Kina, minus 23 procent

Nyhetsbyrån Nya Kina (Xinhua) har en bild av pågående börsras i Kina. Undrar vad hajen därnere representerar? Kanske rädsla för att de många lokala protester mot olika saker som pågår i Kina skall utvecklas mot en större samordnad och för härskarna farligare rörelse?

Nu rensar partiet ut korrupta pampar i stor skala och skärper disciplinen, förmodligen för att visa att man minsann är minst lika mycket mot korrupta pampar som småfolket. Undrar om det hjälper. Börsen står på minus, och det är kallt i luften i Kina också just nu. Snö och svinkallt. Dåligt väder brukar ha hämmande verkan på protester utomhus, men det kommer väl en vår så småningom.

Lästips: Jesus and Mo

Ett lästips: den religionskritiska fyrarutors-serien "Jesus and Mo(hammed)". Tecknaren är anonym, av förståeliga skäl. Det är ju inte alla som gillar kombinationen av humor och religion, särskilt inte om ens egen trosriktning råkar bli utpekad som knasig, löjlig, hycklande, ologisk ...

Alla rutorna finns på den här sajten. Man kan alltså följa utvecklingen från början, med ganska primitivt tecknade figurer, och fram mot den färdiga formen.

27 januari 1944: belägringen av Leningrad hävs

Bildserietips: bilder från Leningrads belägring hittar man på ryska Sputnik (svenska versionen) här. På bilden ovan är det luftvärnssoldater. Sputniks sammanfattning av bakgrunden:

För 72 år sedan — den 27 januari 1944 — hävde sovjetiska trupper belägringen av Leningrad.

Belägringen började den 8 september 1941 och varade i nästan 900 dagar. Den enda rutten till och från staden kallades för Livets väg och gick över den frusna Ladogasjön.

Belägringen bröts den 18 januari 1943 och hävdes den 27 januari 1944. Enligt olika källor föll från 400 000 till 1,5 miljoner människor offer för Leningradbelägringen, de flesta dog av svält.

Nytt uppror i Nepal?

Från mitten av 1990-talet och tio år framåt utkämpade maoisterna ett framgångsrikt uppror i Nepal. Vad som varit svårare är att vinna freden. Det maoistiska partiet har splittrats, utbrytarpartierna har splittrats. Resultatet är en förvirrad flora av partier som kallar sig för olika varianter av Nepals Kommunistiska Parti - maoisterna. Frågan är om/hur man skall delta i det politiska livet tillsammans med andra partier i Kathmandu (och därmed riskera att korrumperas), alternativt att i någon form fortsätta slå underifrån. Och skall kampen underifrån vara strejker, väpnade resningar, eller det av maoister omtyckte begreppet "långvarigt folkkrig". För det senare behövs en folklig bas. Det behövs också basområden, samt en del vapen.

Nu har det parti som kallar sig för CPN Maoist (ej att förväxlar med CPN-Maoist, notera bindestrecket!) meddelat att man upprättar en parallelladministration i Bajhangdistriktet. Se pilen på kartan. Ännu så länge verkar det mest röra sig om hotelser mot politikerna i Kathmandu: "sköt er, annars ...". Men om centralregeringen inte gillar tilltaget, och om maoisterna kan plocka fram vapen och erfarna kämpar från det tidigare upproret, kan det bli hårda tag. En tanke kan ju också vara att Bajhang ligger så långt bort att huvudstadens korrumperade politiker inte ens bryr sig om vad som händer där.

Vilket stöd det här partiet har över hela landet har jag givetvis ingen aning om. Inte heller hur de andra maoistiska partierna och deras medlemmar kan tänkas reagera. Frågan är om erfarenheterna från det tidigare kriget och dess politiska upplösning, och diverse naturkatastrofer på senare år, gör folk i gemen mer, eller kanske mindre benägna att åter höja upprorsfanan.

