... pågår andra konflikter som kanske kan få större betydelse på sikt eftersom så många fler människor är inblandade. I ena fallet är det en konflikt som för närvarande förs mest med fredliga medel men som kan bryta ut i fullskaligt inbördeskrig. I det andra fallet är det inbördeskrig, ännu i ganska liten skala, men som kan bli betydligt större.
Det finns dock en fråga som är gemensam för de båda fallen, samt en politisk rörelse med samma etikett i huvudrollen: frågan är om hur statsmakten behandlas, och rörelsen är maoistisk. De berörda länderna är Nepal och Indien.
I Nepal avslutades det långa inbördeskriget med en situation där ingen part verkade kunna nå en avgörande seger och det löstes med parlamentsval. Maoisterna blev största partiet och bildade regering. Så småningom utbröt en konflikt där krigsmakten hamnade i centrum. Skulle maoisternas folkarmé integreras i den nya republikanska armén? Generalerna satte sig på tvären, vilket i en fungerande demokrati skulle ha betytt att de fått sparken. I en demokrati lyder militären order från den civila ledningen. Men nu samlade sig alla de andra partierna i någon slags allians, tog ställning för den militära ledningen, varpå maoisterna lämnade regeringen.
Prachanda - ledare för de nepalesiska maoisterna. Kommer han att klara av det krångliga läget?
Möjligen kan det här vara bra för maoisterna. Deras motståndare är en brokig samling som torde ha mycket svårt att hålla ihop. De har goda chanser att visa sig odugliga. Skall de ändå försöka sig på att styra landet torde maoisterna kunna bilda en formidabel opposition genom storskalig massmobilisering - och i bakgrunden finns hotet att återuppta kriget. Alternativet kan vara att man sluter någon sorts överenskommelse och hankar sig vidare. Och det behöver inte vara bra för någon utom de korrumperade politikerna som fortsätter som vanligt.
Frågan är här: hur skall man behandla statsmakten (där ju krigsmakten är den viktigaste delen)? Kan man ta över den befintliga staten och driva verksamheten vidare, eller måste den gamla staten krossas för att det nya samhället skall kunna växa fram? Tidigare tänkare som Marx, Engels och Lenin var klara över att den gamla staten måste bort för att en socialistisk revolution skulle kunna segra. De indiska maoisterna (en del av dem i alla fall) har samma åsikt och har kritiserat nepalesernas deltagande i regeringen. Men en hel del mänskligt lidande bör ha undvikits genom den politik som Prachanda fört, den verkar rätt realistisk ändå.
Rödfront-hälsning i en indisk djungel någonstans
Det mest dramatiska i Indien just nu är en stor uppgörelse i västra delen av delstaten Västbengalen. Västbengalen har under tiotals år styrts av ett parti som kallar sig Indiens Kommunistiska Parti (marxistiskt), men som kanske skulle ha en annan etikett. Kapitalist eller socialfascist eller någon liknande älskvärdhet? De är i alla fall inspirerade av kinesisk råkapitalism och har en tendens att använda våld mot dem som står i vägen.
De maoistiska naxaliterna har gått ihop med stamfolk i Västbengalen och deklarerat stora områden som "befriade". Vad stamfolken tycker om "marxisterna" framgår av att dessa jagats bort och deras hus bränts. Det handlade om protester mot vanskötsel, korruption, efterblivenhet och polisvåld. Några som kallar sig Folkkommittén mot polisövergrepp verkar ha spelat en nyckelroll för att mobilisera till motstånd - det kanske är en maoistisk frontorganisation, de lär bygga sådana på många håll i Indien nu.
Stamfolk bränner ett regeringskontor i Västbengalen
Maoisterna har alltså lyckats mobilisera folket. Man misslyckades dock med att spränga Västbengalens premiärminister i luften. Regeringsmakten har kastats ut åtminstone för en tid, men nu pågår en motoffensiv med tusentals poliser och paramilitärer som försöker tränga in i det befriade området. Strider pågår.
Lalgarh som området kallas kan nog inte klara av att hålla emot, däremot kan det fortsätta att utvecklas som zon för gerillakrigföring. Sådan verksamhet har pågått där i åratal innan det stora upproret mot delstatsregeringen bröt ut och det som händer nu är väl snarast att den maoistiska gerillaarmén och dess milis kan rekrytera ännu mer folk och sprida inflytandet till nya områden.
En klassisk princip i gerillakrigföring som indierna lärt sig från kineserna är att det i första omgången inte är viktigt med land och vapen. Det är stödet från folket som är det viktiga. Därför kan man, om man följer rätt politik, erövra ett område ibland men sedan dra sig tillbaka när fienden rycker fram. Den maoistiska gerillaarmén verkar tillämpa den taktiken. Man flyttar sina trupper men har ändå en underjordisk organisation kvar för politiskt arbete, spaning, sabotage, logistiskt stöd etc. Vad regeringstrupperna gör i det läget är att man jagar en närmast spöklik motståndare. Och när trupperna tittar åt annat håll där det är bråk på gång kanske gerillan kommer tillbaka.
