Ingen kioskvältare direkt, inget urspråk heller

Klicka upp och läs det här om du orkar!

Strindberg var en storfräsare på många områden. Ibland var inspiration dock större än fackkunskaper när han gav sig ut på områden som verkligen kräver fackkunskaper.  Dessutom pågick redan under hans tid en rasande snabb utveckling av vetenskaperna som gjorde att lekmännen fick allt svårare att hänga med. Men eftersom den gode August verkligen inte var obegåvad kunde han komma med allt från kloka ingivelser till fullständiga intellektuella magplask i en salig och ibland underhållande blandning när han gav sig i närkamp med vetenskaperna.

Språk hade intresserat August redan i ungdomen. Han lärde sig en del kinesiska bland annat, och intresset hängde kvar upp i ålderdomen. Han ville forska om språken och förhållandet mellan dem, och resultatet av detta blev bland annat de så kallade språkvetenskapliga skrifterna (band 69 och 70 i den nu pågående nationalutgåvan). De blev ju inga kioskvältare direkt. Jag skulle nog tro att även hängivna strindbergianer anser att man kan klara sig genom att raskt bläddra igenom sidorna med konstiga härledningar av ord. De icke hängivna läser nog hellre Hemsöborna, Röda rummet, Mäster Olof eller något ... låt oss säga lättillgängligare. Inte vann han de samtida språkforskarnas bevågenhet heller. Tiden hade gått förbi hans sätt att arbeta.

Ett uppenbart problem med Strindbergs metod var tanken att hebreiskan var urspråket, vilket kan vara en rimlig tanke om man är bibeltroende men knappast annars. Jag vet inte vad dagens språkforskare säger, men någonstans har det påståtts att man åtminstone kan hitta uråldriga språk på ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken. Folk kom dit för tiotusentals år sedan, de ingick i utvandringen från Afrika av våra förfäder, och de har bevarat mycket av det gamla i och med att de varit isolerade på öarna - så låter resonemanget. Teoretiskt skulle dessa öbor ha pratat samma språk i 70.000 år tror en del människor,. Skulle man studera dessa språk (August skulle väl bunta ihop dem under rubriken "negerspråk" antar jag) skulle man åtminstone komma närmare hur ett ursprungligt språk lät. Men jag undrar om dagens kritiska forskare verkligen tänker så, och att ett språk varit oförändrat i så många år tror nog inte många på.

Föregående inlägg i denna sporadiskt förekommande serie här. Det kopierade uppslaget finns i  Samlade verk band 70.

På tal om strindbergianer så får väl Jan Myrdal räknas till den skaran. Ser i Svenskan att han nu står i begrepp att ta sitt pick och pack - inklusive en hyllkilometer böcker och annat tryck - och flytta till Varberg. Är det inte jäkla trist klimat därnere under vinterhalvåret jämfört med nuvarande boställe i Bergslagen?

PS. Ett äkta ur-språk låter väl  bara som 'tick-tack tick-tack' antar jag! Och det låter ju inte så spännande. DS

Grönköpingshumor?

Sverigedemokraterna vill förpacka sin politik på ett nytt sätt. Deras politik ska nu kallas ”socialkonservativ”. Det är en skymf och historielöst.

Detta enligt M-riksdagsman Michael Svensson. Tänk om det låtit så här i stället:

Moderaterna vill förpacka sin politik på ett nytt sätt. De ska nu kallas ”det nya arbetarpartiet”. Det är en skymf och historielöst.

Nog låter det lite Grönköping om det hela?

Riksdagsmannen från Grönköping, Jonas Krökén i Kröken

Den globala välståndspyramiden

Eller man kan ju kalla det fattigdomspyramiden också, om man ser nedifrån och upp. Jag hittade den här.

För att förklara toppen och botten: 29,7 miljoner människor, motsvarande en halv procent av Jordens vuxna,  kontrollerar 38,5 procent av hushållens tillgångar. Deras motpol i pyramidens bas är drygt tre miljarder, motsvarande 67,6 procent av de vuxna, som äger 3,3 procent av tillgångarna. Det är, kan man gott säga, en jäkla skillnad.

Slår man ihop de två översta grupperna så finner man att mindre än nio procent kontrollerar över 82 procent av tillgångarna. Att den här ojämlika fördelningen inte skulle skapa oerhörda problem måste man väl vara skapt som en nors (eller vara neoklassisk nationalekonom) för att inte förstå! Sedan kan man ju fråga vem som jobbat ihop de tillgångar som halvprocenten, eller de nio procenten, kan glädja sig åt (om de nu är så glada och nöjda?). De själva, eller möjligen folket längre ned i pyramiden?

Nå, om vi har som arbetshypotes att rikedomar huvudsakligen sugs uppåt, inte sipprar nedåt, får vi den intressanta situationen att överskikten samlar på sig rikedomar och sedan använder en del av tillgångarna för att med fagra ord eller våldsammare medel försöker övertyga massorna därnere om att "så skall det vara!" Det håller så länge det håller, och sedan blir det väl en sjuhelsikes smäll!

Keynes: Nonsens är nonsens

På RWER-bloggen citeras Keynes av årgång 1929, jag gjorde försök till snabböversättning av detta urdrag från en valbroschyr:

Den konservativa uppfattningen att det finns någon naturlag som hindrar att människor anställs, att det är 'förhastat' att anställa människor, och att det är finansiellt 'sunt' att hålla en tiondel av befolkningen i sysslolöshet under en obestämd tid, är galet osannolik - den sortens saker som ingen människa skulle tro som inte fått huvudet förvirrat av nonsens under åratal. Invändningarna som höjs är för det mesta inte invändningar från erfarenhet eller av praktiska personer. De grundas på högst abstrakta teorier - vördnadsvärda akademiska uppfinningar, halvt missförstådda av de som tillämpar dem idag, och grundade på antaganden som strider mot fakta. ... Vår huvuduppgift är därför att bekräfta läsarens instinkt att vad som verkar förnuftigt är förnuftigt och vad som verkar nonsens är nonsens.

Så här är originalet:

The Conservative belief that there is some law of nature which prevents men from being employed, that it is ‘rash’ to employ men, and that it is financially ‘sound’ to maintain a tenth of the population in idleness for an indefinite period, is crazily improbable – the sort of thing which no man could believe who had not had his head fuddled with nonsense for years and years. The objections which are raised are mostly not the objections of experience or of practical men. They are based on highly abstract theories – venerable, academic inventions, half misunderstood by those who are applying them today, and based on assumptions which are contrary to the facts…Our main task, therefore, will be to confirm the reader’s instinct that what seems sensible is sensible, and what seems nonsense is nonsense.

En läsare till citerad bloggpost gjorde en intressant kommentar (som du får översätta själv om du har lust):

Perhaps, in the economy of tomorrow, the role of the individual will not so much be that of a producer (someone with a job), but rather that of a consumer (someone who avails him/her self of the products and services on offer). In other words, you get paid for the purpose of consuming. That keeps the economic wheels of the consumer society turning.

Or, perhaps, we will revert to a theocratic society where excessive consumption is seen as a sin because of its overall negative consequences. I’m inclined to think that the wheel will come full circle, as it has done in the past (many times, I suspect)

Att anställa folk för att konsumera för att hålla det ekonomiska kretsloppet och tillväxten igång, är det inte det vi faktiskt gör, fast på ett indirekt sätt?

Reklamen kostar

Tabellen nedan kom jag fram till via en kommentar till en bloggpost hos Birger Schlaug. Man kanske inte behöver göra så många kommentarer annat än att 62 miljarder i utlägg för reklam och marknadsföring är en sjuhelsikes massa pengar, och att det verkar som ytterligare en bekräftelse på mättade marknader -  folk måste jagas med allt aggressivare reklam för att fås att konsumera. Samtidigt vet vi ju det där med resurserna, att det finns gränser, att inte ens klassisk nationalekonomi tror att vi känner lika stor lycka vid vår tionde brakmiddag som vid den första ... . Om man kunde omdisponera 10 av dessa miljarder, hur många nya krafter i skola, vård och omsorg skulle man kunna anställa på ett år? 20.000 personer eller så?

