måndag 8 december 2008

Glada gänget


Jaha, här har vi glada gänget. Varför så glada då? Kanske för att man åtminstone tillfälligt lyckats sabotera många möjligheter till visionär förnyelse i svensk politik. I stället bättrar man kanske på sina pensioner från Riksdagen för sig själva och den närmsta vänkretsen?

Vi kan bortse från konstiga utbrott om Lars Ohly som "kommunist", det tror ingen vettig människa på. Det finns ingen anledning att tro på honom som socialist heller, eller på de ledande miljöpartisterna som militanta miljökämpar. Vill man hitta miljöpartister med visioner får man fråga före detta sådana. Eriksson och Wetterstrand är väl mer i läget att de gärna säljer sina gamla morsor för att få ministerposter.

Att det skulle komma ut något som verkligen pekar framåt ur de olika grupper från de här partierna som skall sitta och diskutera kan man verkligen tvivla på. Det mest radikala kan man misstänka blir någon sorts neo-keynesianism. Lord Keynes var en rasande skicklig ekonom och jag tvivlar på att han idag skulle rekommendera att man utan vidare försöker tillämpa förkrigstidens och den tidiga efterkrigstidens recept för att bekämpa lågkonjunkturer. Då hade man en överproduktionskris men också gott om resurser. Idag är det en överproduktionskris, men vi börjar märka att resurstaket nås på olika håll. Man bygger inte högkonjunkturer på billigt fossilt bränsle längre exempelvis. Och idag är det inte lika smart som tidigare att ösa in mer köpkraft för att urskillningslöst få upp konsumtionen kvantitativt utan att bry sig om dess kvalitet.

Det är just här som miljö- och vänsterpartister hade kunnat gå in med en slagkraftig kombination av teknik, miljö och rättvisa, och rivit med sig åtminstone de mindre senila delarna av det socialdemokratiska partiet - men det verkar inte vara så roligt.



Tänker det här gänget gå till val under parollen "vi är åtminstone inte så dåliga som Alliansen"? - Klart att man kan göra det (möjligen är det sant också) men då är ambitionerna verkligen inte högt ställda. Det blir Alliansen light ungefär. Och varför skall man då ens bry sig om att rösta?

Nåväl, partierna spår och verkligheten rår. Nu rumsteras det om i världsekonomin så våldsamt att vi faktiskt bör vara försiktiga med prognoser på lite längre sikt. Har den nuvarande krisen tillfälligt hejdats år 2010, kommer en ny en våldsammare urladdning några år senare, försvinner stora delar av det nuvarande ekonomiska systemet i ett svart hål om några år, eller vad? Vad som än händer kan de här muntergökarna inte kunna göra något åt det. Kanske de sopas bort av en politisk stormvind av oanad styrka om några år. Särskilt V borde kunna analyser den utvecklingen eftersom man har en någorlunda användbar samhällsteori i det politiska bagaget, men det tror jag man lyckas misslyckas med. - Nej, för phan, det här är verkligen inte roligt och sedan kan partigubbarna flina upp sig hur mycket som helst!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det som talar för att världsekonomin inte kommer haverera helt de närmaste 1-2 årtiondena är att både Indien och Kina har gigantiska arbetskraftsreserver som bara väntar på att sugas in som lönearbetare i industrisamhället. Globalt sett är fördelningen mellan antalet landsbygdsbor och stadsbor 50/50. Dessa arbetskraftsreserver har varit med om att hålla lönerna nere globalt men håller på att ta slut. Paul Cockshott har skrivit en del om det där och jämför Kinas nuvarande utveckling med Storbrittaniens kring sekelskiftet 1900:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=5803&Itemid=26

Björn Nilsson sa...