Diverse tankeplock en söndagskväll

Kvinnosolidaritet

Hur står det till med solidariteten mellan kvinnor/flickor? Man skulle ju kunna tro att tafsmuslimernas excesser även här i Sverige skulle utlösa en storm av solidaritet med offren. Men det verkar, från många håll, snarare handla om krishantering av modellen "men titta på det här i stället, svenskar gör minsann sådär också ...". Från delar av etablissemanget försöker man/kvinn att styra bort fokus från övergreppen, förmodligen i syfte att inget får störa bilden av migranterna som stackars asylsökare. Här är ett exempel från en bildad person, lärare och vänsterpartist som jag tror varit ganska högt i partistrukturen. Nå, solidariteten från v-partiet har ju haft sina brister tidigare, när det gällde att stötta kvinnor i förorter som störs av otrevliga muslimer. Ur en normal vänstersynpunkt är den här tendensen obegriplig. Men det kanske beror av att de som stödjer den inte är normalt vänsterfolk. Varför vänsterkvinnor skulle ha några varmare känslor för individer som avskyr såväl vänster som kvinnor är svårt att förstå. Jag gör det inte.

Ett påstående som borde medföra klasstryk för den som uttalar det är att de som protesterar mot tafsmuslimernas verksamhet idag är samma figurer som var kvinnofientliga igår. Är det vettigt att med påbud av den typen kollektivansluta folk med en anständig hållning till sverigedemokraterna? Det kan ju innebära att sd får fler sympatisörer av ren ilska, och var det detta som var meningen?

Tidens tecken

2010-talet: den åldrande vänsterns sista chans (om nu inte den chansen redan har sprungit förbi och sumpats).

2010-talet: den åldrande imperialismens sista chans (eller om den kan hålla sig vid liv in på 2020-talet?).

Normalfördelningskurvan

Etnologen och bloggaren Eddy Nehls hävdade vid något tillfälle att man inte av kulturell bakgrund kan sluta sig till hur en individ kommer att uppträda. Det är helt säkert riktigt. Människor kan vara väldigt olika även om de har samma bakgrund. Men om man får en hel grupp att studera, då borde bilden bli annorlunda. Jämför med väljarundersökningar: frågar du en enda tant eller gubbe på gatan hur de kommer att rösta får du en åsikt, men knappast en pålitlig bild av hur opinionen totalt ser ut. Men har du en statistiskt representativ grupp på drygt tusen personer är det faktiskt möjligt att någorlunda väl förutse hur nästa val kommer att gå. (Se "anmärkning" nedan.) Om det ramlar in X tusen migranter från västra Asiens kurdiska eller arabiska områden, borde man inte kunna ha vissa uppfattningar om hur flertalet av dem ser på världen? Normalfördelningskurvan kanske kan visa vilka tankar och världsåskådning hos dem som är den vanliga, samtidigt som man får inse att vissa kan ha helt andra idéer. - Om någon statistiker tycker att den där kurvan är dåligt i det här sammanhanget, så kom med något bättre!

Anmärkning: som jag väl tidigare skrivit på bloggen (eller om det var på någon annans blogg) så kanske de traditionella opinionsundersökningarna blir mindre pålitliga, och paneler på nätet kan bli det som gäller i stället. I vissa lägen vill ju människor inte svara sanningsenligt när det ringer på telefonen. I en webbpanel kan det kännas friare, och ju fler människor som har dator och svarar på enkäter, desto mer kommer resultatet att bli trovärdigt.

Försvar och kapitalism

Försvar och NATO diskuteras i dessa dagar. Här en reflexion som handlar om totalförsvaret och behovet av att ha rejäla resurser i landet ifall handeln med omvärlden skulle störas. Civilförsvar alltså.

Det behövs lager av strategiska resurser, det behövs produktionsmedel och kunnigt folk för att kunna möta en kris utan att samhället brakar samman efter några dagar. Det behövs resurser för att ta hand om naturliga eller mänskligt orsakade katastrofer. Men sådant kostar. Man kan ju tänka sig att en svensk patriotisk borgerlighet skulle ställa upp på det - försvaret av fosterlandet måste ju få kosta! Men hur är det när denna patriotiska borgerlighet/kapitalistklass knappast finns längre, och fosterlandets resursbehov inte är en fråga som finns med i räknenissarnas kalkyler? När kapitalistklassens högre skikt är indragna i de globala nätverken och förmodligen hellre tar sina order från Washington än Stockholm, hur blir det då? - Jag slänger fram hypotesen att i vår tid så passar begreppen 'nationellt försvar' och 'kapitalistiska vinstkrav' dåligt ihop.