När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet

Här är ett intressant klipp från Svenskans Wallstreet-blogg, angående det IT-baserade rabattkupongföretaget Groupon var aktiekurs nu störtdyker:

Problemet med Groupon är just att deras verksamhet är så enkel att kopiera. Det är numera omöjligt att försöka hålla reda på exakt hur många hundratals kopior det finns som försöker tjäna pengar på användarnas hunger efter reapriser. Klart är däremot att flera företag som gett sig an metoden under den senaste tiden har gått i graven.

Man skulle ju kunna se det här som problem bara för ett företag, men är man lagd åt det hållet går det att generalisera ut till större delar av ekonomin och fundera över framtiden. Lennart på bloggen Det progressiva USA skriver ofta om den fantastiska utvecklingen vi nu ser, med ungdomliga snillen som med små resurser, men med datakunskaper och uppslag, som raskt utvecklar nya tillämpningar av tekniken. Det behövs inte jätteresurser längre för att hitta på åtminstone något som fungerar och som kan bli en affärsidé.

Men det är uppenbart att massanstormningen av förhoppningsfulla nyföretagarmiljardärer kan slå om till sin motsats. Visserligen kan mängden idéer vara obegränsad, men mängden verkliga nytänkanden är det inte. I allmänhet är det nog så att man kopierar en existerande konstruktion och gör några smärre ändringar som inte har någon större betydelse. Kort sagt: man kan misstänka att det sprutar ut nykonstruktioner och underlag för nya affärsidéer för något som redan existerar fast i annan förpackning. Det underlättas givetvis av att det finns en massa gratis programvara att använda numera. I och med att tröskeln för att ta sig in i branschen sänks höjs å andra sidan tröskeln för att komma åt de stora vinsterna. (Man behöver inte gå längre än till den neoklassiska nationalekonomin för att se det sammanhanget.) Liknande förhållande finns faktiskt i hårdvarubranscher med massproduktion också, där skal och varumärke skiljer sig åt men innehållet är i stort sett samma.

Hur resonerar vi vidare från det här? Tar det från det mest grundläggande, förslagsvis. Vad kan man inte plocka bort ur ekonomin utan att den försvinner? - Enkelt svar: människan. Det är människan som är ekonomins grundval, med sina behov, önskningar, förmågor och kunskaper. På den grunden byggs våra samhällen och alla dess institutioner. När resursfördelningen blir ojämn inom större grupper blir det gruppindelningar där resurskontroll och makt hänger ihop. Toppen av den 10.000-12.000 år långa kedjan av samhällen med hierarkier är kapitalismen. Kapitalismen är ytterligare ett system i raden som inte kan existera utan ojämlikhet. Den förutsätter som tidigare kontroll över resurser. Men: När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet. Därav den upprörda debatten om fildelning.

Vissa företag gör ju grovt med pengar, inget snack om saken. Är man stor och insutten och inte gör bort sig alltför mycket så går det att plocka ut rejäla vinster som sedan skyfflas vidare, ofta till den ökända "en-procenten". Det går att från ovan roat se ner på alla småskuttar som desperat jagar efter en plats i solen, som oftast misslyckas, men som ibland kan tjäna som en billig reserv av "konsulter" att hyra in på förmodligen för storbolaget goda villkor. Dock - hotet finns där att även storbolag kan drabbas om basen de står på vittrar sönder, exempelvis tidigare storfräsare inom telekom-branschen.

(Man kanske bör tillägga, även om det är en överraskning för många inom IT-branschen, att de flesta människor i arbete inte arbetar där. Det finns exempelvis även i en stad som Stockholm horder av så kallade arbetare som man stöter på nästan överallt, bara man vill se dem!)

Sitter man på reala resurser är läget annorlunda. Jag brukar ta ett paket knäckebröd som exempel, men det kan vara råvaru- eller energiresurser, alltså materiella förutsättningar för vår existens. Har man en järngruva går den inte att kopiera så att man i morgon har tio stycken, däremot går den att tömma på malm och under tiden pressa ut allt större vinster från järnkonsumenterna. Och här syns en intressant motsättning mellan mjukvara/kunskaper som är gränslös, och all hårdvara vi behöver för att kunna leva vidare som biologiska kunskapsmaskiner och som delvis är ändlig, delvis kräver stora insatser för att förnya. Om man vill uttrycka det extremt: kunskaper håller på att bli gratis, materiella resurser omöjliga att betala ... om de ligger i händerna på organisationer som vill ta ut maximal vinst.

Det är klart att kunskaper kommer att fortsätta att ha en kostnad, och den som vill sälja kan inte fullständigt prisa ut sig (en erfarenhet som bostadsrättsmatadorer numera gör i Stockholm), men situationen verkar ändå på sikt ohållbar. Åtminstone om man inte vill ha den berömda "en-procenten" skall bli "nittionio-procenten" vad det gäller att kontrollera samhällets resurser och därmed i princip provocera fram ett sammanbrott. Detta kan naturligtvis driva fram revolutioner som ställer saken rätt, men vem kan i förväg garantera att de lyckas mot fullständigt desperata och insuttna resursbevakare?

För att rädda situationen på sikt verkar det rimligt att se till att kunskaper hålls billiga och sprids, medan resurserna i övrigt fördelas jämlikt och några årtusendens klassamhällen förpassas till historien. Demokratisk kontroll över resurserna kanske blir den sista stora frihetsreformen. Antingen det, eller kaos och sönderfall. Den mänskliga rasen kommer nog inte att få så många chanser att välja rätt väg längre. Jag skrev om människan (det låter ju högtidligt!) som grunden. Men vi är inte självklara. Om vi misslyckas finns härdigare organismer som kan ta över. Bakterierna var här före oss, och även om de inte utför några kulturella stordåd i stil med Mozart eller Jokkmokks-Jocke kommer de att finnas här när vi är borta. Vi kan ju då åtminstone få försvinna på ett värdigare sätt än genom en fullständig kulturkrasch?

Konstutställning 19

Vad kallar vi den här? "Skrattet" kanske? - Jaja, jag har målat bättre saker i mina dar, får komma igen med det ...

Föregående i denna serie här.

Strålande tider - för somliga

Ovanstående är saxat från DN, här och här. Jo, osäkerheten i världsekonomin är stor, men vad det gäller svenska börsbolag kan man säga att ...

... lönsamheten är extremt stark. Avkastningen på eget kapital ligger på uppemot 17–18 procent, i ett läge då inflation och framför allt räntor är på försumbara nivåer.

I våras fick aktieägarna 140 miljarder. Den som funderar över varför de rika blir rikare och ekonomin får allt större slagsida bör fundera på de siffrorna.

Om prognosen besannas hamnar direktavkastningen på börsen, utdelningarna i förhållande till börsvärdet, på närmare fem procent. Det är en mycket hög nivå, inte minst jämfört med statsobligationsräntorna.

– Vi har inte ens varit i närheten av att ha en direktavkastning som är dubbla tioårsräntan och mer därtill. Och det speglar en extrem osäkerhet kring konjunkturutvecklingen ...

... enligt en finansanalytiker. Detta samtidigt som det knakar och brakar allt värre i det ekonomiska systemet. Det här verkar bekräfta funderingar som jag tidigare haft, nämligen om konjunkturer som löper alltmer oberoende av varandra: vi har en liten rik grupp som knappast påverkas av kriserna längre, och en grupp som verkar leva i permanent lågkonjunktur. Och så finns det mellangruppen vars förhoppningar om avancemang till de rika torde ligga i spelvinster snarare än i intensivt arbete, och som sjunker den också. För somliga är det "strålande tider, härliga tider", för andra mer av livets skuggsida.

