Diamanter och mjölk

Sitter och rensar i gamla papper. Det gäller att hålla efter högarna av gamla anteckningar, utskrifter och filer och annat som man en gång tyckte var intressant. Här kommer det fram en kopia av en artikel i Ekonomisk Debatt nr 1 2002. En professor Bohlin som skall vara kunnig i "jordbrukssektorns ekonomi och internationell handel" verkar ha svårt med den riktiga klassiska nationalekonomin (som inte skall förväxlas med den neoklassiska smörjan). Hör här:

Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig för att inse att varors och tjänsters värden inte står i någon proportion till deras arbetsinnehåll. En naturlig diamant betingar t ex ett enormt värde per kilo räknat utan att representera något som helst arbetsinnehåll, medan en liter mjölk, med ett betydande arbetsinnehåll, kan köpas i närmaste butik för blygsamma 6-7 kronor per kilo.

Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig för att gå tillbaka till Smith och Ricardo och få fram några väsentligheter som professor Bohlin borde känna till. Exempelvis är värdet av en produkt, dess arbetsinnehåll, sällan detsamma som priset. Priset kan vara vad som helst, men det är troligt att för massproducerade varor utan några speciella kännetecken kommer pris och värde att åtminstone ligga ganska nära varandra. Det är därför som tillverkarna även av vanliga varor försöker att få dem att verka lite speciella, att göra dem till "varumärken". Det hade klassikerna klart för sig och den insikten gick vidare till Marx.

Men den där diamanten? Med "naturlig diamant" antar jag att professorn menar en rådiamant som hittas ute i naturen, inte ett slipat exemplar som naturligtvis innehåller en väldig massa arbete. Nu är det dock så att normalt krävs det en stor mängd arbete för att få fram diamanter genom gruvarbete. Och den höga kostnaden skvalpar över även på turligt hittade fantastiska exemplar.

Detta är dock bara en del av förklaringen. Resten hittar vi hos David Ricardo. Han skiljer på två typer av varor: den ena är de massproducerade enkla konsumtionsvarorna som säljs till produktionskostnad - där har vi arbetsvärdeläran. Men han nämner också unika föremål som inte går att upprepa, som konstverk eller årgångsviner. Där inträder den andra principen som handlar om utbud och efterfrågan. Det är när det gäller unika föremål, och hit kan vi foga den stora diamanten som någon lyckost hittat i naturen, som neoklassikernas kära utbud och efterfrågan åtminstone delvis fungerar. Den som bjuder högst vinner, och budet kan vara helt oberoende av om lite eller inget arbete lagts ned i varan.

Låt oss titta på den där mjölken innan det är dags att sluta! Den antas vara billig därför att en massa arbete nedlagts i den. Men om man tar den mängd arbete som läggs ner i en liter mjölk idag och jämför med nödvändig arbetsmängd per liter år 1910 skulle man förmodligen hitta en viss skillnad. Skulle man producera mjölk som för hundra år sedan så är jag ganska säker på att det skulle hända något med priset. Det större mänskliga arbetsinnehållet per liter skulle slå igenom i högre pris. (Obs. att jag skriver "mänskligt arbetsinnehåll. Även maskinerna innehåller arbete, och ju mer som kan produceras per maskin desto mindre arbete överförs till varje tillverkad enhet.)

Dock: den dyrare metoden med mycket arbete skulle ha svårt att överleva med den högmekaniserade produktionen som konkurrent. Och så har det varit länge - ju mindre arbete per produktenhet desto lättare är det att hävda sig i konkurrensen. Dagens mjölk är billig därför att det kostar ganska lite i arbete att få fram den. Det är en generell princip som småproducerande bönder och hantverkare upptäckt när de mött konkurrens i form av industrialiserade motståndare. Kan de inte göra ett "varumärke" av vad de tillverkar så får de problem att överleva. Så arbetsvärdeläran är användbar för analys.