Nyhetstorka - eller käftsmäll?

NATTENS NYHETSDRAMA utropar Aftonlövet. Vilket drama? kan man undra. Har kungen rymt med Lill-Babs? Hade någon femtonminuters-kändis från TV en "dödlig sjukdom" (förmodligen vanlig bondförkylning) för fem år sedan? Nja, något så viktigt verkar inte ha hänt för då hade man väl slängt upp det på löpet. Jag misstänker att "nattens nyhetsdrama" är en synonym för 'nyhetstorka'.

Men här är en nyhet - jag har klippt ut och lagt ihop två twittringar från herr Trump i Vita Huset:

The joint statement of former presidential candidates John McCain & Lindsey Graham is wrong - they are sadly weak on immigration. The two Senators should focus their energies on ISIS, illegal immigration and border security instead of always looking to start World War III.

Det här är ju en käftsmäll som heter duga! USA:s nye överkucku anklagar två ledande parlamentariker för att dels missköta viktiga säkerhetsärenden ... för att i stället ständigt försöka starta tredje världskriget!  Trumpen må vara en otrevlig buffel med ibland lite kufisk framtoning, men här verkar han ha hittat en svag punkt att slå emot, och upprördheten bland krigstörstande neocons och demokrater lär inte minska av det. Kommer de att försöka driva fram en så kallad färgrevolution i USA för att bli av med honom, skicka ut någon lämplig galning för att utföra ett mord, eller något annat? Det är väl ganska små kretsar i USA och världen i övrigt som vill ha ett tredje världskrig, så här bör Donald få några pluspoäng. På andra områden är det fortfarande mest frågetecken som gäller, och en del minuspoäng, men det vore fel att avvisa bra saker bara för att det kommer från fel person.

Vandaler med tendens

När islamistiska vandaler förstör mänsklighetens kulturarv i Palmyra, Syrien, kan det verka extremt över alla gränser. Men det är det inte. För inte så länge sedan var de i farten i världsarvet Timbuktu i Mali, och på många andra håll har de förstört kulturminnesmärken och gravar. Palmyra är inte en isolerad händelse, det finns ett mönster och en tendens med urskiljbart ursprung.

2012 hade jag en bloggpost som handlade om hur huvudinspiratörerna till extremislamismen uppträder på hemmaplan. Man skulle ju kunna tro att de som basar över islam i Saudiarabien skulle vara angelägna att byggnader och annat som finns kvar sedan Mohammeds tid skulle vårdas speciellt för att visa upp för alla religiösa turister. Så är inte fallet. Här rivs det utan hämningar om något står i vägen för landets pilgrimsindustri.

Jag såg en notis för några  dagar sedan om att tre moskéer skall byggas på Järvafältet i Stockholm. En av den finansieras från Saudiarabien. Vilka läror kommer att predikas där? Vilken betydelse kommer de att ha för att separata och isolerade grupper kommer att bli ännu mer isolerade men också kommer att upprätta territoriell kontroll och placera sig utanför Sverige vad det gäller lag och rättskipning? Kommer folk som inte delar den officiella saudiska versionen av islam ens att kunna bo kvar på Järvafältet?

Och så är det prat om en moské i Borlänge - Mohamed Omar tar itu med Göran Greider som hamnat på fel sida i den här frågan. Varför måste självdefinierad vänster och feminister uppträda som islamisternas ombud? Förväntar man sig ett "tack"? - Då får man nog vänta.

Att ge fienden en utväg - bra taktik?

Den kinesiske militärteoretikern (och dito praktikern) Sun Tzi nedtecknade ett antal regler för ungefär 2500 år sedan. En kan vara intressant när man ser hur olika makter bedriver krig idag:

Lämna alltid en utväg när du omringar en fiende. Pressa inte en desperat fiende för hårt.

Är det inte en taktik i denna stil som gör bland annat kriget i Syrien ganska udda? Gång efter gång isolerar och belägrar regeringsstyrkorna sina motståndare (inte bara i Aleppo, utan på många andra ställen). Men i stället för att rikta ett förintelseslag så sluts överenskommelser och rebeller, jihadister, terrorister eller vad man vill kalla dem, tillåts dra iväg till en annan plats, eller att ge upp och återgå till civilt liv om de är syrier och lovar att sköta sig i fortsättningen. "En annan plats" verkar i allmänhet vara Idlib-provinsen. Där kan de åtminstone för tillfället härja, slåss inbördes, eller försöka smita över gränsen till Turkiet och ta sig vidare som "flyktingar" till Europa. (Hrm, "refugees welcome ...")

Den som tänker låt oss säga europeiskt eller amerikanskt militärt undrar förmodligen varför detta händer. Varför utrotas inte den islamistiska ohyran rätt av? Tar den syriska regeringen dessa beslut om evakueringar på egen hand, eller drar ryssarna i några tåtar i bakgrunden? Vad finns det för motiv för att låta mängder av tvivelaktiga figurer kliva på bussar och åka iväg? - (Man kan ju också fråga varför inte västerländska media rapporterar mer om dessa evakueringar. Det kanske inte stämmer med propagandan om "diktatorn som massakrerar sitt eget folk"?)

Jag tror man kan se flera fördelar med att tillämpa Sun Tzis råd. Ju snabbare man kan få slut på striderna i ett område desto mindre förstörelse av människor och material. När det är slutkämpat på ett område kan trupperna flyttas till besvärligare frontavsnitt där strider ännu pågår. Är motståndarna någon lokal milisgrupp är det bra om de lovar sluta slåss och i stället kan dra igång med lokal återuppbyggnad så fort som möjligt. Är det utlänningar så är det bra att få iväg dem till något ställe där man kan ta hand om dem vid något senare tillfälle.