UK 1940, SSSR 1941

1940 fick den engelska styrkan i Frankrike fly för livet undan tyskarna, trots rätt små förluster. 1941 tvingades Sovjets styrkor att dra sig tillbaka under några månader under svåra förluster, men Röda armén bröt inte samman och kunde slå tillbaka tyskarna utanför Moskva. Det avgjorde på sikt hela kriget i Europa. Varför får vi då ständigt höra att den sovjetiska armén var så dålig, när den faktiskt klarade av ett mycket tyngre anfall än det som jagade engelsmännen över Engelska kanalen? En hypotes: det beror av att engelsmännen har ett behov av att snacka bort just det.

Sovjet då och Ryssland nu

Man behöver inte överdriva likheterna, men inte heller bortse från dem. Jag tänker på situationen för Ryssland idag, jämfört med 1920-1930-talen.

Dels utvecklingen av landet. Efter första världskriget var Sovjet utsatt för blockader. Även om man ibland kunde inhandla saker utifrån (som metallkombinatet i Magnitogorsk) så tvingades landet mer eller mindre att av egen kraft lyfta sig i kragen, att finansiera uppbygget internt. Det lyckades man med, även om vissa saker slog fel (jordbruket pressades för hårt). Numera är det som bekant sanktioner det handlar om. Ryssland har varit uppstudsigt och måste straffas! Men det innebär också att ryssarna måste utveckla sig internt igen. Import från EU ersätts av egenproduktion. På sikt bra för landet, förmodligen. Och idag finns större möjligheter än på 1930-talet att handla med stater som inte driver sanktions- eller blockadpolitik.

Dels en fråga om mentalitet hos ledningen. Strax innan andra världskriget bröt ut försökte japanerna invadera Mongoliet. Men sovjetiska armén fanns där, och i augusti 1939 spöade den upp japanerna så eftertryckligt att de sprang sin väg och aldrig vågade komma tillbaka. Men här är en intressant detalj: när den sovjetiska militären föreslog att man skulle förfölja de japanska trupperna in i Manchuriet sa Stalin nej. Det blev inget direkt krig mellan Sovjet och Japan. Japanerna slog om till krig söderut i stället.  Därmed fick Sovjet lugn i öster och kunde flytta trupper västerut när Tyskland angrep. 1945 kunde Sovjet sedan slå ut de japanska styrkorna i Manchuriet och Korea.

Jag tror det här säger en del om hur ryska/sovjetiska ledare kan tänka: nämligen lugnt, långsiktigt och metodiskt. För att ta ett modernt exempel: turkarna skjuter ner ett ryskt militärflygplan som (eventuellt) varit inne på turkiskt område några sekunder. Planet var inget hot mot Turkiet, däremot mot väpnade grupper i Syrien som på sikt också hotar Ryssland. En hetlevrad ledare i Moskva skulle ha kunnat förklara krig i detta läge, möjligen med baktanken att NATO inte skulle rädda Erdogan. Det vet man ju inget om, på några dagar hade den här affären kunnat skruvas upp till världskrig. Men Putin nöjde sig med hårda sanktioner mot den turkiska ekonomin. Förmodligen tänker han att Erdogan skall få lite mer rep att hänga sig i så småningom. Det här utesluter inte blixtaktioner om så krävs (tänk på Krim, eller hur ryska styrkor snabbt etablerades i Syrien), men ofta är det långvarigt väntande på rätt tillfälle det handlar om. Detta kan även förklara varför Putin ännu inte har rensat ut den lilla klick liberaler som ännu sitter på nyckelposter i Ryssland. De får fortsätta att göra bort sig ett tag till. Väldigt få ryssar kommer att sakna dem om/när de försvinner. Undrar om Ryssland sitter och väntar på att såväl Turkiets som Saudiarabiens härskare skall röra till det så mycket för sig att de faller - samtidigt som Iran dras djupare in i samarbete med Ryssland och de andra staterna i SCO, Shanghai Cooperation Organisation?

Ja, det var några tankar så här på söndagskvällen.