Det kan inte vara lätt ...

... att vara Lena Sommestad. Hon skriver på sin blogg:

I kväll hör jag till min häpnad att Socialdemokraterna har backat på kravet om en lag som reglerar partibidrag. I stället ska partiet göra upp med regeringspartierna om en frivillig överenskommelse, enligt SVT:s Rapport (SVT).

I en kommentar till hennes bloggpost skriver signaturen Östen:

En liten undrad bara. Du skriver att Du är förvånad över att socialdemokraterna inte ska arbeta för en lag som reglerar partibidragen. Istället ska en frivillig överenskommelse mellan partierna diskuteras.Min fråga gäller. Hur går beslutsordningen egentligen till inom partiet? Är inte frågan om partibidrag en viktig och principiell fråga som måste diskuteras i VU där Du väl är adjungerad?

Väldigt intressant, här frågas om inte ens partiets Verkställande Utskott får säga sitt i en fråga av den här typen. Lena S är ju med i VU, och hade frågan skötts riktigt borde hon ha fått information i förväg.

Man kan naturligtvis säga att detta är inget att förvåna sig över, socialdemokraterna backar ju om allting. Nästan allting, högre partibidrag är man tydligen villiga att ta emot i den styrande kamarillan. Med högre statsbidrag gör man sig ännu mer oberoende av eventuellt kvarvarande medlemmar. Kan det finnas någon ytterligare orsak till att vissa S-ledare inte vill slå mot denna för Alliansens och moderaterna så ömma punkt?

Det verkar som om det finns några högergubbar på toppen i partiet som styr egna fögderier helt enligt egna preferenser, utan att behöva bry sig om exempelvis den partiförening i Bromsten (se kommentaren till Lena S) just hade beslutat att kräva att alla partibidrag redovisas. Östros kör sin grej, Waidelich fumlar runt i Borgs fotspår och Althin springer på USA:s ambassad och erbjuder sina tjänster. I mitten av detta en förvirrad Juholt och förtvivlad i kulissen en Sommestad som nog inte kommer att släppas in till SAP:s verkliga innersta kretsar såvida hon inte lyfts in av ett fullskaligt medlemsuppror.

Ja, det kan inte vara lätt att vara Lena Sommestad. Borde inte åtminstone en del av facken, de med många lågavlönade kvinnor, gå ut och stödja henne?

Snabbare än ljuset eller inte?

Ovanstående grafik kommer från BBC. Siffrorna överst visar hur lång tid det tog att skicka pyttesmå neutriner 732 kilometer från Schweiz till Italien. De uppges ha gått sex tiomiljondels sekund snabbare än om de flugit iväg med ljusets hastighet. Det är så snabbt så det är obegripligt. Möjligen är det för snabbt för att vara sant också, och det är nog för tidigt att deklarera att Einstein hade fel när han hävdade att inget kan gå snabbare än ljuset. Det motargument som kritiska forskare har kommit med är att neutrinerna var likadana när de kom fram som när de sköts iväg. Hade de verkligen färdats snabbare än ljuset borde de ha släppt ifrån sig lite av den egna massan under resans gång, vilket inte har skett.

Fortsättning lär följa.

De som inte riskerar - fortsättning

En bra sak med bloggande är att man kan plocka upp kommentarer och återanvända dem för att verkligen understryka synpunkter i en diskussion och visa på intressanta och kanske förbisedda saker. Exempelvis vad min flitige läsare Martin skrev till mitt tidigare inlägg om riskkapitalister som inte är riskkapitalister. 

Jag har gjort några smärre ändringar, men i stort sett är det Martins text:

Vad händer när man säljer ut den gemensamma egendomarna på rea och ger garanterade vinster till köparen? Rent kapitalistiskt vad är det som händer? Jo, innovationer, nya affärsidéer kan aldrig aldrig konkurrera med dessa klipp, de kan inte ge garanterade vinster för all framtid, det kan bara staten. Så borgarnas politik och även sossarnas har resulterat i att riskkapitalets krav på avkastning ökar till orimlighet, det finns avsevärt mycket mindre kapital till tillväxt och arbetsskapande verksamhet. (Riskkapital som köper offentlig service skapar inga nya jobb, det skapar inte tillväxt. När staten säljer så stjäl staten kapital från annan verksamhet i samhället.) [Min anmärkning: privatiseringen medför förmodligen att den del av personalen som "gör jobbet" drabbas av nedskärningar medan administration och bonusar växer av bara h-e. Blir det tillväxt så är det i de icke produktiva sidorna av verksamheten/Björnbrum.]

Men helt klart märks det bland oss som försöker få riskkapital och förhandlar med dessa gynnare, vi kan inte konkurrera med de affärer staten gör, vi kan inte garantera vinster, vi har inte värdefulla anläggningstillgångar och sådana restvärden i vår verksamhet, förväntningarna från riskkapital skruvas upp, de blir bortskämda helt enkelt.

Jag undrar om borgerliga politikergenier har tänkt från den här synvinkeln? - Förmodligen inte. Egentligen är det väl så att de inte bryr sig så mycket hur mycket de än pratar om ”företagsvänlighet”. Vi kan ju ta ett exempel från Stockholm: skojarfirman Boultbee fortsätter ju, enligt vad jag nyss läste i Sankt Eriks årsbok 2011, Offentliga rum, att misshandla småhandlarna i de centrumanläggning man köpte av staden. Behandlar man vanliga handlare på det sättet lär inte företag med idéer men inte så mycket kapital och kontakter ligga bättre till.  - Men finns eller fanns det inte tidigare ett statligt organ som just skulle hjälpa innovatörer? Kommer inte ihåg vad det hette.

Ett par reflexioner: det är alltså krav på höga vinstnivåer som är störande. Marx skrev om det i tredje delen av Kapitalet har jag för mig (dags för omläsning för att fräscha upp minnet?), men jag har för mig att det var en genomsnittsnivå det handlade om där, en nivå som kapitalisterna strävade efter att åtminstone inte hamna under. Alla vinster kan ju inte ligga över genomsnittet, så något kan ha hänt sedan Marx' dagar. Kan det vara så att det inte är en genomsnittlig, rimlig, vinstnivå som är riktmärke längre, utan att det handlar om maxvinst hela tiden? I så fall skulle det ju medföra prissättningar som påminner om jordbruk och el, det vill säga att pris och vinst sätts efter den sämsta jorden och den dyraste elproduktionen. Dessutom är ju vinst över genomsnittet hela tiden omöjligt (den som presenterar sådana bokslut kan misstänkas för att vara svindlare à la Madoff) men drabbar den sortens vinstjakt stora delar av näringslivet torde en krasch inte vara långt borta. Man försöker i princip gå i luften.

En sak till är att övervinster på somliga ställen och krav på höga vinster generellt gör att en massa kapital ligger oanvänt. I stället för att gå in i mindre vinstgivande (men lönsamma ändå) sektorer ligger ettorna och nollorna passiva i sina datafiler. Bör sådana fonder betraktas som ointressanta, som något att försöka komma över för att använda, eller faktiskt som ett hot om de plötsligt okontrollerbart skulle spruta ut i den reala ekonomin?

De som inte riskerar

Om man är en riktig riskkapitalist borde man väl satsa på riskfyllda projekt: evighetsmaskiner, odödlighetspiller eller så, inte bombsäker och riskfri plundring av offentliga kassor. När borgare orerar om att "vara försiktig med skattebetalarnas pengar" kan man ta det kallt - de pratar smörja. Enda risken som de där gynnarna ("risk"kapitalister och borgarpolitiker) tar är att de förlorar heder och anständighet. Verkar som de tar detta ganska lätt.

