Som av en händelse skrev jag om detta på bloggen för exakt ett år sedan och listade upp fyra sorters fattigdom med ledning av Globaliseringens politiska ekonomi av Erik Andersson (Studentlitteratur 2001). Det är ekonomisk respektive relativ fattigdom debatten gäller. Här är en förkortad repris på detta:
- Ekonomisk fattigdom. ... det innebär helt enkelt att människor har en inkomst exempelvis lägre än en eller två dollar per dag, omräknad till köpkraft i det aktuella landet.
- Mänsklig fattigdom. Här utvecklar man begreppet genom att som FN se på medellivslängd (förväntad livslängd vid födseln), läskunnighet bland vuxna samt bruttonationalinkomst per invånare. Aktuell rangordning i HDI (Human Development Index) kan man se här. ...
- Relativ fattigdom. Här ser man till inkomstskillnader och möjligheter att göra något av sitt liv. Förhållandet har varit känt av ekonomiska skribenter åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. Vid olika tider och platser har människor olika krav på levnadsstandard (en svensk arbetare 1930 respektive 2007 har mycket olika ideer om vad en acceptabel standard skall vara). Folk som har det ganska hyfsat ekonomiskt (de svälter inte, har tak över huvud och kläder på kroppen) kan ändå känna sig ha en dålig ställning om inkomstskillnaderna är stora. Andersson skriver om ett "frustrationsgap" när människor som inte är utfattiga men känner förhoppningar om framtiden upptäcker att vägen till det verkliga välståndet stängs och de halkar bakåt. Det är snarare de här människorna än de verkligt fattiga som kan väntas revoltera när tiderna blir dåliga. Naomi Klein är nog en taleskvinna för den sortens människor när hon skriver om svikna förhoppningar hos unga akademiker i No Logo.
- Social fattigdom. Människor tappar fotfästet i samhällen i snabb förändring. Är de inte med om förändringarna kan reaktionen bli kraftig. Jag antar att de al Quaida-aktivister som kommer från välbärgade miljöer tillhör den här gruppen. De har allt det moderna, men deras hjärnor hänger inte med in i det moderna samhället.
Om dessa "neoklassiska" ekonomer i regeringen och dess närhet kände till de riktiga klassiska ekonomerna skulle de veta att dessa skrev om relativ fattigdom och acceptabel levnadsstandard. De utgick inte från en angiven summa, utan vad människor ansåg vara rimligt i olika situationer. Ricardo gjorde det, Marx gjorde det och jag tror Smith också. Smiths föregångare Cantillon var inne på ämnet.
Varför hitta på ett fattigdomsbegrepp som utgår från en viss summa pengar? Kanske för att det kan dra med sig nästa steg, nämligen införandet av minimilöner som verkligen kommer att vara mini, och som kommer att tjänstgöra som magneter för lönebildningen i stort. Att få ner lönerna lär ju vara en ambition hos de ekonomiska självmordspiloter som styr Europas ekonomi idag. Om folk tycker (med rätta ibland) att de får lite ut av sitt dagliga slit, och att andra verkar orättfärdigt gynnade, kan de ju alltid bli avsnästa med att "jamen du tjänar ju några tior bättre än existensminimum, så klaga inte - du har det i alla fall mycket bättre än de stackars somalierna!" Att detta betyder att man ytterligare underminerar köpkraften för många miljoner människor, och därmed undergräver hela det ekonomiska systemet, är det inget som genierna i regeringen och EU verkar bekymra sig om.
10 kommentarer:
Borgarna har gjort väldigt många åtgärder för att sänka löner. Alla tvångsåtgärder emot arbetslösa har som huvudsyfte att sänka lönerna. Med mer tvångsåtgärder, försämrade villkor osv, så kommer man på sikt sänka lönerna. Målet är att få så stor effekt som möjligt ur "den naturliga arbetslösheten". Rent ideologiskt är konsekvensen av denna teori att man tror att arbetslösheten stiger om arbetslösa har det för bra, och man tror sig sänka arbetslösheten genom försämrade villkor. Detta är verkligen att se problemen ur fel ände.
