Först en debattartikel i Dala-Demokraten, där Birger Schlaug och Yoshi Frey skriver om dagens krisande värld. Bland annat detta:
Med alla medel försöker de styrande att hålla skenet uppe att tillväxtekonomin är det enda alternativet vi kan leva i. Samtliga politiska partier sjunger melodin om evig tillväxt. Varför dessa trosbekännelser till en uppenbart självdestruktiv ideologi? Svaret är enkelt: det nuvarande samhällssystemet är byggt kring tanken på en fortsatt ekonomisk tillväxt. Utan tillväxt talar det mesta för att det nuvarande systemet kollapsar.
Utan tillväxt: trolig kollaps. Med tillväxt: trolig kollaps. Och så övergår de till att ta upp bankernas roll som skapare av pengar (eller 'skapare av krediter' om man vill uttrycka det så). Klimat- och ekonomikris kopplas ihop med bankväldet:
Att bankerna tillåts skapa pengar är i realiteten en kraftfull maktöverföring som få talar om. Systemet tvingar fram en ekonomiskt ohållbar tillväxt, som skadar oss och våra barns och barnbarns framtid. ...
Ekonomiseringen av vår livsvärld har på ett ohyggligt sätt accelererat de senaste årtiondena. ... Systemet leder dessutom till en extrem koncentration av förmögenheter: 0,6 procent av världsbefolkningen äger i dag nästan 40 procent av alla tillgångar. De fattigaste 70 procenten äger mindre än 4 procent.
Det låter som argument för världsrevolutionen, men de landar i en på ytan ganska lam lösning där det handlar om att reformera Riksbanken:
Riksbanken, som är en politisk oberoende myndighet under Riksdagen, skulle kunna skapa våra pengar såväl inflationsfritt som ränte- och skuldfritt. Det borde på allvar förutsättningslöst utredas eftersom det kan vara en metod som frigör oss från tvånget till en ohållbar tillväxt och en ohållbar skuldsättning. Reformen skulle öppna för ett paradigmskifte inom ekonomin och skapa nya möjligheter att tackla miljö- och klimatkrisen.Jag är inte negativ till lösningen i sig, men jag frågar om den räcker. Eller om det i själva verket är så, att om man börjar dra i de här tåtarna så startar en kontrollerad avveckling av det gamla systemet? Hur kommer den härskande klassen reagera inför det?
Det här är en polemik som framförs av Oktoberrörelsen:
... Vi vinner inte över socialdemokrater med reformkrav, däremot men vi fjärmar oss från de som söker ett alternativ. Enbart genom att ge ett sådant blir vi intressanta.
Att framföra reformkrav är inte kommunismens främsta uppgift – vi vill ett annat samhälle. Att tala om ”100% vänster” eller ge förslag som kan uppfyllas inom kapitalismen antyder en felaktig förståelse av kommunism. Vad vi ska göra är att ställa krav som inte ryms inom nuvarande system. Vi ska synliggöra att arbetarklassens intresse är oförenliga med kapitalismen, det ensidiga fokuset på ekonomistiska (t.ex. högre lön) eller fackliga krav är ofta missriktat.
"Att ge alternativ" är en hållning jag uppskattar. Så har vi kravet på att "ställa krav som inte ryms inom nuvarande system". Där kan det verkligen bli intressant. Hur ser sådana krav ut? När Schlaug och Frey först riktar förödande kritik mot tillväxten som gör att vi riskerar att braka in i en vägg väldigt hårt, men sedan kommer med förslag om ändrad roll för Riksbanken, är det krav som ryms inom nuvarande system? - Jag är inte säker på det, det beror förmodligen av hur de olika maktgrupperna inom samhället agerar. För en socialist som tänker inom ortodoxa banor och är mer inriktad på strejker och uppror låter det förmodligen rätt konstigt att diskutera penningpolitik och bankreformer, men är det fel? Om man vill nå fram till ett annat samhälle är det väl mest effektivt att slå där motståndaren är som känsligast för slagen? Jag tror att gatukravaller kan vara lättare för kapitalisterna att leva med än jätteopinioner som kräver genomgripande ändringar i bankernas funktioner, skuldavskrivningar, ny penningpolitik i MMT-stil och liknande.
6 kommentarer:
" Vad vi ska göra är att ställa krav som inte ryms inom nuvarande system."
