 |
| Ibland gäller det att ryta till i debatten! |
Yttrandefrihet diskuteras dessa dagar. Här är en fråga som jag tycker låter lämplig att diskutera exempelvis på ett filosofi-seminarium:
Om jag inte tycker om vad en annan person säger utan själv säger "håll klaffen", kränker jag då dennes yttrandefrihet, eller är det så att min yttrandefrihet kränks om jag inte får säga "håll klaffen"?Notera att detta endast är en verbal yttring från min sida, jag understryker inte argumentet med våldsamma medel!
Ärligt talat är jag ganska tveksam inför så kallade yttrandefrihetsfundamentalister. Det logiska slutet för deras argumentation blir väl ett läge där yttrandefriheten är bortsopad.
4 kommentarer:
Låt oss gå till var ursprunget till tanken om yttrandefrihet kom. Den kom ifrån en värld där vad som fick sägas bestämdes av en makt utanför och över individen. Yttrandefriheten var alltså inte rätten att säga vad man vill och höras, det var rätten att få yttra sig utan att en samhällsmakt införde sanktioner emot en.
Diskussionen idag och i det som står i din text är en annan. Är yttrandefrihet rätten att vara fri ifrån sanktioner ifrån andra individer? Nej, det är det naturligtvis inte. För hur skall den yttrandefriheten garanteras? Enda sättet som en sådan yttrandefrihet kan garanteras är via en makt utanför och ovanför individen, som slår ned på individuella sanktioner som exempelvis "håll käften". Det är motsatsen till yttrandefriheten så som den växte fram till ett krav.
Det är heller ingen slump att yttrandefrihet fri från konsekvenser från andra individer är en sorts yttrandefrihet som företräds av främst extremhögern. För det är nämligen yttrandefrihetens motsats.
Att medelklassens värderingar i alla tider utsatt avvikarna för sanktioner när de öppnat truten och gett luft åt andra värderingar, det skall vi plötsligt inte låtsas om. Frågan har uppstått till följd att medelklassen har börjat experimentera med andra värderingar än de vanliga fina lagomliberala sådana, när de inte säger samma saker som alla andra, då upptäcker de att de möter omgivningens reaktioner. De hamnar i en situation som de i alla tider utsatt avvikaren för. Då måste de ropa på förstärkt polis för att få bukt med problemet.
Jag har mordhotats helt spontan på gatan för att jag talat om mina åsikter med en kompis. Jag har kallats kommunistsvin, idiot. Jag har utsatts för personliga individuella sanktioner som kostat mig rejäla slantar. Men när det drabbade avvikare som mig, då var det ingen som ylade om att yttrandefriheten var i fara.
Jag ylade inte ens om det, för jag visste att sin åsikt, den måste alltid försvaras med det egna våldet.
Ibland när debatter blir väldigt tilltrasslade brukar jag undra om den grundläggande frågan är rätt ställd. Är det 'yttrandefrihet' man skall tala om? Kan någon annan term vara lämpligare? Det verkar ju handla om min personliga zon och andra människors personliga zoner, och i vilken grad och med vilka avsikter och medel man kan tillåtas att gå in i andras zoner. Vilken personlig zon har en tiggare som sitter i ett bylte vid närmsta tunnelbanestation? Jag har laglig rätt att slippa hot och okvädningsord, men jag har inte laglig rätt att kräva att reklam invaderar min privata zon. Borde jag inte ha den rätten?
Kanske Anna Troberg har bättre saker att säga i den här frågan. En del otrevligheter kan tänkas försvinna när/om skränfockarna i hathålen får en vänlig (men inte undfallande) uppmärksamhet. De som inte påverkas av detta kan nog vara mer åt psykfallshållet.
Det kallas social kontroll, många upplever den som förtryckande. Liberaler jag träffat har ofta reagerat starkt emot social kontroll som betydligt värre än en diktator i princip, trots att de var de som använde den hårdast, var helst man stötte på dem och angav en avvikande ståndpunkt. Jag vill då verkligen inte se någon som helst inskränkning i den, det är så man uppfostrar barn, det är så man modererar samhällets utveckling, det är så man får folk att tänka på andra innan de öppnar truten, eller agerar.
Det är även så gaptrollen skall bekämpas. Hoten är redan olagliga, lika så fysiska ingripanden emot avvikaren. Vad folk måste lära sig är att idioten är en idiot, men inte lika stor idiot som den som grinar för dumheter ur idiotens trut. Det är yttrandefrihetens pris. Som jag fick förklara för fröken här i veckan, man kan inte bli kränkt av ord, den känsla av "kränkthet" man upplever är något som man helt och hållet åsamkar sig själv.
Social kontroll använder jag emot kompisar som vacklar åt det främlingsfientliga hållet. De får en saklig och korrekt kommentar som inte är raljerande. Sen minskar delandet av bilder på pepparkaksgubbar och allt vad det är. Det är det som rasisterna upplever som inskränkning i sin yttrandefrihet, att det är svårt att vara idiot. Att nu andra reagerar på ett par hundra gaptroll som sitter och är tuffa vid sitt tangentbord beror mest på oerfarenhet av att bemöta svin.
Räknade inte ens mordhoten från nazister när jag var administratör för en IRC-server i det på den tiden största chattnärverket i världen. Okvädningsord, hatbrev och allt det andra som kom på köpet när ställde sig själv i fokus bekom mig inte och var inte anledningen till att jag inte ville hålla på mer.
I den här frågan är jag yttrandefrihetsfundamentalist, hade vänsteraktivister inte hindrats från att utöva sin yttrandefrihet och rörelsefrihet från första början, så hade vi haft mindre rasister idag. Färre av dem hade vågat öppna truten och vi hade inte haft den här diskussionen öht.
Det här är bara ytterligare en anledning till att socialister ser organisering som en nödvändighet. Att tala med en röst för att höras. Individen har rätt att öppna truten, men ingen rätt att höras eller gillas!
Skicka en kommentar