Det har varit stora demonstrationer och upplopp i Indien på grund av en otäck våldtäkt i New Delhi. Upprördheten är begriplig. Kvinnan dog av skadorna.
Samtidigt är detta inget nytt, i alla fall inte för oss som läser Jan Myrdal. Han ägnade ett kapitel (det tjugofjärde) i reportageboken Indien väntar från 1980 just åt de ofta förekommande våldtäkterna. De var och är vanliga, men upprördheten har sällan varit särskilt stor utanför de berörda grupperna eftersom offren i allmänhet varit kastlösa kvinnor eller kvinnor från stamfolken. Förövarna har ofta varit från högre kaster, de har varit poliser, militärer, statstjänstemän. Alltså personer som fattigt folk har mycket svårt att få rätt emot. Nu verkar det vara några fattiglappar som gett sig på en medelklasskvinna i huvudstaden, och då vaknar äntligen vreden och motståndet i stor skala. Frågan är om upprördheten räcker för att det skall bli hårdare kontroll över vad de halvmilitära polisstyrkorna som bekämpar uppror i olika delar av landet håller på med när fattiga byar i djungeln stormas. Jag tvivlar på det. Ute i djungeln finns det sällan oberoende ögon som ser vad som händer. I vissa fall kan journalister eller medborgarrättsgrupper ta sig in i efterhand och konstatera övergrepp, men även om man kan göra det är det för sent. Och när ilskan i New Delhi ebbat ut och skurkarna hängts kan man misstänka att övergreppen mot de fattiga kvinnorna fortsätter ungefär som tidigare - om inte ett rejält motstånd kan organiseras.
För övrigt fick jag nyss budskap om att föreningen IndienSolidaritet (hemsidan här) står i begrepp att bilda en lokalavdelning i Stockholm.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
6 kommentarer:
Samtidigt berättar Alf Gunvald Nilsen i Dispossession and resistance in India - the river and the rage, Routledge 2010, om hur kastlösa utgrupper faktiskt kan få rätt mot lokala tyranner, om de lägger ner en del organisationsarbete och tid.
Det kanske är svårare om de råkar bo där det finns naturrikedomar förstås, och regeringen helst vill få bort dom, än om de är vanliga bönder som man kan driva in skatt från.
Så är det nog, "ingenting är omöjligt". Med bra organisering kan man komma långt.
Men om man tar Sarandaskogen i Jharkhand, där det finns jättelika tillgångar av järnmalm, eller bauxitbergen i Odisha, är det mycket större intressen än bara lokala bytyranner inblandade, ungefär som du antyder. Då står lokalbefolkningen mot regeringsstyrkor som uppträder som om de ockuperar ett främmande land, och det kan bli väldigt våldsamt och grymt. Ytterst är det storbolagen mot stamfolken, med indiska regeringen och dess våldsapparat som mellanhand. Och den våldsapparaten kan också ge sig på kvinnor.
Exakt! Nilsen berättade också om hur de till en början framgångsrika adivasibönderna krossades när de gav sig på högstatusprojektet med att dämma upp Narmadafloden, se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/08/07/ater-till-narmada/
Att bekämpa våldtäkter mot fattigt folk är inte svårare än annan facklig kamp, att stå emot borgerskapets kraftsamlingar är inihelvete svårt och kräver merparten av organiseringen nån annanstans än där borgerskapet kraftsamlar. Var det inte det Mao sa också?
Nja, jag kan ju inte ordförande Maos skrifter utantill, men det är ju logiskt att bygga sina styrkor på ett sådant sätt att de inte omedelbart riskerar att krossas. Och det innebär väl att man börjar en bit bort från fiendens huvudstyrka.
Jag kommer inte ihåg den snärtiga formuleringen för gerillakrigets princip hos Mao, men det var något i stil med att "när fiendens styrkor till att börja med är tio gånger större än våra, så ställer vi tio mot en i varje enskild strid".
Mitt minne säger mig att principen var "när fienden koncentrerar sig drar vi oss tillbaka och angriper hans förbindelselinjer, när fienden sprider ut sig angriper vi många på en punkt".
Skicka en kommentar