Cervenka citerar en aktieförvaltargubbe vid namn Gross:
... Bill Gross menar att det finns något nästan kedjebrevsliknande med aktiemarknadens framgångar. Under de senaste hundra åren har nämligen ekonomin mätt som BNP växt med i snitt 3,5 procent per år. Aktieägarna har alltså plockat åt sig 3 procent ”extra” per år. Om detta skulle fortsätta de kommande hundra åren skulle det innebära att världens aktieägare kommer äga nästan alla pengar i världen.
Bill Gross kallar därför aktiekulten en mutation som aldrig kommer upprepas.
Jag skulle tro att en ekonom i Marx' efterföljd ser de där tre extraprocenten per år som en indikation på kapitalets ackumulation och koncentration. De rika blir rikare, kontrollerar mer kapital. Men det kan ju inte fortgå för evigt, och en del facit finns redan vad som kan hända. Den stora depressionen på trettiotalet, och de kriser som utlösts under de senaste årtiondena, har förmodligen en del att göra med förskjutningen i belöningarna för kapital och arbete, där arbetet trängts tillbaka. Flera faktorer har hållit ekonomierna i många länder under armarna de senaste åren, en av dessa faktorer är privatkrediten som nu kanske inte kan öka så mycket mer. Arbetarklassens välstånd i ett fåtal rika länder kan förvandlas till en historisk parentes (vilket den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel varnade för redan tidigt på sjuttiotalet).
Unikt tillstånd? - Man kan nog säga att det har rått flera unika tillstånd de senaste 250 åren ungefär. Nya teknologier har kommit fram i snabb takt, och perioder av produktiv expansion har växlat med perioder av spekulation och krascher. Men om nu detta tar slut, om de gyllene åren inte går att upprepa och om finanskrisen permanentas, blir det då en återgång till en normalitet som nästan utan tillväxt? (Där bland annat det spekulationskapital som östs in i aktiemarknaden går upp i rök.) Och hur skall detta hanteras? Den så kallade vänstern verkar tämligen ointresserad av den frågan. Ändå är det en av de viktigaste frågorna vi har just nu. Socialism eller barbari.
5 kommentarer:
Gross' perspektiv syns mig något kortslutet - har "tillväxt" nödvändigtvis något med kapitalackumulation att göra, eller snarare med kapitalackumulation i händerna på allt färre?
Eller handlar det (som The Other Canon föreslår) bara om alltmer kunskap och förmåga att styra naturlagarna till människans fördel?
Eller handlar det (som exvis Alf Hornborg och Stephen Bunker föreslår) verkligen om en plundring av naturen som inte kan pågå längre än det finns något att plundra?
Det traditionella sättet att mäta "tillväxt" tycks mig nämligen godtyckligt; pengar är bara en konvention, ett sätt att räkna samhälleligt bestämd fordran på andras arbete. Och om det systemet brakar ihop av sig själv är det väl bara att besluta om ett nytt? Och, inte minst, se till att man finns där det beslutas och inte bara hamnar bland dom det beslutas om...
Jag ser det här köret med aktier och obligationer som en ytfenomen, även om det är ytfenomen som har väldigt stor betydelse och som kan signalera vad som händer på andra ställen. De verkligt viktiga sakerna, oceanströmmarna, går på djupet.
Tillväxt och BNP bör väl vara mogna för soptunnan. Helst innan allt är slutplundrat.
Det är ett juridiskt fenomen, ett sätt att bestämma vem som ska ha tillgång och vem som inte.
Den ekonomiska tillväxt som har rullat på i 250 år handlar ju om materiella saker, inte i första hand juridiska. Om konstruktion av verktyg som mal ut prylar om man stoppar in råvaror i andra änden.
Det finns visserligen samband med de juridiska konstruktionerna - vissa juridiska bestämmelser gynnar konstruktion av verktyg, andra inte. Men det är inte samma sak.
Valutasystemet/banksystemet som Reagan införde kommer nog säkerligen att nå vägsände tids nog. Men sånt har hänt förr, jag vill minnas att vi firade avskaffandet av ett valutasystem med ett hejdundrande krig. Men då handlade det om resurser och verkliga ting, idag skulle väl motsvarande krig handla om siffror i en dator. Siffror som är skapade ur tomma intet, det krävs en särskild sorts psykopat för att kriga om något sådant.
Men vänstern kan inte låtsas som det regnar, de bör inte sitta och rulla tummarna och tävla om bäst verklighetsbeskrivning med sina rivalpartier. De bör formulera ett nytt system, så att de som Jan påpekar, kan vara med och bestämma om systemet.
Det handlar inte om att formulera system, det handlar om att skapa makt på gatan. Dvs om att organisera.
Sist systemet kollapsade fick vi visserligen ett krig. Men vi fick också Keynes och Bretton Woods. Dvs möjlighet till statlig politik. Som i sin tur styrdes av fackliga mobiliseringar och hot om strejk. Först i Skandinavien och USA. Och sen i resten av i-världen.
Och första gången systemet kollapsade, om nu nån minns det, fick vi franska revolutionen.
Problemet idag är att vi inte har någon som tar på sig uppgiften att organisera, i alla fall inte i de gamla i-länderna. Vi har en massa folk som jag som sitter och tänker kloka tankar på bloggar, men det blir det ju inget av.
Krisen är så stor att det behövs kollektiva initiativ. Men vem har legitimitet nog att ta dom?
Skicka en kommentar