Förmodligen flyttar maoisterna sina militära kadrer över gränsen till delstaten Jharkand när de tycker tiden är lämplig. Där finns också zoner som de kontrollerar.
Lalgarh som området kallas kan nog inte klara av att hålla emot, däremot kan det fortsätta att utvecklas som zon för gerillakrigföring. Sådan verksamhet har pågått där i åratal innan det stora upproret mot delstatsregeringen bröt ut och det som händer nu är väl snarast att den maoistiska gerillaarmén och dess milis kan rekrytera ännu mer folk och sprida inflytandet till nya områden.
En klassisk princip i gerillakrigföring som indierna lärt sig från kineserna är att det i första omgången inte är viktigt med land och vapen. Det är stödet från folket som är det viktiga. Därför kan man, om man följer rätt politik, erövra ett område ibland men sedan dra sig tillbaka när fienden rycker fram. Den maoistiska gerillaarmén verkar tillämpa den taktiken. Man flyttar sina trupper men har ändå en underjordisk organisation kvar för politiskt arbete, spaning, sabotage, logistiskt stöd etc. Vad regeringstrupperna gör i det läget är att man jagar en närmast spöklik motståndare. Och när trupperna tittar åt annat håll där det är bråk på gång kanske gerillan kommer tillbaka.
Förmodligen flyttar maoisterna sina militära kadrer över gränsen till delstaten Jharkand när de tycker tiden är lämplig. Där finns också zoner som de kontrollerar.
Naxaliter av den välbeväpnade sorten. Det är faktiskt så att många av dem fortfarande kämpar med pil och båge, eller med hemmagjorde gevär eller gamla modeller som tagits från polisen. I den maoistiska ideologin är politiken viktigare än vapnen - vilket dock inte innebär att en naxalit säger nej till ett bra automatgevär!
Vad man kan läsa sig till så arbetar maoisterna hårt för att bygga ut sin organisation på olika håll i Indien, och man använder olika metoder, våldsamma eller fredliga alltefter omständigheterna. I flera delstater som gränsar till Västbengalen finns det stora områden som i praktiken administeras av maoisterna och de områdena tycks växa till sig. Så är det bland annat i delstaten Orissa som ligger söder om Västbengalen. Särskilt sedan parlamentsvalen för en tid sedan har maoisternas väpnade aktioner ökat kraftigt i östra Indien och det är fråga om det faktiskt har kommit fram till en punkt när man kan börja skönja en ny fas i deras kamp. De går från små notiser till förstasidesnyheter, kanske man kan säga.
Så länge det var enstaka gerillakrigare med dålig beväpning som organiserade fattiga stamfolk i avlägsna trakter var de obetydliga, men när de nu också börjar bli aktiva i industriområden och storstäder är det en annan sak. Det gäller även i närheten av New Delhi. Där för man ingen väpnad kamp men myndigheterna tycks frukta för den möjligheten i någon framtid också. Den maoistiska rörelsen har varit (och är ännu) mycket splittrad i Indien, men när några av de största grupperna gick samman för några år sedan innebar det också att deras kamp blev mycket effektivare. De har viljan, de har planer, de har en långsiktig strategi, och de börjar få resurser.
Beslutsam - men räcker det hela vägen?
Det är ur den synpunkten som strider i stil med Lalgarh har sin betydelse i den långsiktiga strategin att bryta ner den gamla statsmakten och ersätta den med lokala institutioner. När befolkningen på olika ställen tycker att maoisternas folkdomstolar är hederligare och effektivare än statens domstolar håller ju den borgerliga staten på att falla sönder. Vad den har kvar är våldsutövning eller att försöka muta folk att inte gå över till upproret. Ingendera lär väl fungera så bra, särskilt inte i en "mjuk stat" (för att använda Gunnar Myrdals uttryck) som Indien.
Varför skulle inte maoisterna i Indien ställa upp i val om de har folkligt stöd, som nepaleserna gjorde med sådan framgång? En del gör det, men för gerillakämparna är svaret klart och tydligt: de som väljs in i de nuvarande parlamenten blir ofelbart korrumperade och sviker sina väljare. Därför vill de inte ha med den nuvarande statens parlament att göra.
Sedan kan man ju fråga sig om verkligheten vill följa de maoistiska planerna hela vägen fram till en slutgiltig seger i någon avlägsen framtid. Verkligheten kan ju ha en tendens att knuffa partiprogram i en riktning som skaparna inte riktigt tänkt sig.
(Jag lusar inte ner den här bloggposten med hyperlänkar, jag skriver i stort sett ur minnet vad jag sett i artiklar i två motsatta webbplater, Revolution in South Asia samt Naxal Terror Watch . Naxaliter är ju ett annat namn för maoistiska bonderevolutionärer i Indien så man kan ju räkna ut vem som är för och vem som är emot. Bilderna i det här inlägget har jag tagit från den förstnämnda sajten. Engelspråkig nepalisk press hittar man på Nepalnews.)
Från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer., andread0ria skriver Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Anders_S skriver En ny SP-blogg har sett dagens ljus, Jinge skriver Utomjordingar rapporterar från Iran?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar