars nuvarande position hänger på att den gamla regimen finns kvar och som gärna slåss mot betalning. Att skapa kaos och på det sättet skrämma folk att sluta protestera verkar vara målet. Frågan är om det kommer att fungera. Ännu är krigsmaktens roll tvetydig: tidigare har man sagt att man inte tänker skjuta på människor som demonstrerar mot regimen, men kommer man att hålla fast vid den linjen?  Kan gatuslagsmål ge en ursäkt för att slå till hårt, och då inte mot regeringens utsända provokatörer utan mot de som vill ha bort Mubarak och hans korrupta gäng? Är det därför militären står passiv när folk skadas och dödas på Tahrirtorget i Kairo?

Ett viktigt problem med folkresningarna i Nordafrika - och det har påpekats från flera håll - är avsaknaden av en stark och enad ledning som kan formulera en mot-politik mot regeringarna. Det finns några svaga partier av olika inriktningar, det finns en religiös opposition, det finns en arbetarrörelse, men inte något självklart politiskt centrum som med auktoritet ta över makten.

Visserligen har händelserna på den senaste tiden visat att folk spontant kan göra mycket själv, som att organisera demonstrationer och skapa lokala skyddskommitteer och till och med ta över fabriker, men det behövs samordning på högre nivå om man vill slå ner en samordnad fiende. Det räcker inte med sociala media, även om de rätt använda kan spela en stor roll. Vi kan få ett läge där motståndsgrupperna knäcks en i taget, och sedan kan det ta lång tid för dem att komma tillbaka - och då kanske som en väpnad motståndsrörelse. Det som i ett tidigare läge såg ut som en någorlunda fredlig omvälvning kan då bli enormt blodig. För jag tvivlar på att det längre kommer att gå för regimerna att få ner anden i flaskan igen, även om de klipper till med en stenhård militärdiktatur. När folk har fått vittring på friheten så sitter doften kvar länge i näsan.

8 kommentarer:

Anonym sa...

"Ett viktigt problem med folkresningarna i Nordafrika - och det har påpekats från flera håll - är avsaknaden av en stark och enad ledning som kan formulera en mot-politik mot regeringarna. "

Och det är ju det som är problemet med diktatur och varför den alltid ska fördömas utifrån och aldrig låta bli starkare som man gjort nästan jämt. Diktaturer som vi vet ser till att ingen motpart finns, eller om den gör det så är den svag och gärna då en grupp som diktaturen kan använda som en orsak till varför man ska ge stöd till diktaturen istället.

/Nadia

Björn Nilsson sa...

Ja, jag har svårt att säga emot dig. Slås den synliga oppositionen ner så finns bara den osynliga kvar, och den kan få svårt att samla sig och fungera även om den - som i Egypten - åtminstone tillfälligt kan slå sig ut i ljuset.

Jan Wiklund sa...

Revolterna i Nordafrika är traditionella IMF-revolter fast större, som i Venezuela 1989 och i Argentina 2001. Såna har ingen ledning. I bästa fall kan de medverka till en långsiktig organisering, som IMF-revolterna i Sydamerika starkt bidrog till den indianrörelse som idag "styr" Bolivia och Ecuador.

Vi kommer inte att få någon lösning nu, bara i bästa fall friare förhållanden för folk att organisera sig inom.

Björn Nilsson sa...

al-Jazeera skriver nu om protester som utlysts i Syrien, men de förväntas inte bli så kraftfulla. Kan möjligen ett ganska litet IMF-inflytande göra att regimen där klarar sig bättre?

Man kanske kan kalla IMF för en revolutionsanstiftare som inte vet vad man gör?

Jan Wiklund sa...

Här har jag skrivit lite om IMF-revolter: http://www.folkrorelser.org/rorelsemapp/imf.html

Och här har jag skrivit lite längre: http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=4803&Itemid=26

Björn Nilsson sa...

Hm, kan man göra en bloggpost av det kanske (någon gång)?

Jan Wiklund sa...

Använd det som du vill.

Från det ena till det andra citerar Marie Demker en förklaring från Bo Rothstein om varför arabländer är så odemokratiska: det handlar helt enkelt att man sen länge är van att lita till välgörenhet istället för att ha gemensamma försäkringskassor. Se http://vanstrastranden.wordpress.com/2011/02/03/om-forklaringar-till-bristen-pa-demokrati-i-arabvarlden/

Är det inte mer välgörenhet istället för kassor alla partier vill ha?

Björn Nilsson sa...

Jag har också sett uppgifter om dessa religiösa stiftelser som har kunnat fungera ganska oberoende av politiska konjunkturer. De sysslar med social hjälpverksamhet och verkar påminna lite om vad kyrkorna i USA håller på med. Men en aspekt är att de så att säga låser in kapital som annars skulle kunna användas till utveckling, och därmed vidmakthåller de den fattigdom som de försöker hjälpa till att lindra.