Det låter listigt, men är det inte lite bakvänt? Systemet måste bort eftersom våra behov inte kan tillfredsställas inom dess ramar. Varför försöka komma på något så radikalt att det omöjligen kan genomföras?
Sådana här "övergångskrav" kan nog lätt istället tvärtom leda till reformistiska illusioner. "Avskaffa arbetslösheten" är omöjligt inom kapitalismen, men kräver man det så låter det ju som om det vore möjligt!Då vore det väl bättre säga att avskaffande av arbetslösheten kräver socialism.
Krav som "sextimmarsdag med bibehållen lön" är fullt möjliga inom systemets ramar men skulle utlösa en hård klasskamp. Likaså krav på kraftiga lönehöjningar. Helt enkelt för att sådana krav slår mot profiterna.
Penningreformer tror jag mindre på. Helt enkelt för att Schlaug o co. gått på den populära myten att det är penningsystemet och inte profiten som drivkraft, som är problemet under kapitalismen.
Att förstatliga bankerna och därefter styra deras investeringar mot viktiga områden, skulle attackera kapitalet och upplevas som "planhushållning" av borgerligheten. Det vore inledningen till Kommunistiska Manifestets "övergångsprogram". Men då får vi nog räkna med en del "kravaller" under tiden...
Tanken kanske är att kravens omöjlighet visar att systemet måste bytas? "Vi har en bra idé, den är fullt möjlig att genomföra, men det står några jäklar i vägen och försöker stoppa den av egna egoistiska skäl - bort med dem!" - Men jag är osäker på vad som är rätt eller fel i varje läge vad det gäller reformkrav. Ett till synes rätt oskyldigt krav kan ju få följdverkningar av betydligt radikalare slag. Och borgarna är nog rätt känsliga för det. Ju högre de skriker om rätt obetydliga saker desto större kan indikationen vara att här finns något som i förlängningen kan vara väldigt känsligt.
Schlaug har kommit in på bankfrågan ganska sent och jag vet inte hur mycket av den han förstår. Faktum är ändå att den är politiskt oerhört explosiv och systemfarlig och borde vara möjlig att utnyttja i propaganda.
Personligen tror jag det är en rollfördelningsfråga. Utan folk som i organiserad form ställer krav på ett helt samhälle blir vi orimligt närsynta. Utan folk som i lika organiserad form kräver förändringar i det nuvarande samhället blir vi irrelevanta. Båda behövs, och de behöver upprätthålla en konstant dialog sinsemellan utan att förfalla till småsint gräl och ömsesidiga fördömanden.
Fienden är dom som vill hålla fast vid plundringen. Dom behandlar både reformister och revolutionärer som samma pack som ska bekämpas på alla vis, för de inser att de lätt glider över i varandra beroende på omständigheterna. De inser detta för att de är pragmatiker och vana vid att härska, och därför vet hur psalmerna går.
Det måste vi också lära oss.
"reformistiska illusioner"
Den var bra. Kanske hör den S-föreslagna 3-delade föräldraförsäkringen dit.
Jag tycker Schlaug har en benägenhet att arbeta upp beröringsskräck med termer och begrepp. Han har behov av att distansera sig från vänster, höger, socialism, kommunism, marxism, feminism, tillväxt m.m. och nu sist grön.
Denna beröringsskräck, (som förmodligen bottnar i rädslan att hamna i ett fack med andra han ogillar, vilket han ändå hamnar i då han själv inte styr över det) stänger ute potentiella åhörare, och hindrar diskussion, fördjupning och förståelse av befintliga begrepp.
Jag tror inte det är en framkomlig väg, denna hans beröringsskräck, som innebär ett skrotande och nytillverkande av begrepp för att beskriva det andra redan beskrivit med befintliga. Det är en alldeles för långsam process och det adderar ytterligare förvirring.
PS "helt annat samhälle" ska det förstås stå.
För övrigt: vi som fick vår politiska fostran i Miljöförbundet tycker inte att det här är något konstigt. Det är bara socialister av olika schatteringar som absolutifierar, fixerar och heliggör strategier som vi andra betraktar som pragmatiska och beroende på omständigheterna.
Birger, har han inte någon sorts fabrikantfamilj-bakgrund? Han kunde lära en del av Engels i så fall! Han står på rätt sida ofta(st), men så låser det sig när det börjar handla om att agera kollektivt. Detta trots att han en gång var strejkledare!
Skicka en kommentar