Något verkar hända. Kan Oswald ge tips om vad?

Bilden verkar komma från en demonstration i Storbritannien

Har inte skrivit mycket om Syrien på sistone. Andra gör det bättre. Men vi kan notera att något verkar hända. Trots en närmast bedövande propaganda har krigspartiet svårigheter. Det kan möjligen bero av att propaganda visserligen handlar om upprepningar, men när det blir upprepningar på teman som verkar tvivelaktiga eller har visat sig fel tidigare blir malandet självdestruktivt. Trovärdigheten i budskapet minskar i stället för att öka. Publiken blir trött och avvisande i stället för positivt uppjagad.

När Storbritanniens premiärminister försökte övertala landet att åter köra programmet från Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen igen i Syrien hade han inte bara oppositionen utan delar av det egna partiet mot sig. Särskilt lögnerna om Irak är en tung belastning. Cameron tvingades till och med att inför det egna parlamentet erkänna att det inte finns någon helt säker orsak till att angripa Syrien, utan att det är en "bedömningsfråga". Kan man verkligen starta stora militära operationer på så svaga grunder? Att det fanns en majoritet i brittiska parlamentet mot nya krigsgalenskaper är en lättnad.

I USA tycks det inte finnas någon stor folklig opinion för att angripa Syrien heller. Det lär väl inte hindra landets härskare att driva frågan vidare, men hur långt? Fransoserna säger sig av någon obegriplig anledning vilja fortsätta hänga efter USA, australierna också. Annars är det tunt med partners i någon sorts 'de villigas koalition'. Dessutom verkar det mest handla om att skjuta några robotar, ett tilltag som få verkar tro skall få några större verkningar. Det verkligt intressanta är väl om syrierna gör några motdrag, och i så fall hur och mot vem. Skrämd lär doktor Assad inte bli.

Men om vi återgår till att "något verkar hända". Kan man tala om en allt snabbare upplösning av det nordatlantiska maktblocket? Ekonomiskt, militärt, moraliskt - upplösning på alla fronter verkar det. Självkänslan svajar när det inte går så bra längre. Även krigsviljan sviktar alltmer, mest utanför men även i viss mån inom eliterna. Kanske litteraturen kan hjälpa oss?

Bland böckerna som jag bara läst lite i början av, men som jag nu ger mig phan på att jag skall ta mig igenom, finns Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Första delens första upplaga kom 1918, ett bra år för undergångsstämningar - särskilt om man var tysk. I inledningen skriver Oswald:

I denna bok vågas för första gången försöket att göra en prognos om historien. Det gäller att skissera ödet, de ännu inte genomgångna stadierna, för en speciell kultur, den enda som i dag närmar sig sin avslutning på denna planet, den västeuropeisk-amerikanska. ...

Finns det logik i historien? ... Visar sig kanske världshistoriens väsentliga drag hela tiden i en gestalt som tillåter slutsatser för ett förstående öga? ... Kan man möjligen i livet självt finna de stadier som måste genomgås och det i en följd som inte tillåter några undantag? ... Har kanske de för organismer grundläggande begreppen födelse, död, ungdom, ålderdom, livslängd en bestämd mening som ännu ingen avslöjat? Kort sagt, ligger allmänna biografiska urformer till grund för de historiska förloppen?

Nja, att spå är svårt, särskilt om framtiden. Man kan peka på vissa tendenser i det förflutna och i nutiden och ta dem som en prognos. Men det är riskabelt. Det är som att lita på att vädret imorgon är samma som idag. Ännu mer riskabelt blir det om man kopplar ihop saker som kanske inte så uppenbart bör knytas ihop. Biologiska processer och samhällsutveckling på hög nivå, exempelvis. Skulle man inte kunna beskriva Sverige för femtio år sedan som yngre och piggare än samma land för hundra år sedan, medan det åter idag börjar kännas trött och nattståndet? Landet verkar åka berg-och-dalbana mellan ungdom och ålderdom.

Däremot är frågan om logik i historien inte ointressant. Orsak och verkan hänger ihop, men hur? Jag vet inte om någon ställt frågan, men kan man tänka sig att en eventuell avslutning av en västeuropeisk-amerikansk kultur hänger samman med att just den gruppen utlokaliserat stora delar av sin ekonomiska ryggrad, nämligen sin industri? Kan självförtroendet ha följt med till en del av de nyindustrialiserade länderna i stället? Och hur läser man in Tyskland i det resonemanget - är landet verkligen helt 'västeuropeiskt'? Tyskarna har nu i alla fall backat från den tidigare aggressiva positionen vad det gäller Syrien. Det kan tas som ett tecken på svaghet - men också på styrkan att inse realiteter. I Washington verkar den insikten svagare.

Som vanligt: fler frågor än svar, och jag vet inte om gamle Spengler har någon bra lösning på frågan. Hittar jag den återkommer jag!