Jag funderar så här: Antag en person som kan sitt jobb, som kanske har lång och kostsam utbildning och speciella kunskaper och förmågor, men som samtidigt inte kan jobba heltid. Personen är sjukskriven på deltid men sköter i övrigt sitt jobb. Är det då ekonomiskt försvarbart att försöka få iväg personen till ett annat arbete på heltid så att sjukersättningen kan tas bort?
Den enkla borgarsjälen säger nog: "Javisst, det behövs ju inte något bidrag längre!" Jo, nu är ju försäkringspengar inte "bidrag" mer än vad utbetalning på exempelvis hemförsäkringen är, men det kan vi bortse från just nu. Man kanske för tillfället också kan bortse från risken att heltidsjobbet kraschar rätt ut i en nyare och dyrare heltidssjukskrivning.
Jag undrar i stället om det inte i en del fall är mer lönsamt, ur en total samhällsekonomisk synvinkel, att den här människan går kvar på det arbete där hon/han är väl integrerad, som han/hon verkligen kan och där den ur samhällets synpunkt mest lönsamma insatsen kan göras? Eller är det bättre att skicka iväg folk till jobb där deras samhälleliga produktivitet på heltid kan misstänkas bli lägre än vad den är på deras deltidsjobb? Om den misstanken stämmer skulle deltidssjukskrivningen i själva verket vara det mest lönsamma alternativet. Men det kräver alltså att man ser längre än bara till vad sjukförsäkringen kostar och i stället gör en mycket mer omfattande kalkyl.
Tack men nej tack: inte fyra år till. I alla fall inte utsläppt i full frihet. Dessutom verkar det som den där herrn har terroristkontakter, och det borde väl vara diskvalificerande för känsliga befattningar i statens ledning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar