onsdag 9 februari 2011

Ungefär samma skrot och korn

Fick via Åsa på Ting och tankar tips om en intressant recension i Uppsala Nya Tidning. Det handlar om en avhandling om svensk-tyska akademiska förbindelser under Andra världskriget.

De forskare som har gett sig in i detta forskningsfält – allt från historiker till arkeologer och idéhistoriker – har mött betydande hinder. Bortsett från de allt grövre hoten från högerextremister, har de från samtidens debattörer stött på en makalös ovilja att lyssna. Vad debattörer ”vet” och diskuterar är något helt annat än vad historikerna vet och diskuterar. Fakta sammanblandas, billiga dagspolitiska poänger plockas och av historiens ruttnande fallfrukt vildjäser en brygd av överdrifter, förnekelser och ren och skär desinformation.

Hot har drabbat även recensionsförfattaren för några år sedan, så han vet vad han skriver om.

Man kan fråga sig om "samtidens debattörer" var bättre förr - jag undrar faktiskt det - men observationen att historikernas värld inte är den samma som debattörernas torde stämma. Det finns folk som inte låter fakta förvirra sin argumentation och som tycker att källkritiska kriterier kan behandlas som strunt. Man kan nog säga att vissa debattörers värld är ett parallelluniversum som skiljer sig rätt mycket från det vi verkligen befinner oss i. Det hindrar dock inte att det kan finnas genomtänkta dagordningar i bakgrunden.

Medan den akademiska sovjetforskningen tuffat på rätt bra under tjugo års tid nu, och givit en rejält fördjupad bild av exempelvis Stalintiden, maler debattörerna på som om gissningar och rena påhitt från tiden innan arkivens öppnande skulle vara giltiga. Som jag ser det är de ungefär av samma skrot och korn som förintelseförnekarna, fast på ena sidan lägger man till och på andra drar man bort nollor i talen över antagna offer. Historieförfalskning är det lik förbaskat, likväl som slappa beskrivningar av Sverige under Andra världskriget som eftergivet och anpassligt - somliga svenskar var det, andra var det inte. Den som ett par generationer efter Andra världskrigets slut retroaktivt vill förklara Tyskland krig (med de resurser vi hade innan krigsslutet) kan gott bemötas med en gäspning eller ett hånskratt. Och amatörer som tycker att de är bättre på att tolka den arkeologiska historien än fackutbildade arkeologer bör faktiskt ombes att förklara sig, och kommer de med rena tokigheter bör de ses som tokar, inte som någon slags alternativforskare. Man kan respektera människor, men man behöver inte respektera deras åsikter.

Det har förekommit vissa rörelser bland historiker för att hindra att historieforskning används på ett olämpligt sätt, men här krävs nog mer åtgärder. Kunniga historiker behöver ta för sig mer i debatten, och faktiskt ställa inte bara politiker utan också "debattörer"  mot väggen med hårda fakta, och inte svälja otrevligt bemötande från deras sida. Var otrevlig tillbaka! Har man med en okunnig och uppblåst gaphals att göra så kan man gott upplysa personen om att han (är väl oftast en han) just är detta. Och det får inte gå till som jag beskrev här.

3 kommentarer:

Kerstin sa...

De där krigsgalningarna som hävdar att "vi" (sade svinskiten) var fega som inte ställde upp på Tysklands sida, eller mot Tyskland, spelar ingen roll vilket, borde kanske fundera på om de själva alls hade funnits till idag om "vi" hade varit modigare och gärna gått i krig. Ganska många av dem hade då aldrig sett dagens ljus.

Själv är jag tacksam för att vi aldrig gick med i kriget. Med tanke på var min pappa var placerad under beredskapen så hade jag med stor sannolikhet inte funnits i så fall. Det kanske andra inte skulle beklaga men själv är jag rätt glad för det liv jag fick.

Kerstin sa...

PS:
Den där boken förefaller vara ett måste i min egen litteratursamling och inläsning. Så det blir ett ex när de 10 böcker jag har olästa och beställda är genomlästa.

Björn Nilsson sa...

Modet växer med avståndet till den verkliga risken, så att säga, vad det gäller vissa personer!