Fåglars drömmar

... fåglarna drömmer om att de sjunger

Himalayatrasten, Zoothera salimalii, upptäcktes under ett fältarbete på omkring 4 000 meter höjd i östra Himalaya. Forskarna noterade att det som de trodde var bergtrastar hade olika läte beroende i vilken miljö de befann sig.

I skogen sjöng de vackert och melodiskt. I den alpina miljön ovanför trädgränsen hade den en strävt raspande omusikalisk sång. Efter att ha tagit dna-prover på levande fåglar och jämfört med museisamlingar insamlade under mer än hundra års tid, kunde de konstatera att det var två olika arter det handlade om.

Falska buddhor - se upp!

Nu stundar det bistra tider för alla falska levande buddhor i Kina!

Oktoberförlaget återuppstår

Här är framsidan av ett par böcker jag nämnde den 13 december förra året:

Ta en titt nedtill, under högraste gubbens (det är väl Kosygin) fot. Vad är det där?

En stjärna, och i stjärnan står det Oktober. Böckerna gavs ut av gamla Oktoberförlaget, saligt i åminne alltså. Förlaget, och en kedja bokhandlar, spelade en viktig roll för den radikala rörelsen från slutet av sextiotalet och något tiotal år framåt. Jag har en hel del av deras titlar i hyllorna.

Nu fick jag syn på (via sajten Marxism) att Oktoberförlaget återuppstått. Det låter som en god nyhet. Förlagets hemsida finns här. Jag tycker det ännu så länge mer ser ut som en nätbokhandel än renodlad förlagsverksamhet, men det gör ju inget. Det finns mycket intressant litteratur. Bland annat flaggar man för en kommande översättning av Mobo Gaos bok om Mao och kulturrevolutionen. Vad jag vet så utmanar Gao den gängse västliga bilden av kulturrevolutionen. Någonstans måste man ha hittat ett lager av böcker från Arbetarkultur att sälja också. Under rubriken Om oss säger förlaget:

Oktoberförlaget bildades på 1960-talet av Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna), sedermera Sveriges Kommunistiska Parti. Förlaget gav ut hundratals boktitlar av marxismens klassiker, författare som August Strindberg och Ivar Lo-Johansson liksom moderna arbetarförfattare. Förlaget hade också en omfattande skivutgivning, innan det lades ner i början av 1980-talet.

Genom att återanvända namnet vill det nya Oktoberförlaget anknyta till det bästa i det tidigare Oktoberförlagets verksamhet. Oktoberförlaget kommer att prioritera utgivningen av progressiv och revolutionär litteratur, som återspeglar och understödjer kampen i Sverige och runtom i världen.

Fast vilka som står bakom "oss" framgår inte. Kan det vara några ärrade gamla vänsterpersonligheter som är i farten?

Kasta pärlor åt svinen?

Riksbankens träffade i september ett så kallat swappavtal med Ukrainas centralbank som innebär att Riksbanken på begäran byter upp till 500 miljoner i dollar mot motsvarande belopp i hrynia. Avtalet löper på sex månader.

Avtalet är tillkommet på förfrågan från Ukrainas centralbank och på uppmaning av IMF. Flera andra länder har lämnat liknande bilateralt stöd. Samtidigt får Ukraina multilateralt stöd av IMF i ett program som löper på fyra år. Syftet med IMF:s stöd är att göra det möjligt för Ukraina att genomföra ett reformprogram. (Citat härifrån.)

Ukraina är ett konkursfall. Normalt lånar man inte ut pengar till länder som är på ruinens brant. Tror det gäller även IMF, fast den regeln nu förbigåtts för att hålla Kiev-regimen under armarna. Undrar om det inte till och med är brottsligt för en vanlig bank att göra så? Tycker mig minnas att det finns en lag mot "vårdslös kreditgivning". Men det gäller inte Riksbanken verkar det. Och det där med "självständig riksbank" verkar ha drivits väl långt, det är väl ungefär vad som står i fortsättningen i ovan citerade ekonomblogg:

Även om det vore så att Sverige hade stora ekonomiska och finansiella kopplingar till Ukraina vore det knappast Riksbankens uppgift att fatta beslut om stöd. Denna fråga ligger inom Finansinspektionens mandat för att upprätthålla finansiell stabilitet, inte Riksbankens. ...