Samt: det ser helt enkelt bättre ut att vara mild i behandlingen av motståndare som funderar på att ge upp. Det är förmodligen en bättre taktik än att proklamera utrotningskrig som inte ger motståndarna något annat val än att slåss till slutet. Dessutom lär det leda till splittringar mellan stenhårda islamister som ingen vänlighet biter på, och andra mindre ideologiska grupper och individer. På sikt kan det hjälpa till i en försoningspolitik som ändå förmodligen blir ganska svår efter åratal av krig och grymheter.

😔

Vart går EU-ropa?

Så här säger Ungerns premiärminister Orbán:

Vi har fått tillåtelse från, om man så vill, högsta instansen i världen att prioritera våra egna intressen ... 

 ... och det är ju en intressant effekt av Trump-regimens tillträde i USA. Politiska riktningar i Europa som sätter oberoende nationella prioriteringar högt känner sig förmodligen uppmuntrade av det nya styret i Washington. Andra som ställt in sig på en tillvaro som lakejer och tjänstehjon och ja-sägare utan egen vilja lär få det besvärligare. Det verkar inte inte gå att springa till USA och få en klapp på axeln och lite understöd längre.

En annan effekt är tänkbara framtida omdirigeringar av världshandeln, och vilka intressenter som deltar, och hur. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger:

EU kommer att vända sig mot andra länder, framförallt i Asien, när USA stänger dörren och blickar inåt. − Länderna står redan på kö. De ringer och undrar om vi kan vi skynda på nu när USA inte längre vill. Vi har Mexiko, Japan och Mercosur som vill ha bilaterala och multilaterala avtal med EU. Vår popularitet har faktiskt ökat. Det är bra.

Och vad betyder det med länderna i Asien?  Kan det innebära en glidning mot det euroasiatiska ekonomiska samarbetet med Kina och Ryssland som tyngsta medlemmar? Kineserna köper redan in sig i EU-området i stor skala. Med ekonomisk makt följer så småningom politisk, och kanske militär makt. Rimligen måste EU-topparna diskutera sådana frågor nu. "Hur blir västra Europa en stark partner i det Euroasiatiska samarbetet?" - det måste vara den stora frågan idag.

Och då måste rimligen folk i USA ställa frågan vad följderna blir om "America first" styr bort allt mer av världshandeln från det egna landet och dollarns värde som internationell valuta krymper.

Kapitalets logik i handeln

Intresseorganisationen Svensk Handel har tänkt till och kommit med en prognos för utvecklingen fram till år 2025.   Först lite källkritiskt tröskande: detta är en partsinlaga, och att göra några verkligt hållbara prognoser nästan tio år framåt är svårt. Prognos = mer eller mindre bra gissning, eller kanske inte ens det utan bara ett sätt att propagera för något man gillar. Men man kan ju åtminstone fundera över om angiven riktning verkar rimlig, och det kanske den är.

Här är några av de viktigaste punkterna som Svensk Handel vill framhålla:

• E-handeln växer från 50 miljarder år 2015 till 192-288 miljarder och utgör 20-30 procent av handelns försäljning år 2025.
• Handeln blir internationellt konkurrensutsatt och utländska företags försäljning till svenska konsumenter ökar kraftfullt. Den utländska handeln uppgår till 48-96 miljarder kronor och utgör en andel av handeln på 5-10 procent och 25-33 procent av e-handeln år 2025.
• I sällanköpsvaruhandeln väntas 5 000-10 000 butiker stänga till och med år 2025 och antalet anställda sjunka med 20 000-40 000. 
• Priser och marginaler sjunker i takt med att digitaliseringen möjliggör nya affärsmodeller.
• Handeln koncentreras till färre men större aktörer.

Den tekniska utvecklingen driver alltså på omvandlingen, tillsammans med de krav som kapitalet kräver vad det gäller förräntning. "Färre men större aktörer" är alltså den kapitalkoncentration som Marx skrev om. De stora kapitalen slår ut och ibland tar över de små. Koncentrationen gör att sjunkande priser och marginaler ofta kompenseras mer än väl genom större försäljningsvolymer. Och det blir fler och fler stora köpcentra som ser i stort sett likadana ut, med samma affärskedjor överallt. De små handlarna trängs ut. Den antagna kapitalistiska mångfalden har en tendens att förbytas i enfald i enlighet med sin inneboende logik.

Rätt namn för Trump?

Donald betyder "världshärskare" eller "stor hövding".

Nja, världshärskare är väl lite väl häftigt, även om USAmerikaner ibland har en tendens till storhetsvansinne. Men stor hövding kan man väl gå med på? I alla fall vad det gäller kroppshyddan till att börja med. Om eftermälet för herr Trump blir 'stor president' vågar jag verkligen inte sia om.

I det här sammanhanget kan det ju vara intressant att veta vad Vladimir betyder.

Vlad betyder härska. Mir betyder värld( ryskt ) och fred ( serbiskt ) och kan därför ha två olika betydelser: den som härskar över jorden ( ryskt ) och den som härskar över freden ( även "må det vara fred på jorden).

Nå, låt oss hoppas att 'världshärskarna' i fortsättningen härskar under fredliga och sympatiska former.

Löper Golfströmmen AMOC?

Ursäkta, rubriken låter väl lite väl ansträngt rolig (och det stavas 'amok') men vad det handlar om är Atlantic Meridional Overturning Circulation (AMOC). Om den krånglar blir det inte så roligt, utan snarare kanske en ny istid i våra trakter. AMOC beskrivs som ett transportband som låter kallvatten sjunka till botten i norra Atlanten och föras söderut, medan varmt ytvatten förs norrut. En del av detta flöde kallas Golfströmmen. Det är dess varma ytvatten som gör att klimatet i norra Skandinavien är betydligt vänligare än på jämförbara breddgrader i Nordamerika och att hamnarna är isfria ända bort på Kolahalvön. Det finns en balans mellan dessa flöden, men den kanske är störd nu.