Men nu kommer de falska risktagarnas beteende under eld från alltfler håll, det är inte populärt att behandla gamlingar illa även om det sker i privatiserad regi. Jan Guillou drämmer till i Aftonlövet och hävdar självklarheten att riskkapitalisterna blir ännu rikare när välfärden raseras. Det är klart, de tillåts ju lägga beslag på medel som annars kunde ha stannat där de var och bidragit till bättre verksamheter.

Cervenka i Svenskan slår knappast in några dörrar när han skriver ner flockmentaliteten på aktiemarknaden. Men vad är det för alternativ han har? - Att gå tillbaka till det som är gammalt, fornt och säkert, så uppfattar jag det. Detta är gott och väl, men spekulationskapitalismen är ju en utväxt ur just den produktiva men lik förbaskat kapitalistiska kärnan. Kan vi verkligen tro på ett system med snälla och hyggliga och samhällsinriktade kapitalister, dessutom ett system som inte tid efter annan slår runt och måste ha stöd på grund av sina inneboende motsättningar? Spekulation och kriser är ju faktiskt en komponent i systemet, och den inbyggda ojämlikheten gör samhälle och människor sjuka!

Det är klart att man kan reglera marknaderna på olika sätt. Marknader är ju alltid reglerade, så det borde i själva verket vara en icke-fråga. Fråga istället om reglerna räcker och vilka krafter som skall se till att denna marknad inte grips av återkommande vansinnesutbrott. Det behövs en stark motrörelse, vilket påpekas i ett kort stycke av Jan Wiklund: Vi behöver institutioner. Han skriver:

Medan vanligt fotfolk för hundra år sen kunde skapa institutioner som fackföreningar, konsumföreningar, hyresgästföreningar – och ABF – tycks vi idag inte i stånd till stort mer än att anpassa oss till statens och kapitalets institutioner och i övrigt skapa efemära ”nätverk” som försvinner så fort de handlingar som bär upp dem har dött ut.

När det har gått utför med folkrörelserna lämnas staten och kapitalet ensamma på scenen. Det som händer nu, som det ser ut, är att de två dels smälter samman, dels att kapitalets behov blir alltmer dominerande för vad staten tar sig för. För att slå tillbaka behövs de fristående institutionerna, folkliga och beredda att arbeta långsiktigt och uthålligt.

De falska risktagarna och deras politiska ombud borde få uppleva att de har traskat ut i ett veritabelt minfält av risker!

Läskiga blötdjur

Via Lindenfors blogg, som länkar till BBC, får man veta om nya konstigheter i djurens värld. Att groddjuren ligger taskigt till på grund av den globala uppvärmningen samt diverse andra mänskliga aktiviteter vet vi redan, men vissa försvarsmekanismer finns. Jag undrar om inte det som beskrivs här skulle kunna tjäna som underlag för några läskiga filmer. Mördargrodorna anfaller! Dödssalamandern!

Trichobatrachus robustus är en groda som finns i Kamerun, Afrika. Den kan, om nöden så kräver, bryta bort en del av sitt eget skelett och skjuta ut benbiten genom trampdynan. Tänk om en galen vetenskapsman får tag i den grodan, blåser upp den till jätteformat och klonar i mängder, och sedan släpper loss mot en försvarslös mänsklighet ...! Uppenbarligen är grodan ätbar men redan i sitt nuvarande format en liten krabat som man inte handgripligen angriper utan använder spjut eller huggkniv.

En spansk revbenssalamander kanske kan kallas den levande sågen. Inte nog med det: den förgiftade sågen. Om den känner sig hotad kan den dels ställa om revbenen så att de sticker ut som taggar genom huden, dels avsöndra gift på sitt skinn. Därmed torde den vara tämligen osmältbar.

Så här ser den tagg- och giftbeväpnade gynnaren ut.

Vad får man heta?

Var det inte gamle Geijer, Erik Gustaf, som under första hälften av 1800-talet påpekade att folk har väldigt konstiga namn i utlandet? En gång hörde jag talas om en tysk fotbollsspelare som hette Holzbein. 'Träben', alltså.

Nu klagar man från Riddarhuset om att folk försöker sno åt sig namn som låter adliga, exempelvis från gamla utdöda familjer.

Om jag skall fortsätta att minnas: någonstans har jag sett klagomål från förra sekelskiftet om den "kommunism" som rådde vad det gällde namn. Folk kunde, i brist på namnlag, kalla sig vad som helst. Det innebar att det var fritt fram för folk ute i bygderna att bestämma att deras familjenamn skulle vara Bonaparte eller Bernadotte. Jag antar dock att den instans som hade att anteckna detta, det kan ha varit pastorsexpeditionen, försökte rida spärr mot alltför vidlyftiga namnbyten. "Hörrdu, Torpar-Olle, vill du verkligen kalla dig Bernadotte? Din far heter ju Lars, borde du inte ta Larsson som familjenamn?"

Nu finns det dock namnlagar. Långt bort i mina anor finns en massa adel och frälse, men jag tror inte det går an att byta från Björnbrum till exempelvis Svinhufvud af Qvalstad, Bååt, Natt och Dag, och inte ens till Folkungaätten, hur mycket jag än försökte.

Enkelt och grafiskt snyggt: ätten Natt och Dags medeltida vapenskylt. Själva beteckning kommer av att det ena fältet är mörkt och det andra ljust. Samma färger som på blomman med samma namn, gult & blått!

Jag har en gissning vad det gäller folk som försöker byta till namn som låter adliga: de försöker i själva verket byta till namn som inte bara är adliga utan låter pråliga. De äldsta frälsenamnen är inte så märkvärdiga, ta Bonde, Boberg eller Bååt exempelvis. Ungefär samma som med Bielke eller Sparre. Men när det skulle adlas framåt sextonhundratalet blev namnen pampigare (även om den utdöda ätten Papegoja låter lite väl fjäder-grann). Ädla metaller, vapen och vilda djur av verklig och overklig sort - lejon och gripar - kunde sättas samman till något som lät bättre än de gamla bondska ättenamnen. Det var nog något som passade barockens mentalitet av grandiosa överdrifter, och något av den andan lever tydligen ännu kvar.

Ett tidigare adelsprivilegium, att avrättas med svärd i stället för att rätt och slätt hängas, är borta. Så några allvarligare skäl till att bli adlig (eller låtsas vara det) finns väl inte längre kvar?

Hm, man kanske skulle kalla sig 'von Björnbrum', och minnas hur  Falstaff, fakir, skaldade:

Adelsman är varje son
som till fader har ett von ...

Ett gyllene tillfälle

Sålunda skriver en av TCO-utredarna:

Det har antagligen aldrig någonsin tidigare varit vare sig samhällsekonomiskt billigare eller mer nödvändigt att investera i Sverige än just nu. Det finns ledig kapacitet i ekonomin genom att arbetslösheten är relativt hög. Det demografiska generationsskiftet kommande år skulle underlättas om fler människor utvecklades i sysselsättningssammanhang än avvecklades genom långtidsarbetslöshet. Yrkeskunnande och arbetskraftsdeltagande skulle kunna öka istället för att minska i alla grupper: kvinnor som män, oavsett om man är ung eller i slutet av sin karriär, och oavsett ens bakgrund, vilken utbildning man har med sig, och hur ens hälsa- och funktionsförmåga har sett, eller ser ut.

Han påpekar att det dessutom aldrig varit så billigt för staten att låna pengar som nu. Man skulle kunna sträcka sig ett steg till och använda en MMT-lösning: staten kan helt enkelt producera pengar ur tomma luften (det är inget underverk, bankerna gör ju det!) och köpa loss stillastående resurser. Har man egen valuta av så kallad fiat-typ (den är inte bunden till några andra värden) är det något som ligger inom ens kompetensområde att göra.

