Socialt kapital och demokrati

Termen 'socialt kapital' uppfattas ofta som positiv.  Formella och informella nätverk lyfter samhället. Där vi har samhällen med en massa grupper där folk möts och gör saker tillsammans är den ömsesidiga tilliten hög och därmed fungerar samhället bättre än om vi har en massa isolerade individer och grupper som inte gillar varandra. Idealt kan man anta att högt socialt kapital optimerar resurserna medan lågt socialt kapital kommer att leda till så kallad sub-optimering. Det klassiska exemplet är jämförelsen mellan det mer korrupta Syditalien gentemot det mer hederliga Norditalien. Myndigheterna fungerade bättre norrut.

Men det kan finnas problem även med samhällen med stort socialt kapital, vilket framgår av artikeln Bowling for Adolf: How social capital helped to destroy Germany’s first democracy. Författarna hävdar att det fanns ett stort socialt kapital i Tyskland under Weimarrepublikens tid, och att nazisterna kunde utnyttja det för att bygga upp sin styrka. Frimärkssamlare, fotvandrare, krigsveteraner - alla kunde dras in i den nazistiska kretsen bara man fick tag på förtroendeingivande personer i varje grupp. Statistik presenteras som antas visa att ju mer organisering/social kapital det fanns på en ort, desto större möjligheter hade nazisterna att nå ut och växa.

Med den vändningen blir således 'socialt kapital' en neutral term. De förbindelse- och förtroendenät som utgör det sociala kapitalet kan användas för såväl goda som onda syften.

Nazi-schwein?

Weimarrepubliken var en skakig demokrati som gick under trots att det fanns en tysk demokratisk historia ända från sekelskiftet 1900 och tidigare. Kan demokrati införas från den ena dagen till den andra, eller krävs det en längre startsträcka? (Jag bortser här från vad man rimligen kan mena med 'demokrati' utan tar termen för given, vilket naturligtvis är orimligt i en djupare diskussion.) För Sveriges del kan man peka på traditioner som gick tillbaka långt före det demokratiska genombrottet på 1910-talet: sockenstämmorna, folkrörelserna. Det tar tid att bygga upp kunskaper och förtroende, samt inte minst självförtroende hos de som mest tjänar på demokrati.

Jag undrar om händelserna i arabvärlden kan ses i det sammanhanget, om man tar till en lite udda infallsvinkel: att bygga demokrati tar tid, och därför gäller det för anti-demokraterna att klippa till fort om man kan se tendenser till demokrati. Nu är det inte så farligt om dessa tendenser kommer underifrån och någorlunda effektivt kan hållas tillbaka av en diktatorisk regering. Annorlunda är det om regeringen själv börjar ta steg i demokratisk riktning och/eller visar farlig eftergivenhet för folkliga krav, då kan det bli farligt. Demokratibygge tar tid, kupper och invasioner kan genomföras snabbt - därför är tiden ofta på antidemokraternas sida.

För övrigt - med hänvisning till föregående inlägg här på bloggen så kan man ju undra om sanktionerna, hoten och krigshandlingarna mot Iran just syftar till att stärka landets mest antidemokratiska krafter? Verkar ju som Carl Bildt anser det!