Om AMOC blir svagare, eller till och med stannar av, så kan följaktligen återverkningarna bli betydligt allvarligare än att herr Trump blivit president i USA. Nu diskuterar forskarna hur det står till med AMOC - ser vi redan tecken på ett svagare 'transportband'? - men de är försiktiga med slutsatserna. Vad tillgängliga data för några årtionden visar är att det finns stora naturliga variationer i AMOC. En annan fråga är hur stor betydelse växthusgaser i atmosfären har för just den här processen. Det gäller alltså att skilja ut vad som är naturens egna påhitt och vad som kan vara mänsklig inverkan på 'transportbandet'.

Min reflexion är: hur stor betydelse har avsmältningen på Grönland? Om stora mängder smältvatten, dessutom i form av sötvatten, under kort tid åker ut i norra Atlanten borde väl det ha åtminstone någon inverkan på 'transportbandet'? För något år sedan upptäcktes ett 'köldhål' i havet söder om Island. Kan det indikera att något händer med vattenflödet? - Och skulle det bli en ny istid, eller åtminstone rejält kallare, i Skandinavien blir det jobbigt vare sig processen är helt naturlig eller har stora inslag av mänskliga aktiviteter.

PS: Svaret på rubrikens fråga är nog 'nej'. Det verkar inte vara så att Golfströmmen kommer att slå vilt omkring sig, möjligen lägger den sig ner och vilar och tar det lugnt ett tag.

Tåget är framme nu

I början av månaden nämnde jag att kineserna på 18 dagar får ett godståg att gå från hemlandet och ända till England. Tåget är framme nu. Tidtabellen höll.

Om detta är en ganska isolerad händelse, eller första dropparna i en mäktig flod, det får framtiden utvisa. Men kineserna vet nog vad de vill. Samtidigt är det lite lustigt att president Xi Jinping står i Schweiz och talar sig varm för globalisering samtidigt som detta tåg anländer till Brexit-landet.

Propaganda

"Den mest obehagliga boken jag läst" är Svenskans Lyri Kolis recensionsomdöme om Lars Noréns senaste opus. Jaha, då vet jag en sak, den boken kommer jag inte att befatta sig med. Varför plåga sig själv i onödan?

Men det finns annan läsning (och andra media) som man knappast kommer undan och där det gäller att försöka förstå, godta eller förkasta. Det är ju det där med propaganda, och de lömska små orden som smyger sig in i meddelandena från (tja, vem är det egentligen som talar ...?). I samma tidningsblad handlar det om igen om rysk propaganda, i en i övrigt vettig artikel om att man inte kan beskylla vem som helst hur som helst för att vara 'Kreml-propagandist'. Finns det inte andra som propagerar betydligt mer och med mycket större resurser? Vi tar bort ett ord och kommer till en slutsats:

Om man tänker sig någon aspekt av psykologiskt försvar här så är det rimligen propaganda som bör avslöjas, oavsett avsändare. Eller är det så att det finns folk som sitter på viktiga positioner i eller i förhållande till svenska media som vill dra uppmärksamheten från vad i första hand en del stater i NATO har för sig på propagandaområdet? För de människorna torde gammal hederlig källkritik som riskerar att sticka hål på fejkat nyhetsmaterial närmast vara en skrämmande upplevelse. Fundera lite på vad media förmedlat angående krigen i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien exempelvis - varl de påstådda orsakerna om krigsorsaker och krigsmål verkligen sanna? Är det möjligen påverkansmaterial från angriparstaten som körs ut under journalistisk täckmantel?

Det kan vara så att anglosaxisk propaganda är så inarbetad i Sverige att den knappast märks - alla är ju vana vid flödet från det hållet att det tas för givet. Däremot är en större rysk mediaoffensiv något nytt och oväntat, och den märks. Detta trots att ryssarna inte jobbat sig upp på västlig nivå vare sig vad det gäller resurser eller praktisk formgivning av vad de vill ha ut. Och generellt kan man väl säga att stater som misshagar "väst" har väldigt svårt att nå fram med sina egna synpunkter eftersom de definitionsmässigt anses vara falska, lögnaktiga och rent löjliga. Men jag undrar vad som händer när Kina växt ytterligare några snäpp, då kanske kappvändarna får kolla åt vilket håll vindflöjlarna visar! Och det kanske inte heller blir så kul för den sanningstörstande mediekonsumenten!

Från Aftonlövet, klippt från engelska media antar jag. Finns det ingen gräns för vilka pinsamheter som slinker igenom fakta- och rimlighetskontrollen???

Myror som bönder sedan 50 miljoner år

Andra arter har mixtrat med naturen långt innan vi gick loss. Kolla här, myror som svampodlare! Det kan ju ge den tänkande lite saker att tänka på, exempelvis hur människans utveckling och naturpåverkan förhåller sig till vad andra varelser har hittat på under hundratals miljoner år!

Kina tar ledartröjan (?)

Sålunda skriver förre utrikes-excellensen Bildt:

Det är onekligen något av en historiens ironi att den som kommer att sjunga globaliseringens lov i Davos blir ledaren för världens största kommunistiska parti. Kinas president Xi Jiping kommer till Davos och talar på tisdag.

Spotlight: China faces big chance, responsibility to take leadership role at int'l level #XiVisit https://t.co/3rFNlaMaaP pic.twitter.com/k04HjNRyRo

— China Xinhua News (@XHNews) 15 januari 2017

Det är alltså på World Economic Forum han skall tala. Här är fulla texten av ett brev som Xi skrivit till en schweizisk tidning inför besöket i Schweiz:

We meet at a time of angst about the prospects of the world economy, growing backlash against economic globalization, and rising populism and trade protectionism. There is a stronger call for revisiting and changing the current paths of development, systems of wealth distribution and models of governance. The direction of the world economy is a subject of heated discussion.