Apati är inte ansvarstagande; att hållbarhetsinvestera är att ta ansvar! utropar skribenten. Men apati inom näringspolitiken verkar vara det viktigaste kännetecknet för såväl regering som opposition numera. Resurser finns, såväl mänskliga som materiella, och pengar är inget problem - men där står arvodesartisterna och mest bara gapar utan att verka förstå vad som sker omkring dem. Det kan ha något med nyliberal ideologi att göra. Eller om det är så att det är spekulationskapitalet man månar om, nämligen den del av detsamma som absolut inte vill röra vid något så smutsigt som produktion av varor och tjänster?

€-bojan

Denna tröja uppges bäras av en skall vi säga "euro-skeptisk" taxichaufför i Milano. Notera också det finstilta nedan, med reklam för Modern Monetary Theory! Har skrivit om MMT tidigare på bloggen och kommer nog att ta upp ämnet igen.

Lång våg eller commandoräd?

Bloggen Hot tuna citerar ett stycke som handlar om vad man kan kalla "intellektuella avknoppningar" från Occupy Wall Street. Diskussioner som tidigare förts i ockupationsområdet flyttar ut till andra ställen, exempelvis med gamla finansmänniskor som vaknat upp och vill göra något åt Wall Streets överhetsfasoner. Det är en utveckling som överklassen borde finna svårhanterlig och oroväckande, med sprickor i det som borde vara dess egen klassbas. Hur skulle det vara med ett citat från Kommunistiska Manifestet:

... då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Igår skall över 30.000 människor ha varit ute på gatorna i New York och även demonstrerat nere i tunnelbanan. Sett i förhållande till hur mycket folk det finns i staden är det rätt lite, men som mätare för hur stämningarna ändå går är det intressant. Polismetoder har inte räckt för att stoppa OWS. Frågan är vad som händer härnäst, kommer militär att sättas in? Kommer de i så fall att skjuta, som i Kent State University 1970? Och hur mycket polisstat måste träda in för att den intellektuella smittan från parken i New York inte skall spridas okontrollerbart - det verkar ju som om lämpliga organismer för vidare utveckling av upprorsbakterien finns nästan överallt.

Vad är en äkta revolution? Är det som vågor som förgäves under lång tid slår mot en strand, tills rätt vad det är hundraårsvågen tornar upp sig och slutligen river ner stranden? Eller är det ett revolutionärt commando som gör en djärv räd mot den gamla makten, sopar bort den och utnämner sig till ny makt? Kan man på förhand staka ut hur en revolution skall genomföras, och vilka resultat den kommer att medföra? Jag har mina tvivel om det. Hundraårsvågen kom inte idag heller, men börjar det inte torna upp sig något bortåt horisonten? Och när den dånat förbi kan vi säga att vi visste hela tiden att vågen skulle komma just nu eftersom allt pekade på det!

Med risk för att vara tjatig repriserar jag det långa citatet från Marx:'

Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Detta är fascinerande. Tänk om det verkligen är så att vi nu ser slutet för det mänskliga samhällets förhistoria och kan börja kika runt hörnet mot frihetens rike? Vad säger "vänstern" om det? - Ni undrar om priset på era bostadsrätter och nästa gay-parad, jaså ... .

Tidigare idag i New York

Hur vill man se det: en liten skara, eller en fas i något stort och växande? Lyckas demonstranter täppa till gatorna vid börsen i New York bara för några minuter är det något nytt och märkligt. Droppen urholkar stenen. Inte ensam, men tillsammans med många andra droppar. Kanske detta händer nu. Mer nyheter från fronten här. Kanske den här rörelsen slås ner eller ebbar ut - då kommer nya rörelser, nya droppar som gräver sig ner i stenen.

Teknokrat? Demokrat? Fascist?

En del är kanske glada över att Grekland och Italien får så kallade teknokrater som ledare. Frågan är hur glada grekerna är, det hävdas med åtföljande bildbevis att den nye ministern för infrastruktur ledde ett högerinriktat beväpnat fascistgäng som jagade politiska motståndare. Och detta hände efter att militärjuntan fallit 1974. Den grekiska högerextremismen är livaktig, kan man säga, och nu har den tack vare det internationella kapitalets påtryckningar kommit in i regeringen.

Över huvud taget kan man fråga sig vad det är för relation mellan "teknokrati" och "demokrati". Och hur man vet att dessa "teknokrater" verkligen kan sin sak, eller om det helt enkelt är marionetter och fumlare, eller rent skumma?  Jag såg någonstans att den där nye grekiske premiärministern, vad det nu var han heter, var tidigt ute med att sälja teorin om NAIRU och det verkar inte förtroendeingivande. NAIRU är ju ett viktigt argument för att hålla arbetslösheten på hög nivå även om teorin i sig är föga förtroendeingivande. Den nye italienaren på samma position är gammal EU-pamp. I stället för "teknokrater" kanske man borde tala om att "bocken sätts som trädgårdsmästare", för de här två gossarna verkar själva ha berett marken för dagens kris, via EU och via ovetenskaplig ekonomi. Genom att länderna numera styrs utifrån av icke-demokratiska institutioner som Europeiska centralbanken kanske dessa herrar inte behöver riskera att i demokratiska val ställas till ansvar för vad de håller på med. Demokratin är på väg ut med väldigt hög fart nu.

(NAIRU - Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment, alltså en tänkt nivå på arbetslösheten som gör att inte inflation startar så länge man inte går under en viss nivå. Därmed gäller det att inte alltför ivrigt bekämpa arbetslöshet, såvida man inte kan hålla lönerna på svältnivå. Möjligen är det detta problem som finansminister Borg grubblar på under sömnlösa nätter?)

Håll koll ...

... på Occupy Wall Street för nya rapporter i morgon, det skall tydligen bli en ny protestdag därborta. Försöken det gångna dygnet att jaga bort demonstranter i en förmodligen samordnad aktion i många städer kan leda till precis motsatsen till vad politikerna och deras verkliga uppdragsgivare (storfinansen) har tänkt sig: rörelsen stärks. Dessutom kan det under polisräderna ha skett saker som strider mot USA:s älskade grundlag, men vad är väl grundlagar värda när elitens grundvalar vacklar?

OSW har hållit på i två månader och växt kraftigt från en blygsam början och dessutom fått rätt mycket uppskattning utanför den egna gruppen. Och det är nog det som skrämmer de höga herrarna, kris och proteströrelse kan bli en farlig blandning. Med sina ickevåldsprinciper kan den nå ut bredare än de otrevliga tepåserepublikanerna (som dessutom ganska snabbt togs över av den elit de trodde att de bekämpade). Sedan kan man fundera över fortsättningen, men varje sådan rörelse får betraktas som en påfrestning på det rådande systemet, och till slut så kommer det där berömda halmstrået som knäcker kamelens rygg ... Men om vi ser till den svenska vänstern verkar intresset inte över sig för att ockupera någonting över huvud taget.

Naturligtvis har rörelsen skapat en massa affischer av mer eller mindre konstnärlig natur, titta här.

Två sorters hjälp-politik

Snabb sammanfattning av USA:s respektive Kinas biståndspolitik:

While the United States is in the midst of reducing its foreign aid, China has been increasing its contributions. China has lent at least $110bn between 2009 and 2010 – more aid than all World Bank loans combined during that period. Furthermore, China is implementing that longer-term strategy that Obama said the US needs.

The US aid machine has been prey to the latest fads in development thinking. In the 1970s, we built dams and displaced people; in the 1980s, we made nations “restructure” their economies by getting the government out of the economy; in the 1990s, we told them to “trade not aid”; and lately, we’ve been setting up little microfinance projects around the world. All that can be fine at a micro-level, but such efforts have made a small impact at bestand have been disastrous at their worst.

