Så bra kamouflageteckning! Sädesärlan på den grå stenen med lavafläckar ser nästan själv ut som en sten med sotlav. Men där är den på en bergknalle i Flemingsberg tidigare idag. Är det sommarens sista ärla som snart skall dra iväg söderut?
Ur fågelskådarteknisk synvinkel är det en skruttbild, oskarp och eländig. Men så blir det när man fotograferar med en liten fickkamera och inte kånkar omkring på ett stort tungt monster. Jag tycker ärlan som nästan försvinner in i stenen symboliserar sommaren som nu ohjälpligt gått mot sitt slut (om vi inte får några fina efterslängar framåt oktober, sådant händer ju ibland).
Strax bredvid finns en damm, och där jagade (sommarens sista?) trollslända. Väderrapporterna nämner snö i norr. Burr.
4 kommentarer:
Det är lustigt med sädesärlorna. Vi har oftast något par som häckar på hustaket,under takpannorna. Men så fort de fått ut en kull försvinner de från gården. Här har jag inte sett någon sedan början av augusti. Men så var jag på Tånga Hed i helgen, och där fanns det ganska många sädesärlor.
De blir väl mer mobila när ungarna är kläckta och behöver inte vara nära boet (som ju inte har någon funktion längre).
De är trevliga små gynnare. Har det någonsin funnits en människa som tyckt illa om sädesärlor?
Klart att de är mer mobila utan små ungar, men varför väljer de att befinna sig på Tånga Hed, men aldrig på vår gård, efter att ungarna har flugit ut? Det är detta som förbryllar mig.
Svårt att säga. Ärlor gillar ju ganska öppna marker och gärna vatten, samtidigt som de förstås vill ha skyddat läget för boet - kan detta göra skillnaden? När skyddsbehovet minskar kan de helt enkelt flytta till ett öppnare ställe?
Skicka en kommentar