Vad menar Xi med att ändra de nuvarande utvecklingsvägarna, systemen för välståndsfördelning och modeller för styre? Att ha heta diskussioner är en sak, men tänker kineserna nu definitivt lämna den låga utrikespolitiska profilen och kräva att få ställa sig i ledningen?

Det är klart att så länge Kina har nytta av en exportledd ekonomisk utveckling kommer man också att tala för "globalisering". I och med utvecklingen i delar av Europa och USA så finns det anledning för de kinesiska ledarna att fundera på utvecklingen och oroas. Missnöje och motstånd märks på många håll. Det kan drabba även kinesiska kapitalintressen.  Vad USA hittar på är ju ganska oklart ännu så länge, även om Trump har pratat en hel del, men håller han ord någorlunda (det kanske man inte skall lita på till hundra procent) så kommer inte hans administration stå i spetsen för globaliseringsligan. Och då får Kina en möjlighet att visa vem som är ledare idag. Samtidigt finns det starka nationalistiska strömningar i Kina, och de kanske kan röra till det för landets ledning om de kommer loss okontrollerat. Kommande år kan bli spännande. Snart en Sidenväg även nära dig!

Produktion, distribution, vaktstyrka

Man kan sammanfatta följande slumpvis hopplockade nyhetsposter om Kina såhär: Produktion, distribution, och en rejäl vaktstyrka.

China's new border city with Kazakhstan builds plant to produce 10,000 robots annually, eyes to be robot export base https://t.co/LjqWkvqvvl pic.twitter.com/HADT6IKVFB

— China Xinhua News (@XHNews) 6 januari 2017

Xinhua skriver mer om denna robotproducerande stad mitt inne i Asien. Robotar, det låter lite mer avancerat än enkla plastgrejor. Det är utveckling och produktion på hög nivå som också kräver personal på hög nivå.

Det räcker inte med att producera mängder av prylar, de måste distribueras också. Mycket, kanske det mesta, dånar iväg med snabbtågen från Kinas industrier till konsumenterna i övriga Asien och Europa, men en del går också sjövägen. Bland annat arrenderar Kina alltmer hamnkapacitet i Grekland. Och där kommer ju tågen in igen, snabbtåg som fraktar varor från de grekiska hamnarna uppåt centrala Europa (och kineserna rustar upp järnvägarna också!).

På tal om "vaktstyrka" så tänker inte kineserna backa om det blir konflikt inom det egna intresseområdet. Nyligen var deras enda hangarfartyg ute på manöver. Det finns planer på ytterligare två båtar med flygplan. Bygger man hangarfartyg så har man stormaktsambitioner och är beredda att försöka dominera sjörutter mot andra stormakter. I första hand gäller det att se till att ha rejäla argument när det tvistas om Sydkinesiska sjöns små öar och stora naturtillgångar. (Läget kan visserligen ändras, men jag tvivlar på att kineserna tänker kopiera USAmerikanerna och skicka hangarfartygen mot dåligt försvarade länder i Tredje världen - kineserna skickar investeringar i stället.)

Tanken bakom rubriken är att någon sagt att en stat är "ett försäkringsbolag försett med en vaktstyrka". Jag tror att det för Kinas del kan sägas handla om staten som ett affärskonglomerat med globala ambitioner, försett med en vaktstyrka för att ta hand om besvärliga konkurrenter. Bör vi börja oroa oss för de kinesiska ambitionerna?

***

Sverige hade en gång en kryssare som kunde skicka iväg flygplan, men planen måste landa på vattnet och tas ombord med en kran. Nu är flygplanskryssaren Gotland borta sedan många år, och så är det väl med Sveriges stormaktsambitioner också.

Ett erbjudande du inte kan avvisa

Igår skrev jag ett rätt långt inlägg som handlade om basinkomst/medborgarlön/grundinkomst, och detta med utgångspunkt från vad man planerar i Finland. Inom samhällsvetenskap är det rätt svårt att i dagliga livet utföra experiment. Det kan ju finnas etiska problem om forskare börjar mixtra med mänskliga liv genom att ändra olika samhällsförhållanden. Men det finska försöket kanske kan ses som en variant där det negativa utfallet inte behöver bli så stort. Nu har det kommit mer upplysningar om det praktiska genomförandet.

Upplägget är att 2000 personer i åldern 25-58 år, mottagare av a-kassa eller socialbidrag, har utvalts slumpvis att vara med om försöket. De får 560 € i två år och kan inte tacka nej. Men de är åtminstone anonyma. Skulle de hitta ett arbete under denna tid får de ändå behålla basinkomsten. En intressant detalj är att mottagarna inte kommer att kontaktas under försöksperioden. Det skulle kunna påverka undersökningen.

En ansvarig på myndigheten som hanterar bidrag i Finland antar att en del av mottagarna kommer att sitta hemma i soffan och dricka vodka (vad är det för fel på Koskenkorva?), men förhoppningen att folk ändå försöker skaffa arbete eller startar företag finns ändå.

Det där med "starta företag" gör mig lite fundersam. För personer med kunskaper, kontakter och en god affärsidé kan detta vara en utväg under arbetslöshetstider, men hur många har de förutsättningarna? Att lösa arbetslöshetskriser genom att få en massa människor att starta butiker som går i konkurs efter ett eller ett par år låter inte vettigt. Möjligen skulle en permanent basinkomst minska risken för att kraschade företag orsakar ännu värre personliga ekonomiska problem, men jag är ändå tveksam.

Basinkomst snart i skarpt läge, men hur är det med mottagarna?

Trycket för basinkomst (eller medborgarlön, eller grundinkomst) blir allt hårdare. Jag tror det är en logisk utveckling (därmed inte sagt att den är bra) med tanke på hur samhällets ekonomiska bas förändras. Den tekniska revolutionen sopar bort mängder av arbeten, såväl enkla som mer kvalificerade. I stället för att ha sex bemannade kassor i en butik jag går i ofta har man normalt en kassa bemannad (och en till om det är väldigt mycket folk), och i stället sex stationer där kunderna själva skannar sina varor och betalar. I rusningstid står det ofta någon från personalen vid självskanningen och hjälper kunder om något trasslar till sig. I stället för sex anställda i kassaområdet räcker det ofta med två eller en. Upprepa detta i mängder av butiker och notera att det blir en massa folk över. En del kommer att ha svårt att hitta nytt jobb. Upprepa den här typen av datastödd personalbesparing på alla möjliga sorters arbetsplatser ...

2013 och 2014 skrev jag några inlägg i ämnet 'basinkomst'. Verkar rätt bra tycker jag fortfarande, och bra kommentarer kom in också. Här, här, här och här.

Här en artikel från Svenskan förra året när frågan började bli het i Finland.  Man har hittat en kille som svarar vad han tror om basinkomstens verkningar:

En undersökning som Stiftelsen för kommunal utveckling, Kaks, publicerade i början av januari [2016] visar att 51 procent av de tillfrågade stöder en medborgarlön. Av Samlingspartiet och Sannfinländarnas väljare är nästan 7 av 10 oroliga för att det kan ”leda till lättja”.

– Jag tror tvärtom att det kan öka företagsamheten. I dag vågar inte arbetslösa starta företag, eftersom de riskerar att förlora allt om det inte bär sig, säger ingenjören Lauri Haavikko, som vi träffar på ett café i centrala Tammerfors. Han har själv letat efter arbete sedan han tog examen i höstas.

– Man hör ibland att en basinkomst skulle göra folk passiva. Men jag tror inte att man blir lat för att man får sina basbehov täckta. Tvärtom ger det en trygghet att ta sig ur en svår situation, säger Lauri Haavikko.

Det är vad förespråkare som Birger Schlaug säger: basinkomst/medborgarlön ger folk möjlighet att sätta igång med saker de inte skulle våga annars. Tänk om en massa folk vågade sig på att återbefolka landsbygden exempelvis!

Nu är ett konkret förslag på gång:

Förslaget, som ska presenteras för den finländska riksdagen i höst, innebär att en basinkomst utgår till 2 000 personer för att testa hur arbetslösa kan sporras att ta lågavlönade jobb eller korttidsanställningar.

Under två års tid utbetalas 560 euro i månaden, cirka 5 300 kronor, skattefritt. Inkomsten kvarstår även om den arbetslösa får ett jobb, vilket gör att modellen skiljer sig från tidigare försök.

Jag skrev "rätt svar" ovan, men kan det finnas "fel" typer också? Dels kan man ju tänka sig kriminella figurer som officiellt är arbetslösa men ändå pysslar med något inkomstbringande, samtidigt som de uppbär basinkomst och av någon anledning aldrig lyckas hitta ett 'vitt' jobb.

Men den aspekt jag funderar på mer är folk som garanterat är arbetslösa och utslagna, men som tänker fortsätta med det. Fast nu med statligt bidrag. Då är det inte vanliga kriminella, utan grupper där det blir någon sorts 'kultur' att leva på ett destruktivt sätt. I norra fastlandseuropa kanske inte den sorten är så vanlig, och jag undrar om det inte ibland rör sig om människor som kan betecknas som trasproletärer. Tänkte på det  när jag läste recension av två böcker, artikeln hade den lite märkliga rubriken 'Alla vill tämja den vita arbetarklassen'. (Tycker inte innehåll och rubrik riktig hänger ihop.) Nu handlar det om vit arbetarklass i England och USA, förlorare som röstade på Brexit och Trump, och hur man förklarar dem.

I USA beskriver en som själv kommer från den miljön "en kultur präglad av heder, pessimism, oförmåga att hantera pengar, stolthet, lojalitet, missbruk, ”bisarr sexism” och patriotism" som leder till hjälplöshet när den lokal industrin läggs ned. En recension av den boken finns också hos den intressanta nätsajten The American Conservative. I England klagar en parlamentsledamot från Labour: "Det är liksom kulturellt i och med att de är fast i ett beroende av Ford som arbetsgivare, av staten som bidragsgivare, och av kommunen för bostäder. Det finns inga ambitioner - eller aspirationer. Det finns ingen känsla av entreprenörskap."

Hur man än uttrycker det, svikna av samhället eller ingen känsla av entreprenörskap, så uppstår frågan vad som händer om man försöker lösa misären här genom någon form av basinkomst. Kommer många människor, som den flitige finnen som citerades i början, våga att satsa på att göra något vettigt, eller blir det bara pengar som flyter vidare till den lokale knarkhandlaren? "Oförmåga att hantera pengar ..." Bör sådana människor ha annat stöd än pengar som de inte påstås klara av?

Det verkar alltså finnas två motsatta poler: den som tar chansen, respektive den som inte tar det. Kan man anta att den stora massan hamnar i mellanpositioner?

En annan aspekt är ju förhoppningarna om att kunna skära ner på arbetslöshetsstöd, socialbidrag och liknande, och därmed bli av med en massa tjänstemän som förvaltar detta. Och då kanske det blir ännu mer folk utan jobb, som måste underhållas med basinkomst? Hänger det ihop med samtida samhällen där "besparingar" närmast är en religion bland de ledande politikerna och ekonomerna?

Basinkomsten tvingar sig på, kanske som en nödlösning för att hålla kapitalismen vid liv ett tag till. Är det en levande lösning därför att större delen av arbetarrörelsen i stort sett verkar död? Kan man använda den som ett bräckjärn för att gå vidare? - Jag vet inte, men en långsiktig lösning ser det knappast ut som. 