Men detta med lönebildning gör att arbetslöshet, sjukdom och villkoren i försäkringen är oerhört viktiga för arbetare. Problemet är väl att sossarna inte ka n förklara detta, då de själva tror på de teorier som skapar deras fiendes ideologi.
I den ideella värld som råder i enklare böcker i nationalekonomi bör sänkta löner tämligen direkt kompenseras så att att priserna sjunker (för att kompensera för minskad efterfrågan pga sänkta möjligheter att kompensera). Därmed spelar lönenivån egentligen ingen större roll. I verkligheten leder sänkta löner bara till sänkta löner, fortsatt utslagning bland småföretag och fortsatta jättevinster hos storbolagen.
Den principen gäller må hända gåslever och oxfile. Men man äter inte mindre för att man är fattig. Baslivsmedel sjunker i pris först när inte alla kan äta sig mätta.
Men om högern fortsätter bekämpa arbetslöshet med de metoder som deras ideologi tillåter, så är nog detta snart verklighet.
Ibland undrar man hur mycket man tror på sina teorier. Men förmodligen gör de nog inte sällan det. Det är förvånande, eller kanske inte, hur lite debatt denna underliggande teori om arbetsmarknaden som Alliansen har debatteras.
Det är ju ganska tydligt att se mönstret om man vet om vilken teori som är vägledande. De har väl någon gång själva också sagt att det handlar om att öka arbetskraftsutbudet och att detta ska pressa lönerna så att priserna för det producerade sjunker och någon, osagt vem, ska få råd att köpa mer. Det hela är ju fundamentalt ologiskt och ett recept av typen att försöka lyfta sig själv i håret. Resultatet borde bli det omvända sjunkande köpkraft och eftersom de sänkta skatterna främst gynnar höginkomsttagare som förmodligen långt ifrån konsumerar hela denna ökning i disponibel inkomst. Dessutom är det ju i stort sk "finansierat", dvs neddragningar på andra håll då i stort uteslutande hos dem som i princip konsumerar hela sin disponibla inkomst.
Sen pytsar ju även ut "gratis" bidragsarbetskraft inom enklare servicenäringar som pressar löner och priser, slår hårt mot den lille företagaren som inte alltid kan dra nytta av denna prisdumpning. Även kommuner nyttjar ju numer detta system för att bidragstagare mot låg ersättning ska göra sådant som förmodligen inte behövs göras då man inte anställer folk för det men ändå behövs göras. Iofs är det snäppet värre när det görs på den privata marknaden då det slår mot mer normal prisbildning och löner. Det är en märklig ordning där folk ska arbeta men liksom ändå inte arbeta. När det gäller den kommunala ordningen ska de ju oftast styras ut så det klart och tydligt syns att de inte arbetar på "riktigt".
Såg nyligen en intressant kort historisk exposé över arbetslöshetspolitiken i landet.
Från AK-jobb till AGA
"Många drabbade uppfattar försämringarna i de arbetslösas villkor som en ny och svårbegriplig utveckling. Men i själva verket finns det klara linjer och teman som återkommer i den svenska arbetsmarknadspolitikens historia.
...
Den nya politiken använder välfärdsstatens socialterminologi - LO-ekonomen Dan Andersson förklarade exempelvis att målet med Aktivitetsgarantin var att 'ge närhet, stöd och värme'. Men vid närmre granskning är det snarare parallellerna till politiken 70-80 år tidigare som framträder. "Förbättring och tukt" har blivit "motivationshöjning" och 'träning i social kompetens' - de arbetslösa antas återigen vara i behov av myndigheternas uppfostran. Nu som då används tvångsåtgärder som ett billigt sätt att få nödvändiga arbetsuppgifter gjorda, särskilt inom kommunerna. Och återigen har det utvecklats ett system för att upprätthålla social kontroll;"
Om inte Maud, rottingmajoren eller Hägglund förstår något av detta torde väl inte förvåna så många men att inte Borg förstår hur det ligger till är jag mycket tveksam till. Jag är av övertygelsen att Borg mer än väl förstår och bedriver elakt falskspel.