Meanwhile, China has been building export-processing zones, ports, railways and other more growth- and job-friendly projects. What is more, China’s aid has far fewer strings attached than the US’s does, and is increasingly favored abroad as a result.

Det är väl sånt här som visar varför Kina ligger rätt bra till för närvarande. Och även om USA drar ner på sitt bistånd så lär man inte dra ner på de militära excesserna i Tredje världen - man kan ju skicka bomber i stället för bistånd! Båda verkar ju ha destruktiva verkningar!

Utan kommentar

Pinsam propaganda

Härifrån (så här ser det inte ut i tidningen "dagen efter" - tydligen har någon upptäckt att bilden inte riktigt är vad den utger sig för att vara, men en till större delen fånig artikel finns kvar på samma adress)

Snacka om pinsam propaganda. Jag är glad att jag inte har den där blaskan längre. Vad är meningen: skrämma skiten ur småborgaren som sitter där med morgonfikat och tappar koppen i knät: "Va, Iran kommer att bomba oss, just oss, hjääääääääääääääälp, vi måååååååååste gå med i NATO:s robotförsvar genast!!!" Rimligen måste eventuellt kvarvarande hederliga mediamänniskor på DN skämmas rejält över det här bladdret.

Vänstern, restprodukt och stoppkloss?

På Folkrörelsebloggen ger Jan Wiklund vänstern (eller "vänstern") en rejäl omgång. Förutsättningarna för riktigt systemkritiska rörelser borde knappast vara bättre än nu i kristiden, men det finns problem:

... en restprodukt av tidigare folkrörelsevågor, den s.k. “vänstern”, [har] behållit en form av hegemoni bland dem som vill se en annan utveckling än den som de styrande står för.

Min ståndpunkt är att denna hegemoni är skadlig och bidrar till att svaret på systemets kris är så svagt som det är. “Vänstern” har degenererat och kan inte längre peka ut en trovärdig kurs. Istället står den ivägen för andra att peka ut en sådan kurs. I “vänsterns” kölvatten finns massor av duktigt och intelligent folk som skulle göra större nytta om inte restprodukten låg där och förvirrade vårt strategiska tänkande med sina – jag vill inte säga gamla floskler, för en gång i tiden var vänstern trovärdig och ganska bra. Jag skulle nästan vilja säga frånvaro av rimliga handlingsalternativ över huvud taget.

Vilka som ingår i denna "vänster" anges inte uttryckligen. Men misstanken om en självupptagen medelklass där som egentligen inte vill ha förändring pekar rätt mycket på Vänsterpartiet och "vänstern" inom socialdemokraterna (S-högern får betraktas som öppet nyliberal och bortom det här resonemanget, antar jag.) Övriga grupper kan ju inte sägas ha så mycket inflytande på kampen, åtminstone inte i Sverige.

Resultatet blir i alla fall att motståndet mot krisen på de flesta håll är dåligt utvecklad. - En fundering från mig som är ekonomisk och sparsam: bör barnet kastas ut med badvattnet? Möjligen kan Jans kritik begränsas till att "vänstern" förvirrar med en massa tankegods som är kass, men det finns ju befintliga organisationer också - vore det inte mest ekonomiskt att försöka få in andra tankar som bättre kan tjäna de syften organisationerna ursprungligen hade? Med andra ord att gjuta nytt vin i gamla läglar! (Det är klart, detta lär kräva uppslitande strider och hårda utrensningar av vilt skrikande och slående folkrörelseidkare, men lite spånor får väl flyga när man hyvlar ...)

Gör "vänstern" att vi måste gå ensamma i mörker och förvirring?

Jans artikel sprintar med nästan Jan Myrdalsk spänst fram och åter mellan århundradena, men om man försöker vaska fram en grundläggande tanke så verkar den ändå vara en bred folklig politisk samling mot nyliberalismen, utan hämmande organisationsegoism, och som på sin fana har ordet "Jämlikhet" med stora bokstäver. Eller som den samlande parollen är i romanen 2017 som jag skrev om här: "Alla människors lika värde".

Jan länkar också till den här utmärkta artikeln som går in närmre på den fackliga kampens möjligheter när olika viljor och "vänstrar" är inblandade.

SSU Front slår till

Här är en bild jag tog fredag morgon i hörnet Ringvägen-Hornsgatan. Självplågare som ofta läser min blogg kanske minns att jag för några dagar sedan hade en bild (och vidhängande skeptisk kommentar) som starkt påminner om vad vi ser här:

Nu är jag inte världens alertaste nätakrobat, men det slog mig att jag kunde ju söka på SSU Front och se om något fanns, och naturligtvis fanns det, nämligen en hemsida/blogg. Jag körde neråt på första sidan medan jag undrade om det möjligen skulle vara Röd före Front eller bara någon front i största allmänhet. Om SSU är känt för något så är det väl knappast att vara rött & radikalt. För väldigt många månader sedan fick jag för mig att skriva till SSU och fråga hur man såg på det där med banksocialiseringar numera. Det besvarades (naturligtvis?) inte. För 40-50 år sedan har jag för mig att förstatligande av bankerna var ett stående krav som kom vid varje SSU-kongress och som naturligtvis ignorerades av moderpartiet. Det hörde väl till att vara radikal ett tag innan man blev byråkrat eller arbetarrörelseidkare. Front för karriären snarare än front mot kapitalismen.

Men jag gjorde en intressant upptäckt på Front-bloggen, fast jag vet inte om den betyder någonting. Just nu i november skall man ha en studiecirkel där det ingår flera möten om Kommunistiska manifestet. För det tidiga 1900-talets socialdemokrater skulle det här inte ha varit så märkligt. Jag minns att en stor kanon inom rörelsen som Gustav Möller använde Manifestet i diskussioner med vänsteroppositionen. Det var inget konstigt då. Jag undrar hur läget är idag, finns det inte marknadsliberaler inom partiet som nära nog pinkar på sig i förskräckelse när en skrift med det namnet kommer upp på tapeten?

Nu är ju Manifestet en produkt av sin tid (årsskiftet 1847-48) och samtidigt både genialiskt enkel och ganska krånglig. Man får väl hoppas att ungdomarna får något utbyte av Marx' (och Engels') arbete i alla fall. Och kan det vara så att glirningarna om "karriär" håller på att bli gammalmodiga och orättvisa, kan det vara så att en socialdemokrati i nära nog fritt fall inte har de möjligheterna längre, utan att det kommer att krävas klasskamp i stället för karriärkamp av dagens ungdomar, att de faktiskt kommer att tvingas att slåss eller att slås ut av borgerligheten?

Socialismens budskap har blivit otydligt genom ovarsamhet och förslitning - kanske kravet på förändring ändå kommer att bryta igenom och bli glasklart igen? 

Bra försök åtminstone

Via bloggkollegan Gamla vargen uppmärksammar jag att det pågår försök att klämma dit svenska militärer och politiker för krigsbrott i samband med kriget i Libyen. (Här och här.) I dagsläget är väl chansen att en svensk åklagare skulle sätta igång en förundersökning och till och med väcka åtal minimal - det skall väl vara någon som inte är så rädd om karriären då - men att det överhuvud taget börjar komma ansatser åt det här hållet är bra.

Men man vet aldrig, en dag kanske stenen börjar rulla, och till slut kanske det blir ett stort skred som sopar bort en massa tråkiga figurer. Initiativet lär i så fall komma från utlandet, vad jag sett så försöker franska jurister få till ett åtal mot Sarkozy. Man kan ju alltid hoppas!