Pappersprassel, ny-maoism, och "pengarna i handen"

För många år sedan köpte jag kvällstidningen varje dag. Lösnummer alltså. Vid tvåtiden på eftermiddagen susade tidningsbilarna runt i stan och flinka män slängde in buntar av Aftonlövet och Excessen i kiosker och tobaksaffärer. Det var då det. I början på sjuttiotalet höjde förstnämnda bladet lösnummerpriset till 75 öre. Jag tyckte det var lite väl mycket och tog i stället en prenumeration på Dagens dumheter. Och den fortsatte jag med in i detta årtionde, till för kanske tio år sedan när bladet blivit så konstigt att jag utan större saknad släppte det. En tid utan rassel i brevlådan tidigt på morgonen inträdde.

Men nu är jag tillbaka till en prasslande morgontidning igen, fast denna gång Svenska Gladbladet. Det kanske inte kommer att finnas morgontidningar på papper så många år framåt, utburna till nyhets- och kulturälskande människor runtom i landet, så det gäller att passa på. Åter till den tiden när man lufsade upp ur sängen, tog tidningen vid brevlådan och lufsade tillbaka till sängen för att få veta om de senaste skandalerna!

Tidningsbil, kanske från femtiotalet. Då hade tidningarna också något som kallades annonskontor, och jag gissar att det är något sådant (tillhörande den sedan länge döda Stockholmstidningen) vi ser i bakgrunden.

(Lite tilläggsinformation: Det kan vara så att alla de lätt omskrivna namnen för de stora tidningarna i Stockholm härrör från 1960-talet och dåvarande redaktören för Svenska MAD, Lasse O'Månsson.)

Hur som helst: information från papper känns annorlunda än från en datorskärm. Man får lite mer tid att tänka efter, exempelvis.

I morse noterade jag en upplyftande (för somliga personer, antar jag) artikel med rubriken 'Ny-maoism på frammarsch i Kina'. I nätupplagan är den stora rubriken 'Kinas maoister mobiliserar inför kommande krig' vilket i och för sig kanske stämmer med ett uttalande som görs i artikeln. Det handlar dock inte, enligt den maoist som intervjuas, om att skaffa vapen och början en ny gerillakamp i Chingkang-bergen som Mao gjorde 1927. Maos läror lever dock. Och här ser vi fördelen med även med artiklar i datorn. När pappersartikeln utan vidare specifikation talar om att "vissa bedömare" anser att maoismen skulle vara det största hotet mot nuvarande regering, så finns det i nätversionen ett par länkar där det temat utvecklas. Mycket kort sammanfattat: de svällande klyftorna i Kina gör att en del av småfolket börjar se tillbaka mot Kulturrevolutionen som en positiv epok.

Det här får betraktas som nära nog sensationellt:

... vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor.

Det verkar djärvt att säga att en ny-maoist skulle vinna eventuella fria val, men bara att tanken förs fram är fascinerande.

Att det händer saker med Kinas ekonomi framgår också av SvD-artikeln 'Brittiskt hus hett objekt för kineser' (hittade den inte på nätet). Rika kineser köper fastigheter i London. Påminner inte det om vågen av vansinnesköp som svenska spekulanter gjorde innan fastighetskrisen i början av 1990-talet slog till? Nu är London med vidhängande land på väg ut ur EU, men generellt gäller att kineserna investerar fyra gånger mer i EU än vad EU investerar i Kina. Fastighetsköpen luktar delvis kapitalflykt medan andra investeringar bör ha mer normal affärsförankring.

I kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas twitterflöde handlar det mycket om affärer och snabbtåg och 'den nya silkesvägen'. Men ett annat tema som ofta dyker upp är ansträngningarna att till 2020 göra slut på fattigdomen i Kina. Topparna i kommunistpartiet bör ha viss känsla för att situationen kan bli farlig om massorna bestämmer sig för att slänga ut de partipampar som "går den kapitalistiska vägen", som det hette under Kulturrevolutionen. Och rika kineser köper som sagt hus i London och på andra håll, kanske som en försäkring ifall den folkliga vulkanen får ett utbrott.

Järnväg mellan Etiopien och Djibouti, byggd av kineserna.

Hur vore det med ett utbrott även mot svenska finansministern Andersson? Staten har budgetöverskott på 85,3 miljarder. 85 300 000 000 kronor. Det är ganska mycket som kan användas till många bra saker. Men Andersson "vill ha pengarna i näven innan vi använder dem." Detta enligt en annan artikel som jag inte hittar på nätet just nu. Vad tänker hon sig i handen då? En sedelbunt, en hög med ettor och nollor i ett dataminne, eller vadå? Det är ganska irriterande när siffror i datafiler behandlas som om de hade något med pengar i plånboken, sedeltryckning eller något i den stilen att göra. En stat med sina egna pengar är inte ett hushåll som måste få pengarna utifrån.

Ibland får man intrycket av att den statliga ekonomiska politiken i Sverige och många andra länder drivs som om guldmyntfoten ännu finns kvar och styr hur mycket betalningsmedel som kan skapas. Inom den privata ekonomisvängens låneekonomi tror man givetvis inte på det. Bankerna lånar gladeligen ut miljarder som man inte har. Detta framgår av en serie artiklar som blivit en bok, och artiklarna kan SvD-prenumeranter läsa på nätet. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka, som ser väldigt snäll ut på bilderna, har skrivit en stenhård uppgörelse med bankerna i skuldekonomin.

