fredag 21 november 2008

Något gott ur något ont?

Kan något gott komma ur något ont? Nu har Riksdagen sagt ja till Lissabonfördraget och även socialdemokraternas ledamöter har gjort det. Dagens Arbete skriver om en enkät inom Skogs- och Träfacket.

LO:s och socialdemokraternas linje i dagens historiska omröstning i riksdagen saknar stöd i Skogs- och Träfackets högsta ledning. Skjut upp beslutet, tycker en överväldigande majoritet. Det visar en enkät bland ledamöterna i förbundets förbundsfullmäktige.

...

Det nya förslaget till konstitution är inte perfekt, men bättre än nuvarande. Det är socialdemokraternas hållning. LO:s ledning säger detsamma.

Den här hållningen oroar många i fackföreningsrörelsen, också i Skogs- och Träfacket. Tre av 45 som besvarade enkäten sa ja till LO:s och socialdemokraternas linje.

Resten av fullmäktigemedlemmarna vill ha bordläggning tills facket får garantier om kollektivavtalet och strejkrätten. Eller så säger de blankt nej till fördraget. Det är fler som gör det än som tycker att riksdagen ska köpa konstitutionen och nuvarande osäkerhet kring kollektivavtalet.

Nu vet vi vad SAP- och LO-ledningen tycker om det.

På sin blogg ger Birger Schlaug en sträng värdering av Miljöpartiets uppträdande:

Miljöpartiet, som under alla år varit det mest EU-kritiska partiet, valde från partiledningens sida att inte säga ett ord om Lissabonfördraget under hela den tid när man verkligen kunde väcka opinionen och därmed påverkat socialdemokraterna att åtminstone skjuta på beslutet.

Vilket man ju kunde gjort med tanke på att Irland redan sagt nej.

Miljöpartiets partiledning valde att tiga av den enda anledning att den hårda kritik som man nu sista veckan orkar leverera skulle kunnat påverka den medlemsomröstning man haft. Alla vet nämligen att det EU som mp-ledningen talade för inför medlemsomröstningen är just ett EU med Lissabonsfördrag.


Ja, vi har alltså å ena sidan ledningar för partier och organisationer, å andra sidan stora grupper av medlemmar - och faktiskt en stor del av det svenska folket. Vi har frågan om vad demokrati betyder. Vilka hänsyn skall man ta som riksdagsledamot, vad är viktigast för ens uppträdande och röstande? Är det någon slags övergripande intressen man skall företräda, intressen som är så knepiga att gemene man inte kan begripa dem och att man därför kan rösta emot opinionerna utan att få dåligt samvete? Eller är exempelvis de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen förpliktigade att ta hänsyn till medlemmarnas synpunkter?

Om man är anhängare av tesen om "övergripande intressen" som står högre än väljarnas synpunkter kan man fråga varför det behövs några val? Då kan väl "intresset" själv utse sina företrädare och rösta på sig själv?

Den folkpartistiske ledamoten och tillika varvsarbetarena Königsson vägrade för femtio år sedan att gå mot sina arbetskamraters intressen när Riksdagen röstade om den allmänna tjänstepensionen. Om en folkpartist kunde göra det, varför inte socialdemokrater? Hur många av de LO-medlemmar som sitter i Riksdagen arbetar i produktion eller andra yrken utanför fackförbundskontoren förresten?

När vi nu har en ond situation som bara kan jaga fram förakt mot "politiker". Miljöpartiets ledare saboterar EU-motståndet för att jaga ministerposter, socialdemokrater röstar mot partiets kärnstyrkor. Möjligheten för Alliansen att vinna nästa val ökar för varje gång något sådant här händer. Varför skall folk rösta på SAP när man gör så här? Eller rösta på Vänsterpartiet som vill in i en regering som för den här sortens politik?