  Beslutet borde ha fattats av regering och riksdag. Därtill finns inte bara formella, utan reella utrikespolitiska och säkerhetspolitiska skäl. Sverige stödjer Ukraina politiskt och militärt men det är inte Riksbankens sak att fatta beslut som kan påverka Sveriges förhållande till främmande makt.

Och, ärligt talat, om svenska Riksbanken kastar 500 miljoner US-dollar på Ukraina, vad är det man får i utbyte? En valuta vars värde i längden får betraktas som synnerligen tvivelaktig. Och kanske glada miner hos ukrainska oligarker som gärna stoppar en rejäl bit av den där dollarkakan i sina egna giriga gap.

Huvet på skaft eller huvet under armen?

Kunde inte hitta på någon bra rubrik ("Bildar nationalister ett nytt parti?" låter lite trist) så det får bli vad det blir. Hur som helst, sverigedemokraterna dumpade sitt ungdomsförbund och startade ett nytt, med mer lojala (eller kanske "fullständigt underdåniga"?) medlemmar. Om detta var avsett som ett dråpslag mot det gamla ungdomsförbundet så tycks det ha misslyckats. Det gamla förbundet SDU har växt med netto 500 medlemmar och är nu uppe i 4600. Det nya förbundet, Ungsvenskarna, påstås ha 500 medlemmar. Om jag hänger med rätt i matematiken skulle 100 av dessa vara gamla SDU-are, och resten nykomlingar. Några siffror på hur många i de här organisationerna som har uppnått rösträttsålder har jag inte sett. Här är dock några siffror saxade från SDU-ordförande Ohlsons Facebook-sida:

Förhoppningsvis är medlemstalen för ungdomsförbunden pålitligare nu än för säg 10-15 år sedan! Ung Vänster (UV) är pinsamt litet, och det är konstigt att unga kristdemokraterna KDU är så stora när partiet är så litet. Och SSU ... en gång i tiden ett jättelikt ungdomsförbund. Vad finns det kvar nu? De sista förhoppningsfulla som vill göra karriär i 'partiet'?

"Brytningen varit positiv för förbundet ...". Ja, med tanke på att före detta moderpartiet styrdes, och ännu styrs, av en till synes maktfullkomlig junta kan det vara skönt att få andas egen frisk luft!

Det tycks finnas en intressant strategisk skillnad mellan de två grupperna, även bortsett från politiska åsikter. Å ena sidan:

Tanken med den nya ungdoms­verksamheten, som fått namnet Ungsvenskarna, är att organisationen ska fungera som en plantskola för ungdomar som vill satsa på en yrkeskarriär som politiker inom SD.

Å andra sidan:

Det som behövs i svensk politik är kompetens och erfarenhet av arbetslivet. Det ska inte förväxlas med överklass. Detta gäller alla riksdagspartier, men Sverigedemokraterna är kanske ett av de partier som utmärker sig mest när det gäller avsaknaden av detta. Att enbart ha livnärt sig på politiken (som många av SD:s företrädare) är knappast en merit. Det här är saker som jag och flera med mig drivit under vår tid i Sverigedemokraterna men som bekant slutade med att vi blev uteslutna.

Viljan att trygga sin egen försörjning får aldrig vara större än viljan att rädda Sverige. Det är just det som är skillnaden mellan oss uteslutna ungdomar och partiledningen i Sverigedemokraterna.

Hur som helst: den ena organisationen tänker utbilda framtida yrkespolitiker. Den andra vill ha såväl politisk kompetens som erfarenheter av livet utanför yrkespolitiken (och det är ju inte så svårt att känna sympati för i dessa tider av politikerbroilers).

Det är klart att en partiledning med stora kontrollbehov känner oro om det dyker upp partifolk med egna åsikter och saklig tyngd på grund av personliga erfarenheter. Ohlsons kritik mot yrkespolitiker utan annan bakgrund än politiken måste svida eftersom den påverkar enskilda personers inkomster - och det är ju känsligt. Undrar om de personer som gick från SDU till Ungsvenskarna var sådana som har politiska uppdrag exempelvis som valda kommunpolitiker, och därmed får vissa ersättningar som de skulle riskera bli av med om de åkte ut ur den sverigedemokratiska gemenskapen?