Konfucius och de mänskliga rättigheterna

Det finns inslag i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som är milt sagt irriterande. I alla fall för liberaler som tycker att arbete, tak över huvudet, mat på bordet etc. etc. bara är tjafs. Men varifrån kommer dessa delar av deklarationen? Svaret överraskade åtminstone mig när jag läste en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Ove Bring, pensionerad professor i internationell rätt, recenserar en bok om en av deklarationens upphovsmän, kinesen Peng Chung Chang. Denne representerade det Kina där kommunisternas revolution ännu inte segrat (även om man var på god väg). Changs insats var att lyfta in konfucianskt tänkande i rättighetskatalogen:

Det var givet att FN-deklarationen skulle bekräfta de fri- och rättigheter som lyfts fram av den västerländska upplysningen: tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rättssäkerhet. Det var inte lika självklart att dokumentet skulle omfatta ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här hörde Chang till dem som insisterade på det. Konfucianismen stod för ­medmänsklighet och individens plikter gentemot samhället, men också för furstens plikter gentemot befolkningen. Den styrande makten måste främja välfärd och social rättvisa. En central passus bland Konfucius yttranden lyder: ”där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom, där det råder harmoni finns ingen knapphet”. Människorna skulle ges ”det som är fördelaktigt för dem”, därmed får fursten ”folkets förtroende” ... .

Chang förespråkade i FN-deklarationens artikel 25 vikten av hälsovård, mat, kläder och boende – akuta problem för en stor del av världens befolkning. Han engagerade sig vidare för artikel 23 om rätten till arbete, artikel 26 om rätten till utbildning och en allsidig personlighetsutveckling, artikel 27 om rätten att njuta frukterna av konstnärligt, litterärt och vetenskapligt arbete samt möjligheten att delta i sådant arbete.

Kong Fuzi, "stormästare Kong", som på latin kallas Confucius.

Alltså verkar det töntigt när liberaler skäller sociala rättigheter för att vara 'socialistiska' eller till och med 'kommunistiska'. Källan skulle i själva verket ligga i Kina för 2500 år sedan, i ett samhälle som genomgick stora förändringar och där filosofer som Konfucius sökte efter regler som kunde skapa stabilitet. Något århundrade senare skulle greker som Sokrates och Platon göra samma sak. En intressant detalj är att Konfucius kan ha formulerat en version av den gyllene principen att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Liknande formuleringar finns inom flera religioner och filosofiska system och kanske kan betraktas som universell.

Under 1900-talet har den konfucianska läran haft skiftande öden i Kina. Dess system har hyllats av somliga och av andra sett som förtryckande och kanske till och med ondskefullt, och en orsak till Kinas efterblivenhet och olyckor. Särskilt under Kulturrevolutionen angreps Konfucius hårt men idag har den kritiken tystnat. Hur man än ser på saken så är gamle stormästaren Kong en gigant i Kinas kulturella historia, och stämmer ovan refererade tankar har han även påverkat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och detta 2400 år efter sin död. Det är stort!

***

En tilläggsreflexion om liberaler och rättigheter. En del liberaler försöker hävda att demokrati, skydd mot godtyckliga fängslanden och liknande är viktigare än mat & husrum. Det låter förföriskt, det är bättre med skydd mot tortyr än förpliktelser att ge människor ordentliga bostäder, för att ta ett exempel. Men hur är det: finns det inte en uppenbar risk att avlägsnande av de sociala rättigheterna kommer att leda till en situation där den liberala staten slänger demokrati och juridiska rättigheter på soptippen för att rädda den härskande eliten från folkets vrede? De olika rättigheterna hänger samman. Avskaffas en grupp faller den andra också, förr eller senare. Och är vi inte nu på väg in i 'senare'-epoken?

Olika sorters fornforskning

Söndag 9 november 2008 skrev jag en bloggpost om världens (hittills kända) äldsta tempel, en mycket märklig anläggning som ligger i vad som idag är södra Turkiet. Den är tillräckligt märklig för att orsaka vissa revideringar av hur vi tänker oss förhållandet mellan fasta anläggningar och rörliga jägar- och samlarbefolkningar i förkeramisk tid.

Häromdagen upptäckte jag att det finns en hemsida ägnat åt denna gamla tempelplats. Den bör intresserade av arkeologi och antropologi naturligtvis besöka.

Jag antar att de arkeologer som grävde fram ovanstående fantastiska skulptur jobbade sig ner millimeter för millimeter i jorden med murslevar och penslar. Men det finns andra metoder inom arkeologin: experiment. Det sitter folk och slår fram redskap ur klumpar av flinta för att utforska bästa metoden att göra flintredskap. Andra gör försök med att framställa järn enligt väldigt gamla metoder. Det kan man lära sig mycket av. De enorma bronslurarna från (just det) bronsåldern har man dock inte lyckats göra om i modern tid. Kanske bronssmederna för 2500-3000 år sedan hade en hantverksskicklighet som dagens smeder inte klarar av?

Andra försök går ut på att upprepa saker som man tror hänt förr, med gammal material men kanske klena bevis för att saken verkligen hänt. Beviset blir att man kan genomföra projektet: om det idag går att segla med vassbåt från Nordafrika till Mexico så måste det ha skett i forntiden, trots att inga erkända materiella bevis för sådana förbindelser så vitt jag vet plockats fram.

Norrmannen Thor Heyerdahl var pionjär för sådana projekt, först med Kon-tiki-flotten på 1940-talet. Själva idén att kulturer kan färdas långa vägar över haven är inte fel, men färderna har inte gått hur som helst. Heyerdahl trodde att den polynesiska övärlden befolkats av folk som tog sig över från Sydamerika. Idag torde moderna forskningsmetoder, där man tittar handfasta mänskliga biologiska data, visa att polynesiernas urhem låg i Asien. Därifrån företog de mänsklighetens kanske djärvaste utvandring över de enorma havsvidderna. Att i små båtar ta sig raka spåret från Hawaii till Nya Zeeland måste betraktas som sjömanskap av högsta dignitet!

Varför skriver jag detta? Jo, för att nu tänker bolivianerna skicka ut en vassbåt som skall ta sig hela vägen till Australien och bevisa någonting. Eftersom Bolivia förlorade sin kust i kriget mot Chile på 1800-talet måste båten starta från chilensk hamn.

