Gå tillbaka till 1987 och fundera hur mycket av det samhälle som du ser idag som du då kunde förutse. Inte så mycket, kanske. Det har varit några ekonomiska kriser, några konjunkturtoppar, en enorm teknisk utveckling inom vissa områden. Inte tänkte jag 87 att jag skulle sitta med en dator i knät och skriva det här för publicering tillgängligt i princip för alla andra som har en dator. Eller att mitt land skulle vara indraget i krig efter ungefär 190 års fred.
Men helt omöjligt att förutse allting var det inte, för 87 hade mikrodatorrevolutionen hållit på mer än ett årtionde. Och redan på 60-talet hade tänkare som Marshall McLuhan börjat förstå det elektroniska samhället och teknikens betydelse för det mänskliga tänkandet (han byggde på Marx' tidigare idéer och förde dem vidare). Elektronikens nervtrådar vävs runt Jorden, vi återgår till att leva i en by - men nu är den global.
Vi kan inte ge order till framtiden, vi vet inte exakt hur den kommer att se ut, men vi har faktiskt ledtrådar och anvisningar om vad som kan hända och vad vi kan påverka. Vi är närmare framtiden idag än 1987, för att inte tala om början av 1840-talet när Marx och Engels började sina socialistiska författarskap. Att tekniken inte bara skapades av människor utan också kom att omforma människans kropp och tänkande förstod de. Och rimligen borde vi förstå ännu mer idag. Jag tycker dock det verkar som om många förstår mindre, och dessutom bara räddhågat sitter och glor på det förflutna. Kanske är det ett symptom på en döende och trött kultur.
Igår lyssnade jag till några människor som diskuterade politiska ämnen med utgångspunkt från Marx. Någon sade något om visioner, och då vågade jag mig på att hävda att visioner rimligen måste gälla framåt. Jag hävdade att det är viktigare att tala om hur vi ser på det framtida samhället och hur det organiseras än att prata om det förflutna. Kvantdatorn är viktigare att prata om än Ådalen 1931. (Att ha visioner om det förflutna verkar ärligt talat löjligt.)
Jag sa att det vimlar av vänsterbloggare, men nästan alla ägnar sig åt att klaga på regeringen och bara ett par går in på vetenskap och teknik. Men ändå är det framtidens tekniska nivå som är avgörande och som vi måste förstå för att kunna ge visioner, få fart på optimismen och dessutom kunna vinna val. Då blev folk upprörda och jag fick höra att jag var historielös nyliberal.
Då blev jag förbannad, rent ut sagt. Om det här är Vänsterpartiets linje kan det hälsa hem. Vem som helst kan sitta och älta det förflutna utan att anstränga sig. Ge en normalbegåvad babian några bananer så kan den gnälla på regeringen ett tag. Men ... att utforma en politik för framtiden som syftar inte bara till regeringsskifte utan mot systemskifte - det kräver arbete. Datologi, arkitektur, medicin, rymdvetenskap etc., - vetenskap och teknologi skapar förutsättningar för att angripa dagens och morgondagens problem. Samtidigt blir den begriplig och användbar i ett större sammanhang genom sammankoppling med den klassiska marxska filosofin och tankarna om människans frigörelse. Där finns den stora visionen. Eller borde finnas.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
4 kommentarer:
"historielös nyliberal" :-) den du!
Jag håller med dig förstås. Och jag tror att en förändring kommer. Men jag tror samtidigt att vi har det parti och det medvetande vi förtjänar. Om partiets framtidsrealister/optimister inte argumenterar övertygande för sin sak kommer medvetandet inte heller öka. Det kommer liksom inte av sig självt.
Så, intern debatt och intern opinionsbildning är alltid det som gäller när partiet är dåligt. Skriv ett inlägg till vänsterpress, visa med övertygande exempel varför vi inte kan huka för framtidsdebatten.