Samtidigt är det klart att sd har dåligt med skolade politiker som har kunskaper och förmåga att sköta uppdrag i kommuner, landsting, riksdag ... och kanske regering. Det behövs utbildning, såvida man inte litar på att det strömmar in en massa skolat folk från annat håll (läs: "karriärister som ser sin chans att klättra i en svag organisation").

Nå, SDU är alltså ett ungdomsförbund som har några år på nacken, har samlat erfarenheter och kontakter, och dessutom ännu kan få ut statliga bidrag. Med en stor medlemskader finns förmodligen kapacitet att bilda ett parti på mer nationalistisk grund än det mesiga före detta moderpartiet. Just nu ser det bra ut: varenda dag kommer nya exempel på att det fungerar illa med den stora migrationen till Europa. Den politiska och kulturella "elit" som förespråkat öppna gränser befinner sig på kaotisk reträtt och i moralisk konkurs. Det ser inte bra ut att en Köln-liknande händelse inträffade i Stockholm i somras, men fullständigt mörklades. För att inte tala om andra saker som heller inte ser så bra ut, och verkligen inte är bra.

Organisationer som lever på migrationsfrågan kan luta sig tillbaka och ta det lugnt - om de inte också har andra ambitioner. Ett parti måste ju ha heltäckande politik om det skall överleva i längden. En möjlig strategi kunde vara att sd fortsätter gå fram som massparti (i alla fall med en massa röster, även om det är toppstyrt) medan parti-SDU skulle bli en mindre men politiskt vassare grupp en bit till höger. Kanske något liknande Ungern, med ett höger och ett höger-om-högerparti där båda är starka och har regeringsmakt respektive platser i parlamentet.


Kanske ungdomarna är mer vässade i tänkandet än det parti som kickade ut dem. De såg ju till att de hade juridisk rätt till namnet SDU, så det kunde inte sd knycka. När sd först hävdade att man tänkte kalla sitt nya lydiga ungdomsförbund SDU så skrev någon skämtare att då kan ju SDU bilda ett nytt eget sd och kalla det för sitt moderparti. Någon påpekade att dumma uttalanden som ibland görs kommer från sd-are, inte från SDU-are. Om man antar att kommentarsfälten i Avpixlat är representativa för de ordinära sd-arna så verkar de ju inte alltid så smarta. Kanske SDU-are hellre läser Motpol, där åtminstone artiklarna ofta är intressanta. Motpolarnas "metapolitik" kanske förtjänar en egen artikel längre fram, för övrigt.

Det här är inte första gången ett ungdomsförbund sparkas ut från moderpartiet: socialdemokraterna gjorde det på 1910-talet för att bli av med sin yttervänster, högerpartiet gjorde det på 1930-talet för att bli av med sin ytterhöger. Båda uteslutningarna fungerade. Hur skall det gå den här gången?

Korea och bomben

Så här twittrade Jan Myrdal-citat (jag vet inte om det är ett aktuellt citat, men gissningsvis hör det samman med något av DFRK:s tidigare kärnsprängningar):

Jan Myrdal-citat ‏@Jan_Myrdal 6 jan.

Kanske räddas världen därför denna gång av Demokratiska Republiken Koreas atombomb. Kanske inte.

 

Gamle Myrdal till den spillra av den svenska vänstern som inte måste fåna sig när det handlar om norra Korea. Han är gammal nog att ha sina egna synpunkter, utan ängsliga blickar över axeln. Därmed skiljer han sig från en del andra element som verkar sticka in slängar mot Korea i sina skriverier. (Med "slängar" menar jag dåliga/okunniga/löjliga påhopp, inte kritik i sakfrågor som det förvisso finns en hel del utrymme för.) Varför gör de så? Kanske för att ha som alibi om det blir verkligt kallt i Sverige: "Men goa konstapeln, titta, jag har skrivit dumheter om Nordkorea flera gånger, så jag måste väl vara schysst!"

1964 blev det ett jäkla liv bland dåtiden "element" när Kina sprängde sin första atombomb, och därmed sprängde supermakternas kärnvapenmonopol. Numera verkar det vara rätt lugnt på den fronten. Omvärlden vet att Kina kan försvara sig. Omvärlden (läs: USA) torde också uppfatta att ett angrepp mot norra Korea kan bli en väldigt kostsam affär. Den oroande frågan är om USA:s politiska ledning tänker rationellt numera i de här frågorna. 