Och varför Australien som mål? Australien befolkades 20.000-30.000 år innan det kom människor till den amerikanska kontinenten. Till utseendet är australiska urinvånare inte särskilt lika urfolk från Sydamerika heller, så något släktskap kan väl knappast hävdas. 

Ett tidigare försök att segla hela vägen har misslyckats, och vad har man bevisat om det går bättre den här gången? - Att det är praktiskt möjligt att ta en vassbåt från punkt A till punkt B, inget annat.

När Heyerdahl tog en flotte av balsaträ från Sydamerika till Polynesien visade han att företaget var möjligt, men inte att det verkligen skett något sådant i forntiden. I den mån folk tog sig över havsvidderna så var det enstaka grupper som for vidare mot Sydamerika från exempelvis Påskön.  Det kan finnas arkeologiska fynd som tyder på sådana resor. Och det är i sig väldigt spännande, utan att man behöver blanda in fantastiska fantasiprojekt i det hela!

Jul- och nyårshälsning från Vlad

Löfven skulle aldrig kunna göra om det här. Han skulle säkert spräcka brallorna! 

Ibland ...

... känns det kära fosterlandet precis så här jobbigt. Att det råder sommar på södra halvklotet må vara roligt för de södra halvklotarna, men känns inte som någon tröst för mig. Må våren komma snart!

Hm, förnya eller ...?

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. ... Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 

Detta enligt Aftonlövets politiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor? (Man får väl tänka på att "förtroende" inte betyder att något parti verkligen är bra på den frågan, bara att folk tror att det förhåller sig så.)

Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan 'gammelpartierna' mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svårt att kritisera. "Men du själv då ...?" I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.

Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vredesutbrott på olika håll. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut. Från styrelsen kom denna vänlighet:

Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.

Vilka "vi" är, är jag inte helt säker på.  Men det är förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.

Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare - vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor "som arbeten och ären betungade" och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser ...

Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat en hel del förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.

Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan ... kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som "flyktingar-välkomna"-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.

Och se, där är det en "flyktingar-välkomna"-tant med som krönikör i senaste Clarté. Det inger inte förtroende.

Kan man av mitt resonemang möjligen dra slutsatsen att vänstern måste elimineras för att det skall vara möjligt att på ett konstruktivt sätt ta hand om sd och liknande grupper (vilket betyder lösande av trängande verkliga samhällsproblem, inte bara råskällande)? Det är svårt att se att vänstern (V och S och några mindre grupper, ett helt gäng som knappt borde kallas 'vänster) spelar någon positiv och skapande roll i dagens läge. Enskilda personer kan vara mycket bra, men hela samlingen verkar mer höra hemma på 'historiens sophög'.

Och därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clarté skall förnyas eller inte. Detta trots att en del andra artiklar ser intressanta ut. Jag vet faktiskt inte hur relevant Clarté är.

Finland, ja - men vi då?

Den här kartan plockade jag upp på Pål Steigans blogg, i en artikel om Kinas enorma "Belt and Road"-projekt, även känt som Den nya sidenvägen, eller OBOR (One Belt, One Road).

Det som fångade min uppmärksamhet här är att Helsingfors är en slutpunkt för en av rutterna. Att den förbindelsen skulle göra en stor sväng upp i Karelens ödemarker (är det öde där förresten?) tvivlar jag på. Det blir nog raka spåret från Moskva över Sankt Petersburg och längs Finska viken.  Men det är den mindre anmärkningen. Den stora anmärkningen är: var kommer Sverige och Norge in i det här? Nu skall tåg gå på 18 dagar från någonstans i Kina till England, alltså ungefär 2½ vecka. Hur blir det med uppkopplingen till Skandinavien? Sitter svenska och norska politiker bara och tjurar och vill inte ha något att göra med ett projekt där även Ryssland deltar? Har skandinaviska företagare inga varor som de vill skicka med snabbtåg till Kina?

I Steigans artikel finns också en tabell över utbyggnad av snabbtåg i världen. Sverige utmärker sig genom de långsammaste snabbtågen, men finns åtminstone med i tabellen. USA finns inte ens med, vilket säger en del om det landets utveckling. Kina leder naturligtvis, och den som läser nyhetsbyrån Nya Kinas twitterflöde får tågnyheter så gott som varenda dag.

China sets off for next stop of railway development, 115 bln USD budget assigned, 2100 km of track planned for 2017 https://t.co/Tl5NVrXLnP pic.twitter.com/X0CXKRdNM5

— China Xinhua News (@XHNews) 4 januari 2017

Tills vidare återstår det väl bara att gratulera finnarna (samt fråga ansvariga personer i det här landet vad de håller/inte håller på med!).

Vid närmare eftertanke: någon kinesisk entusiast har talat om att fixa järnvägsförbindelser från Asien till Nordamerika genom en bro över Berings sund. Då kanske det går att fixa en bro över Ålands hav mellan Sverige och Finland också?

Bra eller tvivelaktig statistik?

Hur har det gått för den här bloggen förra året, och tidigare? Den var ju så gott som nedlagd ett tag under 2015, och antalet träffar sjönk till 6000-7000/månad ett tag, men så fick skrivandet ett nytt ryck mot senare delen av det året. Antalet träffar påverkades dock inte så enormt mycket. Det hände inte något förrän mot senare delen av 2016, när statistikkurvan plötsligt kraftigt rusade uppåt. Vad jag kan se så ligger två företeelser bakom ruschen 2016:

• Ett mycket stort antal träffar som förefaller komma från Frankrike och Ryssland (om nu systemet identifierar ursprunget rätt).
• Inlägg som innehåller bilder får en enorm mängd träffar, medan rena textinlägg har en mer normal träffbild.

Vad betyder detta? - Jag tror inte att herrar Putin och Hollande är särskilt intresserad av denna lilla blogg (vilket de i och för sig borde vara). Det är datorer som snokar runt på nätet och förstör en trovärdig statistik över verkliga träffar, antar jag.