Hur en vettig framtidsdiskussionen sen bör föras, det är det verkligt svåra. Lika lite som jag vill ha ett nostalgiskt vänsterparti vill jag ha ett parti som förlorar sig i SciFi-ångor, även om jag personligen skulle stormtrivas i en sådan diskussion.
Tack för uppmuntran. Normalt är jag en jämn-sur person, men efter det där påhoppet blev jag rejält sur ett bra tag. Självisk som jag är tycker jag inte jag förtjänar det.
För att ta en praktisk fråga. Mina förstahandskunskaper om industriell planering är över sju gamla vid det här laget. Det bör ha hunnit hänt enormt mycket under den tiden. Företagen planerar av bara h-e, inom och mellan sig, och mot staterna. Tekniskt är planekonomin redan här, det gäller att ge den andra politiska ramar att verka i helt enkelt. Om tio år kommer planeringssystemen att vara ännu mer avancerade. För ett parti som, antar jag, vill att produktionen skall planeras för att möta inte bara efterfrågan utan också behov och miljökrav, borde förståelse av de här systemen vara av högsta intresse. Men var ser vi det? Det borde finnas en kommission av folk från V och andra intresserade grupper som konstant håller koll på planeringshjälpmedel, och som bisyssla klubbar ner oväsentliga och inte längre relevanta invändningar om planeringssystem i gamla Sovjet. Borde finnas ja, men blir det mer än ett borde? Kommer någon i ansvarig ställning och i stället utropar varde?
Det är många saker vi borde ha :-) Men (v) är ett litet parti och de partiaktiva sitter upp över öronen med dagspolitiska frågor, parlamentariska uppdrag eller utomparlamentariska uppgifter... Ja, det känns många gånger hopplöst att ta helhetsgrepp om nya frågeställningar därför att organisationen helt enkelt inte räcker till.
Men planering – intressant och förbannat svår fråga. Tekniskt och filosofiskt finns det parallella tendenser som också tar sig olika uttryck inom vänstern. Å ena sidan, som du skriver, växer förmågan att ändamålsenligt samhällsplanera och vi kan väl enas om det globala behovet av en sådan planering för att fördela resurser och begränsat miljöutrymme rättvist. Å andra sidan vurmar andra ”framtidsinriktade” delar av vänstern för det deleuzianska perspektivet; ”destratifiering” och ”katedralernas” nedmonterande. För dem hör centralplanering definitivt till det förgågna.
Kanske, troligen, kommer därför konfliktlinjerna i planeringsdiskussionen gå på delvis andra riktningar framöver. Konturerna av ett kaotiskt landskap kan redan skönjas, för även borgerligheten är splittrad i dem som förespråkar mer samhällsplanering (EU-kommissionen, Wallenbergsfären), och andra delar som önskar närmast fullständig frånvaro av planeringsingripanden (typ Stureplanscentern).
En utmaning för en realistisk vänster är att kritiskt värdera och förena det bästa av de två perspektiven. Kanske innebär det att ta tydlig ställning för att det även framgent behövs centrala, politiskt beslutade samhällsprioriteringar, men samtidigt en tydlig bestämning av planeringens yttre gränser så att den inte blir ett medel för att skydda gamla strukturer, t ex distributionsmonopol, mot underifrånorganisering.
Jag får erkänna att jag är aningens schizofren i den här diskussionen. Det fascinerande med teknikutvecklingen är ju att den öppnar båda vägarna. Det verkar vara möjligt att åstadkomma såväl ett effektivt och jämlikt organiserat och planerat samhälle som ett samhälle med mycket långt gången självorganisering på alla nivåer...
Hm. Förtydligande. Jag tuggar inte rhizomer-mumbo-jumbo till vardags, men såhär i en planeringsdiskussion kan det vara värt att inte avfärda det rakt av utan ta det som ett av flera verktyg för reflektion kring planeringens potential och begränsningar. Som t ex: om nu total planering är möjligt, hur långt är det isåfall önskvärt, med tanke på att det finns en Bodströmsamhällesmentalitet där uppe som har något andra ambitioner med att mäta rörelser än vad vi har.
Skicka en kommentar