Höga och låga priser förklaras med hjälp av David Ricardo

Mannen på bilden är David Ricardo, engelsk affärsman och ekonomisk skribent. Levde 1772- 1823 och räknas till en av de viktigaste nationalekonomerna. Tidsmässigt låg han mellan Adam Smith och Karl Marx. En sak som förenar Ricardo med Smith och Marx är teorin att arbete är det som skapar värden. Annars är han mest känd för en teori om utrikeshandelns fördelar.

För några dagar sedan hörde jag människor som undrade varför varor kostar vad de kostar, med exempel som märkesvaror eller bostadsrätter. Där kan ju prissättningen verka rätt konstig ibland. Eftersom gamle Ricardo lade fram en användbar teori kan vi väl använda den. I sin bok Principles of political economy and taxation från 1817, i första kapitlet, beskriver han två sorters varor med olika prissättning. Vad jag tänker göra här är att ta Ricardos idéer och vidareutveckla dem en smula för att passa in i vår tid. De två varusorterna är:

• Massproducerade varor. De prissätts efter vad det kostat att göra dem (alltså hur mycket arbete som lagts ned för att tillverka dem). De flesta varor tillhör den här gruppen enligt Ricardo. Eftersom de tillverkas i massomfattning bör det vara ganska klart vad de kostar att göra, och priset i reda pengar bör ligga nära den verkliga produktionskostnaden. De kan inte heller ha några särskilda kännetecken framför andra varor av samma sort. Ta vanliga potatisar som exempel.

• Unika varor. Sådana är enligt Ricardo varor som inte kan ökas genom mer arbete. Exempel är unika konstföremål, dyra viner, gamla mynt och liknande. En Rembrandt i original finns bara i ett exemplar. Är vin av en särskild årgång extra fint går det inte att producera mer i efterhand utan man får nöja sig med det parti som tillverkats, inte mer. Här sätts priset genom efterfrågan och utbud, med förhandlande med bud och motbud. Det ursprungliga arbetet som lagts ned i föremålet är helt oväsentligt för priset.

Nu vet vi att varuvärlden ser mer komplicerad ut än Ricardos två enkla extremer. Det finns verkligt unika ting, exempelvis dyra tavlor på konstauktioner. Ytterst enkla konsumtionsvaror ser man mindre av. Potatis har jag nämnt. Eller morötter. Men tittar man närmare på morotspåsen kanske det står något om att de är ekologiskt odlade, odlade hos familjen Widegren på Gotland eller något liknande.

Nu närmar vi oss verkligheten genom att ta Ricardos extrempunkter och dra en linje mellan dem. Vi får nu en glidande skala mellan det fullständigt unika och det fullständigt vanliga och profillösa.

Unika produkter <<<----------------------> >>Vanliga varor

Ta morötterna igen! Antag att vi i stället för att köpa en knippa utan ursprung angivet handlar en påse uttryckligen ekologiskt odlade morötter. Eftersom extra nyttigt arbete har lagts ned på varan, och den dessutom blivit en produkt med egen profil, kan säljaren ta ut ett högre pris! Eller om det nu är att familjen Widegren satt sitt namn på påsen, skapat ett varumärke, som gör att vi har en unik produkt som kan kosta några öre mer.

De flesta varorna vi hittar i butikerna ägs av ett varumärke. Man köper inte bara ett par jeans, man köper ett speciellt märke. Inte ett kylskåp, utan ett speciellt märke. Samma sak med spaghetti, falukorv, skjortor etc. Trots att skillnaderna mellan olika märken egentligen kan vara rätt liten betalar konsumenten för "det lilla extra" att få köpa ett särskilt varumärke. I modern nationalekonomi kallas det "monopolistisk konkurrens" när säljaren genom några knep med förpackning, etiketter eller liknande försöker göra sin ordinära vara unik och känd. Tar man av skalet på tio bärbara datorer på samma tekniknivå ser de förmodligen rätt lika ut på insidan även om de kommer från olika tillverkare och kan ha rätt olika priser. Det är varumärket som skiljer dem åt. Varumärket gör att de rör sig en bit på linjen bort mot det eftertraktade målet: att bli en unik produkt som folk betalar dyrt för.

Ett annat begrepp är prisdifferentiering. Då säljer man helt enkelt samma produkt, fast maskerad i olika förpackningar, till olika priser beroende av hur mycket olika grupper av konsumenter är villiga att betala. Skulle inte konsumenterna acceptera monopolistisk konkurrens eller prisdifferentiering skulle det bli prisras när märkesvarorna åkte ner i samma anonym grupp som potatis och morötter (där de nog rätteligen hör hemma).

Men hur passar priserna på bostadsrätter i Stockholm in i det här resonemanget? Med något mindre undantag, som praktvåningar eller kulturhus, är det ju rätt ordinära lägenheter som går för enorma summor, inte konstföremål som bara finns i ett exemplar. Lugn, det finns en förklaring även om vi håller oss kvar i den ricardianska världen:

Utbud och bestånd av lägenheter är inte särskilt rörligt. Det går inte att fixa fram ett nytt bostadsområdet från ena dagen till den andra om efterfrågan snabb ökar. Om det inte byggs så mycket nytt, eller om byggandet åtminstone är mycket lägre än efterfrågan, kommer de lägenheter som bjuds ut till försäljning faktiskt att ligga nära konstverkssidan av den löpande skala jag beskrev ovan. De blir som exklusiva märkesvaror. I en situation med extrem efterfrågan kan säljaren ha nära nog en monopolsits.

Priset på en lägenhet kommer att ha allt mindre att göra med den verkliga produktionskostnaden. I stället blir det efterfrågan som avgör. Och efterfrågan avgörs av hur mycket pengar folk kan få fram, vare sig de nu har egna medel eller (vilket väl är det vanligaste) kan få ett banklån att hänga som en boja runt halsen. Så länge tiderna är goda och bankerna gärna lånar ut skruvas priserna upp genom att folk bjuder över varandra (påhejade av mäklarna). Men blir det oroligare på lånemarknaden, som just nu, kommer bankerna att bli försiktigare att låna ut. Samtidigt kommer hot om högre ränta framåt få många att undvika att ta lån. Resultatet blir att bostadspriserna faller därför att efterfrågan går ned trots att mängden utbjudna lägenheter inte ändras så mycket. (Nå, man kan ju tänka sig att folk som förköpt sig måste försöka sälja ut också, vilket ytterligare pressar priserna nedåt.)

Vill man få ner priserna på bostäder kan man alltså antingen öka den tillgängliga mängden så mycket att utbudet blir minst lika stort som efterfrågan, alternativt försöka se till att spekulanterna har mindre pengar att handla för. I det första alternativet kommer bostäder att bli mindre av lyxvara och mer av massproducerad produkt, i det andra fallet är det fortfarande en lyxvara men priset faller genom att säljaren får färre kunder att spela ut mot varandra. För den som föredrar en social bostadspolitik i Stockholm kan det vara en tilltalande tanke att flyget lyfts ut från Bromma och att en ny stadsdel byggs där, samt att vissa grannkommuner tvingas att bygga massvis med billiga lägenheter. Att "bygga ikapp" i en tillväxtregion som Stockholm lär vara svårt, men med politiska kraftgrepp borde det vara möjligt att driva över boendekostnaderna mot den billiga sidan i det ricardianska schemat.