Och med dessa ord får ordföranden för Svensk-Koreanska föreningen ordet:

Nordkoreas provsprängning av en liten vätebomb den 6 januari motiveras som en självförsvarsåtgärd för att värna freden på Koreahalvön och säkerheten i regionen inför det ständigt växande kärnvapenhotet och utpressningen från USA och dess allierade.

Det militära hot som folkrepublikens ledning uppfattar är reellt, det är ingen illusion. USA har konsekvent avvisat alla försök att sluta ett fredsavtal efter Koreakriget och göra Koreahalvön till en kärnvapenfri zon. Istället har de byggt upp en massiv offensiv militär kapacitet riktad mot norra Korea. Tillsammans med de sydkoreanska styrkorna genomför USA varje år allt mer omfattande offensiva militärövningar, innefattande strategiska och andra kärnvapen och inriktade på invasion och ockupation av Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK).

DFRK tar detta hot på stort allvar och menar att USA söker en förevändning för att starta krig – liksom tidigare mot Irak och andra länder, däribland Libyen, som gick med på att avveckla sitt kärnvapenprogram,. Man menar också att detta hot inte kan mötas med enbart konventionella vapen.

– Verklig fred och säkerhet kan inte åstadkommas genom förödmjukande eftergifter eller kompromisser vid förhandlingsbordet. Dagens bistra verklighet visar ännu en gång den oföränderliga sanningen att man måste försvara sitt öde med egna krafter. Ingenting är mer dåraktigt än att släppa ett jaktgevär inför en flock rasande vargar, framhåller den nordkoreanska regeringen i sin deklaration om provsprängningen.

Där sägs också att DFRK inte kommer att sluta utveckla kärnteknologi och inte heller gå med på nukleär nedrustning innan USA har avvecklat sin fientliga politik mot DFRK.

Regeringsdeklarationen framhöll att DFRK ser sig som en ansvarsfull kärnvapenstat och varken kommer att vara den första att använda kärnvapen eller under några omständigheter överföra materiel och teknologi till andra ”så länge de fientliga aggressionskrafterna inte kränker dess suveränitet”.

I media och politiska uttalanden framställs den nordkoreanska provsprängningen som hotfull, oroande och provokativ. Det är att göra svart till vitt. Att Nordkorea skulle använda kärnvapen i ett aggressivt, offensivt krig är fullkomligt otänkbart, den möjligheten är en ren fantasiprodukt.

FN:s säkerhetsråd har ”beklagat” den underjordiska provsprängningen och inlett diskussioner om ”ytterligare betydande åtgärder” mot DFRK. Sanktioner mot Nordkorea innebär i realiteten en fortsättning på den fientliga politik med ekonomisk blockad och handelssanktioner som USA bedrivit i årtionden, de är i realiteten ett stöd åt krigskrafterna.

Denna blockadpolitik har visat sig fruktlös. Den leder inte till fred och kärnvapenfrihet, utan tvärtom till fortsatt upptrappning och ökad spänning.

DFRK är ett suveränt land, ett medlemsland i FN, och har som sådant rätt att självständigt utforma sin politik, inklusive försvarspolitiken. Folkrättsligt finns inga hinder för att landet utvecklar atombomber och vätebomber, eftersom landet inte tillhör undertecknarna av icke-spridningsavtalet.

Sverige och andra medlemsländer bör stå fast vid tidigare löften att verka för avspänning på Koreahalvön och kräva att säkerhetsrådet respekterar FN-stadgan och folkrätten, försvarar små medlemsländers säkerhet och inriktar sig på att bryta spiralen av kärnvapenupprustning genom att undanröja krigsrisken på Koreahalvön.

Christer Lundgren

Ordförande, Svensk-Koreanska Föreningen

Lite rymd- och sanktionsnytt

Kineserna är bra att ge poetiska namn på olika saker, verkar det. Landningsplatsen för Kinas första månsond har fått namnet Guang Han Gong, vilket betyder Månpalatset. Rymdfarkosten som förde sonden till Månen heter Chang'e. Det är den kinesiska mångudinnan, och hon bor i Månpalatset med Jadekaninen Yutu.