De 30 största exportmarknaderna

För någon dag sedan fick jag anledning att kolla hur det står till med Sveriges export. Här är uppgifter från Statistiska Centralbyrån om vilka våra 30 största exportmarknader är. Etta är exportvärstingen Tyskland. En intressant detalj är att de flesta problemländerna inom EMU antingen är små i sammanhanget eller inte ens med på "trettio i topp-listan". I och för sig kan den bilden ändras om krisen kryper norrut, in i Frankrike och Belgien. Å andra sidan kanske det kan kompenseras av pigga ekonomier på uppåtgående. Det kanske är mentalt mer uppiggande för Sverige att handla med alerta asiater, afrikaner och sydamerikaner än trötta europeer och nordamerikaner? Om man dessutom tänker sig att exportens enda motiv är att betala importen skulle det inte spela så stor roll om en del av vår export försvinner, förutsatt att det uppvägs av produktion för hemmamarknaden i stället.

Position	Land	Andel i %
2011		2011
1	Tyskland	10
2	Norge	9,1
3	Storbritannien	6,9
4	USA	6,5
5	Finland	6
6	Danmark	6
7	Nederländerna	4,9
8	Frankrike	4,6
9	Belgien	4,4
10	Kina	3,3
11	Italien	2,6
12	Polen	2,6
13	Ryssland	2,3
14	Spanien	2,1
15	Australien	1,4
16	Turkiet	1,4
17	Japan	1,2
18	Indien	1,2
19	Sydafrika	1,1
20	Brasilien	1,1
21	Saudiarabien	1
22	Schweiz	1
23	Estland	0,9
24	Österrike	0,9
25	Kanada	0,8
26	Thailand	0,8
27	Sydkorea	0,7
28	Singapore	0,7
29	Tjeckien	0,7
30	Nigeria	0,5

Naiva ungdomar, eller ...?

För ett par år sedan citerade jag en ledare från British National Party som förklarade varför detta parti, med rötter i rå antisemitism, gått över till att stödja Israel. Det var helt enkelt en bekvämlighetsfråga. Idag är det ganska riskfritt att hetsa mot muslimer, men hetsar man mot judar är det klippt direkt. Alltså hetsar man mot muslimer. Normalt tankesätt för mobbare, antar jag. (Jag var inne på ungefär samma ämne igår också, men mera inriktad på frågan hur man bäst parerar sådant här opportunistiskt elände.)

Idag skriver ett par ledare för sverigedemokraternas ungdomsförbund en debattartikel som (naivt, omedvetet, mycket medvetet?) tar avstånd från moderpartiets uppslutning om Israel och dess motstånd mot att Palestina skall erkännas. Listan över israeliska övergrepp mot palestinierna finns inget att invända emot. Frågetecken kan däremot sättas till tanken att varje folk har rätt att bilda en egen stat. "Den nationalistiska principen" som ungdomarna skriver om får ju stundtals katastrofala följder, och någon sådan rätt finns helt enkelt inte. Inte annan rätt än i det gamla talesättet från Eddan: Rätten sitter i spjutstångs ände. Och det låter inte trevligt. Hur definierar man överhuvud taget "folk", bara den frågan borde orsaka kritiska funderingar, även om väl motiverad befrielsekamp mot usla förtryckare förtjänar vårt stöd.

Enligt ungdomarna är det mer en personlig grej hos ledare inom SD att stödja Israel, medan medlemmar och väljare inte stödjer detta. Frågan är - om man vill vara ironisk - är om dessa ohörda grupper klarar av att vara positivt inställda till palestiniernas befrielsekamp men ändå fortsätta att trampa på i den islamfientliga fåran? Eller tänker man sig en korrigering där också?

De unga tar sig ton

Kan artikeln i Aftonbladet också vara en opportunistisk sväng? Å ena sidan är det bekvämt att ha muslimer att hetsa mot, å andra sidan är det svårt att inte se Israel som en belastning på grund av landets politik mot palestinierna. Därmed vore det klokast att släppa israelkopplingen (utan att släppa fram de gamla judehatarna som torde finnas i SD:s undervegetation) och därmed alltmer framstå som ett vanligt hyggligt parti.

En fråga om "lösningar" eller lösningar

Jag lyssnade igår till en man som pratade engagerat om den nya fascismen som mer eller mindre öppet, och med olika yttringar beroende på landet där den opererar, som gör sig obehagligt påmind i Europa. Anders Behring Breivik är ju liksom toppen på isberget, det mesta är mindre synligt trots att vi vet (eller borde veta) att det finns där och är livsfarligt. Diskussionen kom upp om hur man överhuvud taget definierar begreppet "fascism". Det är ju inte lätt eftersom det oftast förknippas med den tyska nazismen som ju var en extrem variant av fascismen - extrem extremism, så att säga - medan mycket av dåtidens och dagens fascism faktiskt kan rymmas inom ramarna för vanlig borgerlig politik. Den tyska nazismen var mer än folkmord, man hade en god socialpolitik också för de som var rätt sorts folk. Gränsen mellan öppen fascism och "normal" borgerlighet är inte särskilt klar, det som för något årtionde sedan var oacceptabelt har ibland glidit över i politikens huvudströmning.

Jag gick min väg och funderade på saken och ramlade över på en annan tankegång. Om man försöker gå på djupet och letar exakta definitioner på något som inte går att definiera exakt innebär det ju att man gör något som man egentligen inte skulle vilja göra: man placerar Sverigedemokrater och liknande i centrum, det blir deras syn på världen man diskuterar och förhåller sig till. Vad menar de egentligen när de säger att ...?

Gnetar man för mycket på den linjen kommer ju deras problemlösningar att bli normen man förhåller sig till, och det tror jag är fel. Ljuset avslöjar mörket, om man har en egen bra politik att komma med kommer den att få de dåliga lösningarna att framstå just som dåliga - under förutsättning att det finns resurser att föra ut den. Läget för motoffensiv är tyvärr rätt dåligt, i alla fall om man ser till möjligheterna att mobilisera de stora partierna som av somliga anses vara till vänster. De har inte det som behövs, nämligen framåtblickande ideer som de är beredda att slåss för. Men detta är ju det enda som kan få bort uppmärksamheten från lösningar som bara är "lösningar"!

Den här tanken gäller även hur socialdemokraterna och V förhåller sig till Alliansen. Genom att bry sig om vad Alliansen gör och säger, i stället för att lägga fram och stenhårt agitera för egna förslag vars genomförande skulle slå Allianspolitiken sönder och samman, låter man regeringspolitiken bli norm för hur politik skall genomföras. Och som en bieffekt gynnar detta Sverigedemokraterna extra, eftersom de kan använda detta politiska förfall till att puffa för sitt "folkhem", som dock inte är Per Albin Hanssons utan en äldre socialkonservativ och väl för-fascistisk modell. Det är sådana saker som gör att man bli både arg och ledsen över hur SAP och V uppför sig.

***

Tillägg: för den som vill göra specialundersökningar kanske kommentarsfält i bloggar som är eller sympatiserar med SD kan ge vissa uppslag. Jag var inne på en sådan för en tid sedan, det handlade om störningarna mot ett SD-möte i Malmö (jag tycker dessa mötesstörningar är dumma) och så långt var det väl gott och väl. Men när kommentarerna rasat på ett tag så kom de rena nazisterna och judehatarna in och fick stå där under blogginnehavarens beskydd även mot stillsam kritik.

Samma sak noterade jag för några år sedan i en islamistblogg. En provisorisk hypotes kunde ju vara att SD-are och islamister faktiskt drar till sig ungefär samma klientel av mer eller mindre öppet nazistiska individer - då är frågan varför! Officiellt är ju SD påhejare av Israel, men det kanske ignoreras, eller genomskådas, av en politisk undervegetation som partiet inte vill låtsas om. När British National Party övergick från att vara anti-judar till anti-muslimer var det ju inte övertygelse det handlade om utan helt enkelt politisk bekvämlighet. Är det så även i SD? Men hur stor betydelse har det? Det är ju faktiskt Alliansen som sitter i regeringen, inte SD, och skulle Alliansen slås överända av en progressiv framtidsinriktad politik skulle det förmodligen vara kört även för SD.

