Sjuttioåringar idag är jämgamla med Andra världskrigets utbrott. Grattis alla sjuttioåringar som inte är krigiska! Fast är man mer inriktad på historiska processer än exakta datum kan man säga att kriget började 1931 i Asien när Japan på allvar började karva sig in i Kina. Sedan följde ett antal andra våldsamma angrepp från de uppåtsträvande aggressiva staterna ... men jag tänkte nämna en annan aspekt.
Min salig mor (född 1912) brukade säga ungefär att "före kriget behövde man inte låsa dörren när man gick ut". Ibland lade hon väl till något om "bovar och banditer" som det inte fanns så mycket av på den tiden i Sverige.
Intressant nog sade en engelsk dam som jag talade med för många år sedan (hon var ungefär i min ålder, så modern bör ha varit i någon årsklass snarlik min moders) att modern sagt att "före kriget behövde man inte låsa dörren när man gick ut".
Det hände något i början av fyrtiotalet, tycks det. Den gamla världen, som väl inte var mer än tjugo år gammal 1939, föll i bitar. Ur ruinerna steg fram efterkrigstidens välfärdsstater - samt ett antal "bovar och banditer" som gjorde att nu måste man låsa dörren när man gick ut.
("Engelsk dam" förresten, det är fel, hon var från Wales. Norra Wales, från ett helt walesspråkigt område. Hon lärde sig tala engelska först i lägre tonåren. Så inte ens i landet där "alla talar engelska" talar alla engelska")
Det finns historia, och så finns det historiografi. Skriver jag om vad som hände vid Lützen 1632 är det historia. Skriver jag om hur olika historiker har skrivit om samma slag blir det historiografi. Historieskrivning om historieskrivning alltså. Jag antar att historiografer just nu har mycket material att tillgå om de vill granska hur olika mer eller mindre skumma element försöker tvätta bort och göra om vad som hände före och under Andra världskriget. Här tänker jag inte ens på de figurer som lanserat Polen som angripare 1939 (några i det byket har figurerat på Mohamed Omars blogg), utan helt andra och borgerligt mer acceptabla individer ... men det tror jag att jag återkommer om!
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
7 kommentarer:
Fast jag måste erkänna att på vårt förra ställe (som vi flyttade ifrån för fem år sedan,) låste vi inte dörren de första 25 åren. Vi hade inte ens ett fungerande lås på hus förrän de sista åren. Vi låste aldrig våra bilar heller.
Så jag brukar säga att "det hände något omkring 1990, för då började vi låsa dörren. När du nu berättar "din historia" så börjar jag undra, om det där med att låsa eller inte låsa dörren, inte är ett ganska otillförlitlig metod att avgöra om något hänt i samhället?
Kanske det säger mindre om samhället än om om vad massmedia rapporterar och skriver om :-).
Det hände uppenbarligen något. Hanns von Hofers kronologiska svenska mordstatistik visar att antalet mord per 100.000 hade legat runt 0,2 åren 1890-1940 men började öka precis då för att nå ca 1,2 tjugo år senare. Där har det sen legat kvar, med vissa upp- och nedgångar.
Detta trots att all modern statistik visar att våld och kriminalitet är direkt proportionell mot ojämlikheten i ett samhälle. Om något ökade ju jämlikheten i Sverige 1940-1960.
Åtminstone i ekonomiska termer.
Men kanske inte i politiska? För vad som började förfalla efter kriget var ju den välorganiserade folkrörelseoffentlighet som fanns ca 1890-1940 - den som gav även en arbetarunge en möjlighet att etablera sig som en betydelsefull person, utan att gå på universitet först.
Samband kan ibland vara svåra att etablera och förstå. Men enligt de två folkhälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett består det i att ojämlikhet skapar stress hos dem som är i underläge, utlöser stresshormoner i kroppen som gör en retlig, irriterad och aggressiv. Om det är lätt att kanalisera in detta i ordnad aggression, t.ex. via fackföreningar och strejker, blir det mindre kriminalitet än om den möjligheten inte finns. Åtminstone enligt Wilkinson och Pickett: The spirit level, 2009.
Kerstin, hade inte din mor några synpunkter på frekvensen av "bovar och banditer" före och efter Andra världskriget? Man kan väl anta att kriminaliteten inte varit likadan i större städer som i små orter och ren landsbygd ända in på de senare åren. På landet har man väl mer koll på vad det är för folk som stryker omkring, och går Jönsson och knycker grejor hos mig så kanske jag redan från början vet att det är Jönsson?
Jan, jag kom att tänka på att Sverige var en av de stora strejkländerna i Europa fram till dess att Saltsjöbadsavtalet slöts 1938 och den militanta fackföreningsrörelsen i stort sett knäcktes. Om nu folk tidigare kunde lufta sina känslor i en strejk kanske man nu fick sublimera sina känslor i ett fylleslag med åtföljande slagsmål och dråp? Man kan ju se Saltsjöbadsandan som ett stadfästande av rådande ojämlikhet, på gränsen till en korporativ stat, även om detta i viss mån kunde döljas under de gyllene åren efter Andra världskriget.
Björn Nilsson:
Nej min mamma sade aldrig något sådant, trots att hon var stadsbarn från början, liksom jag.
Trots att orättvisan stadfästes som du säger ökade ju faktiskt den ekonomiska jämlikheten fram till ca 1980, varefter den började minska igen. Utan att detta visade sig på minsta sätt i kriminalitetsstatistiken.
Annars har ju Richard Wilkinson och Kate Pickett visat (The spirit level, 2009) att våld, kriminalitet, sjukdom, dödlighet och dåliga skolkunskaper alla samvarierar med ojämlikhet. Och det är inte bara "de fattiga" som drar ner statistiken, i mer jämlika länder har även folk i högsta kvintilen bättre värden än i mer ojämlika.
Men uppenbarligen fungerar det inte så enkelt kronologiskt, i alla fall inte i Sverige.
Och apropå aggressivitet och strejker minns jag att jag läste om en engelsk undersökning för ca fem år sen som visade att folk som hade tagit en ordentlig arbetskonflikt mådde bättre efteråt, oavsett om de vann eller förlorade. De vädrade ut stresshormonerna, och det var en vinst i sig. Tyvärr minns jag inte var jag läste det.
I länder med en inbyggd hög våldsnivå och låg sammanhållning (dåligt socialt kapital) kan man tänka sig att sämre tider och ökade svårigheter slår snabbare och hårdare vad det gäller brottslighet än i länder som normalt är välskötta och fredliga.
Har för mig att jag på bloggen har hänvisat till undersökningar som visar att inte bara fattiga utan också rika människor har lägre medellivslängd i USA än i länder som borde vara jämförbara.
Du har alldeles rätt. Hög ojämlikhet leder till dåligt socialt kapital, vilket även drabbar de relativt välbärgade. Det är bara den lilla promillen superrika som klarar sig.
Skicka en kommentar