Den där tekniska mojängen i månlandskapet är Kinas månfarkost Yutu, som alltså är uppkallad efter mångudinnans lilla kanin!

På tal om sanktionspolitik (för somliga) samt rymdverksamhet:

Dauria Aerospace in Moscow sold two Perseus-brand micro satellites to earth imaging firm Aquila Space in Moffett Field, Calif. Total value of the contract, not counting licensing fees, was put at $6 million, Dauria said.

Det är knepigare för andra, exempelvis våra finska vänner:

Den finska exporten till Ryssland har sjunkit med 41 procent jämfört med oktober 2014, meddelar Yle med hänvisning till Finlands tullverk.

Detta enligt ryska informations/propagandasajten Sputnik. Verkar som EU inte är någon bra affär i längden för Finland.

Såg ett påstående någonstans att kineserna spanat vid platsen för USA:s första bemannade månlandning men inte sett några spår efter denna. Vet inte om det bara är ett av dessa knasiga nätrykten eller verkligen stämmer.  Tror mest på det första, tills motsatsen eventuellt bevisas!

Vetenskapens republik ...

... känner inga gränser. I alla fall inte officiellt.

On December 30, the International Union of Pure and Applied Chemistry announced that a Russian-U.S. collaboration had attained sufficient evidence to claim the discovery of elements 115, 117 and 118. ...

Researchers at the Joint Institute for Nuclear Research in Dubna, Russia, and Lawrence Livermore National Laboratory in California, which are among the institutions credited with elements 115, 117 and 118 ...

Kemins periodiska system har kompletterats. De tidigare tomma rutorna i det periodiska systemet för rutorna nummer 115, 117 och 118 har fått innehåll, fast de nyupptäckta grundämnena inte har fått något namn ännu. Det är ett samarbete mellan ryska och USAmerikanska forskare som lett till dessa framsteg. De har dessutom hävdat att de kommit på vad nummer 113 är, men nu är det japanska vetenskapare som fått äran för det.

Hur som helst, det är trevligt att vetenskapare kan samarbeta och höja planetens kunskapsnivå, trots att politiker och militärer bär sig illa åt. Förresten: är det inte så att USA köper motorerna till sina rymdraketer från Ryssland, trots sanktioner? Tydligen går det bra med sanktioner så länge det inte drabbar USA:s intressen (utan bara Ryssland, och de européer som är dumma nog att ställa upp på sanktionspolitiken).

God fortsättning

Det är tid att säga god fortsättning nu, antar jag. Med förhoppning om att början har varit så god att den förtjänar en fortsättning.

Efter en tids tystnad började jag plita på den här bloggen igen i slutet av förra året, fast inte lika flitigt med uppdateringarna som tidigare. Skrivlusten har ju avtagit också, även om tänkbara ämnen äro legio. Och om jag verkligen vill ha fler läsare så är det bättre att gästblogga hos välvilligt inställda kollegor som har tyngre förankring i cyberrymden.

Det här skall ju vara en vänsterblogg, men när jag skriver om förutsättningar för socialismen är intresset inte så överdrivet stort. Det kan ju bero av att det inte fick mycket av vänster kvar, men mer av lallande liberaler som drar identitetspolitiken så långt att solidariteten slår om till sin motsats och mer börjar likna idioti. Trist. Men kanske den gamla vänsterns slutgiltiga död är en förutsättning för att ett mer vettigt tänkande kan få komma fram?

Visserligen ser det allmänna läget oroande ut, med kris- och krigsmoln som samlas, men det finns ju också enorma möjligheter. Produktivkrafterna stuvar om i samhället och skapar förutsättningarna för språnget "från nödvändighetens till frihetens rike" och att "människan går från sin förhistoria till sin historia" (om jag nu minns citaten rätt, Marx är det i alla fall). Fast den ordinäre vänsterpersonligheten idag bryr sig inte om det: det finns alltid någon identitetsfråga att driva i stället för diskussioner om planekonomi! Och det glädjer väl åtminstone globalkapitalet som ju har sina egna planer.

Nå, vi får se hur det utvecklas. Med bloggen och allt möjligt annat.