Från generalstrejken i Oakland

Så här rapporterades från Occupy Oakland den andra november:

Huge, enthusiastic, crowds swarmed through downtown Oakland with half a dozen major marches on banks and corporations that shut down Wells Fargo, Chase, Citibank, Bank of America and many others.  Police stayed clear of the strikers who ranged freely, from Broadway to Grand Avenue and around the Lake.  By late afternoon the crowds had swelled to over 10,000.  Waves of feeder marches continued to pour into the Oscar Grant Plaza, including 800 children, parents, and teachers  who had gathered at the Oakland Main Library.

The evening march to the Port stretched from downtown to the freeway overcrossing in West Oakland and thousands more protestors kept arriving as the third convergence of the day reached its peak.  Over 20,000 people joined the march which made its way to the main entrance of the port and shut it down completely.  Port officials confirmed that the workforce was sent home.

Jag brukar inte titta på så många filmsnuttar på nätet, men här finns ett antal från den stora demonstrationen i Oakland som bland annat stängde hamnen. Den här rörelsen är viktig eftersom den så att säga sker i Odjurets buk. Man blir rörd!

Några tankar om "procenten". Som jag tidigare skrivit så är det där med en procent mot 99 procent en slående och medryckande paroll. De väldigt många och utplundrade mot de väldigt få och giriga. Lätt att förstå. I verkligheten torde en del av 99-orna också tillhöra fiendelägret av olika orsaker. En del har det gott ställt och vill bli enprocentare själva, en del är helt enkelt korkade och står med mössan i hand för överklassen, eller är köpta för några silverpenningar.

En rimligare fördelning skulle å ena sidan vara "vi" som består av ungefär tre fjärdedelar av befolkningen, som vill ha anständiga villkor och jämlikhet i samhället, och som är bekymrade för såväl egen som Jordens framtid. Kvar är ungefär en fjärdedel som förmodligen kan delas i ett par delar: en som är fullständigt oförbätterlig vad som än händer, och en som på sikt kommer att acceptera hur verkligheten ser ut. Det farliga med dagens läge är att de oförbätterliga sitter på samhällets kommandoposter och utnyttjar det fullständigt hänsynslöst.

Varför "tre fjärdedelar", finns det vetenskapliga underlag för det? Det har jag haft på tapeten tidigare, bland annat här och här.

Saker hänger ihop

Saker hänger ihop, mer eller mindre. Här är ett citat från Sveriges Radio om en undersökning som ett par nationalekonomer gjort:

Den offentliga förmögenhetsstatistiken som Statistiska centralbyrån sammanställer visar att den rikaste procenten svenskar äger ungefär 20 procent av den totala svenska förmögenheten, men SCB går på Skatteverkets uppgifter.

Vad Daniel Waldenström gjort tillsammans med en forskarkollega är att plussa på pengar som svenskar flyttat utomlands, och även räknat in svenskar som bor utomlands.

Då stiger den rikaste procentens andel av den totala svenska förmögenheten från 20 till närmare 40 procent.

Det är mer än vad den rikaste procenten i USA äger av USA:s totala förmögenhet.

Ja, hängde du med? En procent har nära 40 procent av den totala svenska förmögenheten. Resterande 99 procent får alltså dela på drygt 60 procent. Om svenska folket bestod av 100 personer och den nationella förmögenheten av 100 kronor skulle alltså en person få 40 kronor medan resten skulle få drygt 60 öre per person om man delade lika. Eftersom det inte delas lika så skulle nog somliga inte få något alls. Den bekanta 99-gruppen är verkligen inte en grå likformig massa, den har också rejäla skiktningar. Men bedriver man agitation för att över huvud taget få folk att reagera kan det där med 1 mot 99 vara ett bra grepp. Sedan kanske det ger sig av sig själv att det finns väldigt oaptitliga element även bland 99-orna.

Jag har då och då tidigare i bloggen hävdat att kraftiga skillnader i inkomster och förmögenheter är skadliga. De får samhället att gå överstyr. Varje kapitalistisk kris, inklusive den som nu pågår, ger vittnesmål om det. Börjar man närma sig gränsen för vad systemet överhuvud taget klarar av blir det naturligtvis extra  allvarligt. Kapitalisterna spekulerar i luft för dagen i stället för att investera i hårdvara för morgondagen. I ett tidigare blogginlägg kommenterade min alerte läsare Martin: Vi fick stränga instruktioner om att ta bort allt om produktion i vår affärsplan, det vill ingen riskkapitalist höra talas om! Är detta en allmän inställning tyder det på väldigt allvarliga problem inom det nuvarande systemet!

Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos anklagas för att vara tondöv och okänslig både mot anställda och kunder. En del av min släkt torde finnas i Finland. Jag har ingen kontakt med dem men gissar på större koncentrationer av dem i trakten av Åbo och uppe i Österbotten. Jag hoppas att de inte känner sig nedsolkade av vad denne uppblåste landsman spyr ut. För detta är ju enprocents-arrogansen hos den mindre intelligenta delen av enprocentarna. De som har skalle att tänka med håller ju klaffen, eller säger något som verkar anständigt. Men inte den här killen. På sätt och vis är det hederligare än att dölja vad man egentligen är för en figur. Man kan säga att hans beteende är pedagogiskt bra. Ju dummare fiender desto bättre!

Det här är väl också pedagogiskt - som exempel på historieläraren du inte vill ha ifall du vill lära dig något om den verkliga historien, den som finns hitom de nyliberala drömvärldarna! Fast att just SSU skulle kunna göra något åt det - jag har mina tvivel.

Jodå, saker hänger ihop. Liberala fantasivärldar, finanspampar med näsan i vädret och ingen kontakt med marken, koncentration av kapital, en döende socialdemokrati ... och det hänger ihop med ett allt kraftigare motstånd mot just det här eländet. Det kommer att bli intressant framöver, det törs man nästan lova!

Kapital och köpt politik

Jag fick nyss intressant information från den ständigt alerte läsaren Jan. Det är ju stormöte på gång i Cannes för 20 av världens största ekonomier, och det kanske är roligt för deltagarna. Men nu hävdas det att banker och storbolag bekostar mötet i utbyte mot fri entré för egen del. Vanliga medborgare släpps inte in. Med tanke på att det är de vanliga medborgarna som avkrävs stora uppoffringar för att hålla fallfärdiga banker och hela det ekonomiska systemet under armarna borde det kanske vara tvärtom tycker en del människor, bland annat en grupp som heter Avaaz. Många människors väl och ve kan påverkas av beslut som tas av G20. Därför har man skapat en nät-petition till den franske presidenten om att hiva ut banker & bolag. (Fast jag tror att Sarko vet vem hans verkliga uppdragsgivare är, så det blir nog inget med det!)

In 24 hours, the G20 summit of world governments meets to discuss the global economic crisis, but banks and big corporations are sponsoring the meeting in exchange for an all access pass! This, while ordinary citizens are locked out. Let's raise a massive petition to summit President Nicolas Sarkozy to kick out the corporate sponsors and clean up the G20:

Argumenteringen ser ut så här:

The line between corporate power and responsible government has steadily blurred, undermining our democracies and our economy. Politicians take money from corporations for their campaigns, make policies that reward them when in office, and then take high-paid jobs with them after they leave. It's corruption, plain and simple.

Now Société Générale, a French bank that received a public bailout and has a vested interest in Europe's financial policy, is an official sponsor of the summit. Insiders have told Avaaz that this bank and 20 other corporations have paid large sums of money in sponsorship for a seat at the table of our governments.