Kina idag har inte den omvärld som engelsmännen hade för hundra år sedan. Jämförelser är vanskliga att göra. Det är därför som jag tvivlar på att en keynesianism (åtminstone av "klassisk" typ) kan bli särskilt framgångsrik i dagens utvecklade länder. I Kina och Indien och liknande ekonomier kan det fungera bättre. Men vill de bygga industrier av femtiotalsmodell som slukar mängder av tempoarbetare när det kanske ändå blir billigare att använda tvåtusentalets teknik?

Sedan kan man ju tänka sig att det behövs inte ett fullständigt haveri för att åstadkomma ett rent helsicke för väldigt många människor.

Kerstin sa...

Jag tycker nog inte heller att det här var någon bra idé. Därmed har vi ju i praktiken den amerikanska eller engelska situationen, med två partier som troligen också kommar att skilja sig åt bara vad gäller retoriken.

Blir det så småningom en reell sammanslagning på båda sidorna, så kan man lika gärna sluta rösta.

Sedan undrar man ju varför Sahlin gjorde denna helomvändning. Inte heller det verkar förtroendeinjagande. Hon verkar mer som "Orsa kompani -lovar ingenting bestämt". Velpotta helt enkelt.

Björn Nilsson sa...

För Sahlin är det förmodligen mer fråga om taktik än politik.

Anonym sa...

Kerstin, där stal du min tanke! Det verkar faktiskt som vi är på väg mot ett tvåpartisystem i Sverige.
Låt vara att båda sidor idag har en färglad palett med åsikter, men hur länge kommer det att hålla.
Sossarna och moderaterna håller på att sluka småpartierna. Eftersom politiker gör allt för att bli nominerade blir det partipiskan som gäller.

Utvevkling är bra, men inte all utveckling

H2

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan säga att tvåpartisystem leder till en oväntad polarisering: en liten politikerelit står mot större delen av folket snarare än att två politiska block kämpar för olika alternativ. Fast är folket så mjäkigt att det tar den nesan är det nästan rätt, eller ....?

Anonym sa...

Indien som har gigantiska problem med sin infrastruktur har klarat sig långt mycket bättre än de flesta andra utvecklingsländerna inkl. Kina sedan krisen började. En av förklaringarna till det är att sedan man byggde ut vägnätet på landsbygden till året-omvägar (detta är ett monsunland där sådant är mycket betydelsefullt) har begäret efter konsumtionsprodukter vuxit p.g.a. lägre transportkostnader, möjligheter till att sälja sin egna skörd utan att delar av den ruttnar bort på vägen m.m.

http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601091&sid=anT08lWTqguk&refer=india


Apropå slutklämmen: Anders Isaksson har beskrivit politikernas förändrade förutsättningar sedan 1950-talet. Till att börja med kan politiker på i stort sett alla nivåer leva på att vara politiker idag, i fallet med kommunpolitik kombinera förtroendeuppdraget med styrelseposter i kommunala bolag, nämnder, samarbetsorganisationer m.m. Detta är ett resultat av att politiken är underställd ekonomin och precis som i industrin har man rationaliserat bort förtroendeuppdragen trots att den ökade befolkningen i Sverige borde tala för fler förtroendeuppdrag: Från ca 250000 förtroendevalda 1955 till ca 35000 idag på alla politiska nivåer. Sammanslagna nämnder och snart kanske även nya kommunsammanläggningar talar för att antalet kommer fortsätta krympa liksom kontaktytorna mellan politikerna och det omgivande samhället. Den nuvarande systemet håller på att tillbakabildas i en våldsam fart, frågan är vad vi kommer få istället.

Björn Nilsson sa...

Speciellt slutet på kommentaren är intressant för utvecklingen i Sverige: man har alltså lyckats bli av med nästan 85% av de förtroendevalda i kommunerna på bara några årtionden. Visserligen var många kommuner alltför små i början av 50-talet, men ändå - nu har vi alltså en ganska liten kader av politikerproffs och en lite större grupp fritidspolitiker, och de är förmodligen i händerna på de anställda "opolitiska" tjänstemännen. Inte så bra ur demokratisk synpunkt.