Miljöpartiet har spelat ut sin roll som positiv kraft, det var länge sedan de bedagade ombudsmännen i SAP/LO var positiva, och man kan bara hoppas på att det kommer ordentliga reaktioner. Helst så starka reaktioner att mängder av Riksdagsledamöter och partiledare blir bortplockade från sina positioner och ersätts av folk som vet varifrån de fått sina mandat. Då kan något dåligt vändas till något gott. Men om det där gänget får fortsätta finns det anledning att vara bekymrad över demokratins framtid.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bra. Speciellt stycket om "övergripande intressen" och slutmeningen: Då kan väl "intresset" själv utse sina företrädare och rösta på sig själv?
Toppen eller Klasse! som de säger i Tyskland.
Är som Brechts kommentar: Det är väl bättre att regeringen väljer sig ett annat folk!
Sixten

Björn Nilsson sa...

Jag tycker det ser ganska dystert ut för närvarande ... demokratin kanske bara var ett fönster med mindre än hundra års varaktighet som nu håller på att slås igen.

Anonym sa...

Ja men nu har de ju just röstat bort Sverige och vad kommer våra stackars procent att betyda i ett EU där de flesta länderna har helt andra politiska traditioner än Norden har haft? Blott intet.
Så nu spelar det ju ingen roll vad vi röstar på framöver.

Om jag inte har missuppfattat situationen så har man mer eller mindre skrivit in den nyliberala politiken i Lissabonfördraget dessutom, vilket är en fullkomlig galenskap (i synnerhet just nu när vi står mitt uppe i denna politiks totala haveri), i varje fall om man vill försöka verka som en demokratisk union. Var det inte precis detta som man gjorde i Sovjet? som föresten var mer demokratiskt på papperet än EU.

Det snällaste man kan säga om EU är alltså att man inte låtsas vara demokratiskt ens utan är tämligen ärlig i det avseendet, inför dem som orkar sätta sig in hur EU fungerar åtminstone. De andra lurar man skjortan av, som vår riksdag ex.

Anonym sa...

Du missar aspekten att det inte finns något egentligt ansvar för beslutsfattandet i detta land: Varje riksdagsledamot röstar efter eget samvete (= inget formellt tvång att rösta på en viss linje i en viss situation) däremot får den som går emot partipiskan räkna med hårda tag (som moderaten Karl Sigfrid i somras inför FRA-omröstningen blev utskåpad av partiledningen, lite som maoistisk påtvingad självkritik under kulturrevolutionens Kina). Går man emot partiledningen för mycket, kan man inte räkna med att bli återvald eller så hamnar man så långt ner på nomineringslistan att man i praktiken blir chanslös.


Ture Königson tillhörde de s.k. "arbetarliberalerna". Han förklarade det, att om han någonsin skulle kunna se sina arbetskamrater i ögonen (det här var på den tiden då riksdagsuppdraget var ett förtroendeuppdrag, när man skrev egna tal och jobbade största delen av året) i fall han röstade emot. Mycket riktigt blev han utfryst efter den dramatiska omröstningen, blev inte omvald och fick inget vidare betydande förtroendeuppdrag inom partiet.


Kontentan av detta är: Partiledningen kan alltid hänvisa till att ledamöterna själva röstat som de velat ("fritt val"), de enskilda ledamöterna at de röstat som partiledningen velat ("deras linje verkade vettigast") för att inte bli utfrysta i den egna gruppen. Så här går det till i dagens representativa demokrati Sverige.

Björn Nilsson sa...

Så länge ledamöterna röstar så som man skulle kunna tro att de skulle rösta (med utgångspunkt från valmanifest, partiprogram och uttalanden innan de blev valda) är det kanske inte så stora problem. Men om ledamöterna gör märkliga U-svängar och sviker tidigare löften och det är uppenbart att de jagas av partiledningarna att svika sina väljare, då är det verkligen problem! Speciellt om de ger efter. Men eftersom de flesta väl är heltidssyselsatta inom den politiska sfären eller organisationer med mer eller mindre stark partianknytning antar jag att de mer ser till sin framtida försörjning än till samvetet.