måndag 19 januari 2009

Till minnet av en tvångsskilsmässa


En av de klassiska illustrationerna från Runebergs Fänriks Ståhls sägner


1809 klövs det svenska riket. Finland, och de delar av Sverige som låg mellan Torne och Kemi älvar, övertogs av Ryssland. Åland förlorades också. Det är frågan om det skall firas eller beklagas. Delar av den dåvarande överklassen i den finska riksdelen kunde fira, för när de gick i tjänst hos den ryske tsaren öppnades karriärmöjligheter som den svenske kungen aldrig hade kunnat ge dem. Som guvernör i Alaska exempelvis. Dessutom höll finnarna en god standard i jobbet och blev uppskattade av sina ryska chefer.

Bönderna var mer tveksamma, de visste ju hur bönder i Ryssland behandlades. Därborta fanns livegenskapen kvar. Men ryssarna var länge inte särskilt intresserade av att blanda sig i de inre finska angelägenheterna, de ville mest ha finskt område som skyddszon för Sankt Petersburg. När engelska flottan under Krimkriget angrep Finland kämpade finnarna tappert mot de perfida engelsmännen. Det var först mot slutet av 1800-talet som förhållandet mellan finnar och ryssar surnade till.




En annan klassiker: Döbeln vid Jutas


En vänlighet med oförutsedda framtida följder som ryske tsaren gjorde på 1810-talet var att han återställde den finska gränsen på Karelska näset till där den legat fram till Karl XII:s krig. Det innebar att när Finland blev självständigt 1917 kom gränsen att ligga farligt nära Leningrad ur sovjetisk synpunkt, vilket ledde till vinterkriget 1939-1940.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan blicka bakåt mot 1809. Riksbanken minns genom att ge ut en enkrona med speciellt utseende. Jag trodde det var bilden på skärmen som var oklar, men baksidan skall tydligen se ut som till höger nedan, en del streck som symboliserar vågorna på havet mellan länderna (varför inte några vågor på Torne och Muonio älvar också?).




Det finns naturligtvis en hemsida för detta märkesår - den heter Märkesåret 1809.

Den som är begiven på kontrafaktisk historieskrivning, alltså när man gissar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände skulle ha skett, kan ju fundera på vad som hänt om Sveaborg inte kapitulerat för ryssarna tidigt under kriget 1808. Antag att detta "Nordens Gibraltar" vid Helsingfors' inlopp hade hållit ut, väntat in våren och islossningen och fått stöd av den svenska flottan som då ännu var ganska stark. Hade det kunnat påverka kriget? - Tja, säg det. Och hade det varit bra på lång sikt?

Genom att Finland förlorades uppkom Sverige (enligt en del finska historiker) och det var ett Sverige med ganska bra läge, avsides långt norrut. Efter att vi förlorat de sista besittningarna i Tyskland var Sverige borta från den stora och farliga politiken i centrala Europa, och landet var knappast första målet att angripa för en stormakt. Utkantsläge och neutralitet var en bra kombination för framtiden. Sverige kunde hanka sig fram som en fattig utkant på 1800-talet, för att under 1900-talet ta klivet till en av världens rikaste länder. Hade detta skett även i ett enat svensk-finskt rike?

Det finns en debattartikel i Dagens Nyheter där Miljöpartiets Maria Wetterstrand överraskande nog angriper från vänster och pekar på klassförakt mot inflyttade finnar. Det mesta som står i artikeln kan jag hålla med om, utom det ganska vanliga påståendet om svenskar som överklass i Finland. Man skall nog inte förväxla en liten överklassgrupp svensktalande i Helsingfors med exempelvis svensktalande i Österbotten eller Åbo skärgård. En del av min släkt kommer från Finland och så vitt jag vet var de i allmänhet svensktalande, men inte fasen var de överklass. Tidvis var det svårt med mat på bordet.


Mormors mor Karolina Åkerblom, född i Nådendal 1840 i det ryska storfurstendömet Finland. Hennes mor- och farföräldrar kom från landsbygden utanför Åbo, i det svenska storfurstendömet Finland. Mannen hon var gift med kom från trakten av Vasa, han var österbottning alltså.


Det finns en intressant aspekt av det där med språk och klass: när den finska nationalismen började växa till sig mot slutet av 1800-talet bytte en del folk namn från svenskt till finskt. Och vad jag vet var det bland högreståndspersoner detta skedde. Jag antar att dessa borgare ville skapa sig en egen nationell plattform som varken var svensk eller rysk. Hette man Georg kunde man signalera finskhet genom att ändra det till Yrjö, och sedan kanske gå ut och basa över purfinnarna.

Men vi vet för lite om Finland, det har Wetterstrand rätt i. Man kan gott kalla det för storsvensk högfärd. Och högfärd är inte bra.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Bortsett från att Maria Wetterstrand kanske inte är helt neutral vad gäller hennes påstående att svenskarna skulle diskriminera finnarna så vill jag avvisa detta på det bestämdaste. Har i arbetslivet sedan 1949 arbetat med många finnar, en del som inte pratade ett ord svenska och med finlandssvenskar. Har alltid ansett detta folk som mycket pålitliga, arbetsamma och inte rädd för att ta i när det behövdes. Första kontakten var redan 1941 när jag ofta besökte den församlingslokal i min hemstad där ett hundratal sårade vistades under sin konvalescens. Jag vill ej gärna framföra någon kritik men i ärlighetens namn måste man nämna att i svensk TV sänds nyheter på Finska varje dag medan den Finska TV visserligen sänder någon snutt med nyheter på svenska, men det är de gånger jag lyckat få in dessa nyheter på mycket udda tider.

Björn Nilsson sa...

Tack för synpunkterna. Du har ett långt perspektiv på saken!

Diskriminering i officiellt dirigerad form har mer gällt tornedalningar och samer. Vad det gäller synen på finnar som kommit hit och arbetat och byggt upp vårt välstånd, och synen på Finland, tycker jag det mer verkar som man varit nedlåtande och överlägsen mot ett fattigare grannland. (Samma överlägsenhet som visades mot Norge innan de hittade oljan!) Grannländerna hade otur, med krig och elände som fördröjde utvecklingen, men nu är de ikapp och ibland förbi.

Det är nog i många svenska samhällen man skulle kunna resa en staty över finska och andra invandrade arbetare som bidragit till att bygga upp Sverige. Själv träffade jag en del under min industri-tid, och nog knegade de på bra!

In-Spectus sa...

Finlands rundradio YLE har en tevekanal som *endast* sänder program på svenska, FST5 heter kanalen. Och sedan de två nationella svenskspråkiga radiokanaler: Radio Vega, och YLE X3M för den yngre publiken.

Anonym sa...

Wetterstrand må överdriva och förenkla på sina ställen, men det är helt sant att även om svenskans ställning i Finland känns allt mer tryckt med åren så är det ju inget jämfört med hur finskan har haft och har det i Sverige. Man kunde börja med att erbjuda flera skolor med finska som skolspråk. Köerna till ställen som Sverigefinska skolan i Stockholm är låååånga. Dessutom är det en nackdel för svenskan i Finland att finskan i Sverige inte har närapå samma stöd. Sverigefinnar och finlandssvenskar skulle endast vinna på att stöda varandra.