Nja, en del äter nog mindre just för att de är fattiga. Notera skillnaden ur nationalekonomisk synpunkt mellan behov (jag är hungrig) och efterfrågan (jag har/har inte råd att köpa en ring falukorv). Det är den där ibland otrevliga skillnaden mellan behov och efterfrågan som socialismen är tänkt att ta hand om.
Att vi i dessa yttersta dagar kan notera vissa återgångar till förhållanden som rådde senast på tjugotalet är väl typiskt för ett samhällssystem som har blivit senilt, inte har något nytt att bjuda, utan i stället så att säga "går i barndom". Dags för ättestupan!
Men de som sprider de där konstiga teorierna om vad som är bra ekonomi är ju inga gaggiga gamlingar, så det kan nog stämma att åtminstone bossarna i "det nya arbetarpartiet" vet vad de gör. Fast de är försiktiga med att tala om det.
Att den neoklassiska ekonomin som var stendöd för ett år sedan har kommit tillbaka är ett dåligt betyg till ekonomprofessionen i stort, och till den vänster som skulle ha sett till att den legat kvar i sin grav.
Att en ideologistinn borgerlig regim trampar på gasen vad gäller högervridningen är inte så svårt att förstå de får ju inte komma till så ofta. Men problemet är att utvecklingen hade samma riktning redan tidigare med att t.ex. direkt eller indirekt lägga skulden på de arbetslösa för att de var arbetslösa.
Jag har för mig att även Mona sagt något om att lägre löner skulle ge fler jobb.
Men motståndet mot den kraftiga högervridningen nu känns tamt, ytligt och inte som om det var riktigt på allvar. De utlovade återställarna för arbetslösa och sjuka är bra men totalt sett är det en aning tamt. Lite luddigt om gröna investeringar och sådant och man lovar att allt ska vara sk finansierat. Man frågar sig då vad finansierat kommer att innebära i praktiken. Eller om när man väl ev fått makten de utlovade återställarna blir verkliga återställare eller det mer putsas i kanten på högervridningen.
Mp vinner nog en heldel av sina opinionsframgångar på att Wetterstrand är lite ilsk och ettrig och ger intryck av att vara ärligt förbannad för att det inte är miljövänligare än det är. Tillskillnad från vissa vänster ledare som mest skrattar och flinar åt allting som om denna inte var det minsta upprörd över någonting.
Ohly har ju åtminstone en riksdagspension fixad i fall han inte blir minister, så han kan väl kosta på sig ett leende. ... Undrar dock vad kvarvarande partimedlemmar tycker.
Kanske Sahlin och Östros skulle sättas på att tvångsläsa Billyblogg ett tag och lära sig lite alternativa lösningar på dagens problem.http://bilbo.economicoutlook.net/blog/ Han tycker ju att det skall finnas en offentlig jobbgaranti bland annat.
"Våran" lönesänkande arbetskraftsutbudsökande Alliansregim är ju snarast Ludditer, de är nog inte nöjda förrän billig arbetskraft slagit ut sopmaskiner, allehanda attiraljer för snöskottning etc, etc. Det finns många maskiner som kan ersättas bara lönerna blir tillräckligt låga.
Vi kan redan se hur det i olika sektorer som fastighetsskötsel och liknande faktiskt är så att man med hjälp av låga löner och offentligt subventionerad arbetskraft faktiskt kan välja handkraft framför maskinkraft.
En aning oroande är dessa tendenser också framskymtar hos viss vänster och gröna. Med tanke på de arbets och förslitningsskador som blir följden ligger förstås Arena och Timbro Borgkommission, med S i majoritet, i tiden. Dvs i den bekymmersamma och mörka framtiden kommer vi inte att ha råda att ge alla den vård de kan tänkas behöva, det "nödvändiga" ska prioriteras.
MP har väl velat lägga mer beskattning på maskiner och mindre på arbete tidigare, jag vet inte hur det är nu. Annars har ju fördyrning av arbete relativt till kapitalet varit en drivkraft att rationalisera.
I övrigt kan man undra hur en allt mer avancerad robotisering skall fungera parallellt med en antagen återgång till handarbete? Inte alls, förmodligen.
Skicka en kommentar