***
Uteslutningen av Markus Allard och Aron Etzlers uttalande om Allards efterträdares stöd till kamp emot nazismen räcker för mig. Det var droppen.
Vänsterpartiet har nu blivit ett fullfjädrat postmodernt parti, de omfamnar en postmodern värdenihilism som säger att det inte är någon skillnad på att med våld försöka få till stånd ett folkmord och att med våld bekämpa folkmördare. Vänsterpartiets ledning skriver under på alla punkter i Eskil Franck's postmoderna SOU. I grunden menar utredarens värdenihilistiska ansats att det inte är någon skillnad på såna som ANC och Apartheid, att Mandela inte är bättre än de Klerk. Att våra FN soldater i Jugoslavien var lika goda kålsupare som Slobodan. Det är en assymetrisk relativism till nazisternas fördel, värdenihilism är att vara en nyttig idiot åt nazisterna. När man gör motiven irrelevanta så står man på de mest illvilliga motivens sida.
Att Vänstern nu blir det 8:de postmoderna partiet i riksdagen eliminerar helt vänsterpartiets relevans. Ett värdenihilistiskt parti bland andra, som vägrar att slåss för de värderingar som en vänsterpolitik måste vila på. Slavoj Zizek har rätt när han säger att man inte kan bygga ett samhälle på värdenihilism. Man kan inte bygga ett parti på värdenihilism och även om man kan göra det, så finns det 7 partier till i den postpolitiska riksdagen att engagera sig för, ja för vadå? ingenting.
Om vänsterpartiet skall ha något existensberättigande alls, måste de våga kämpa för de värderingar som en gång legat till grund för partiet, själva syftet med partiets existens. Uteslut Aron Etzler och de andra i partiledningen som är i färd att omvandla vänsterpartiet i postmodern riktning. Ta avstånd från postmodernismen och ta upp kampen för de värderingar som vänsterns medlemmar har, våga ta upp kampen med postmodernismen.
Tack för mig.
Med vänliga hälsningar,
Martin
4 kommentarer:
Det var en kort men intressant och lärorik tid i partiet. Desillusionerade att observera hur de parlamentariska organisationer fungerar, hur lojaliteten emot parlamentariska processer hindrar all verksamhet i ett parti. Vad som låter sig göras i en parlamentarisk organisation är att sitta och ta ställning till saker, rösta binärt, diskutera olika frågor så som feminism och kashmir, lite propagandajippon och flygbladsutdelningar. Men mycket fika får man iaf. Men vad var ändå mitt medlemskap? Ett alibi för min passivitet i den här samhällsutvecklingen, typ.
Men spännande att träffa folk i parlamentariska organisationer, samtliga betydligt mer radikala än sin organisation.
Men jag antar att det jobbas hårt för att få igenom ett godkännande för att ingå i en regering på stämman i vår. Att huvuden rullar är nog en förberedelse för detta. Det är ju ministerposter, en bunt utnämningar och annat som ligger i potten. Vilket givetvis inte ledningen ser som de verkliga motiven, de talar för sig själva om allt de skulle kunna göra med en kulturministerpost och en biståndsministerpost eller vad det nu kan tänkas vara som V får ut av det hela.
Men behöver de egentligen använda såna metoder? Diskussionerna kring regeringsfrågorna har varit hårda, men det verkade vara ganska jämt, iaf i lokalföreningen. Många var less på status quo och lutade åt godkännande enkom för att göra någonting annorlunda än man alltid gjort. (Bakom masken tänkte nog flera, vad är det värsta som kan hända? V utplånas?)
Men jag var en av de som tyckte att de lika gärna kan gå med i en regering, vi vet att det är taktiskt farligt, men vafan, göra samma sak som alltid har inte heller förändrat något.
Många i politiken drabbas nog av det som nykterhetsfolket uttryckte som att "först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen". Man ger sig in för att ändra politiken, men i stället blir man ändrad av politiken.
Det skulle aldrig falla mig in att vara medlem i vänsterpartiet, men jag begriper inte motiveringen.
För en politisk rörelse är den enda moral som gäller att få framgång för det man arbetar för, och säger sig arbeta för. Allt annat är hyckleri.
Sen kan man alltid diskutera vad som är framgångsrikt.
Uppenbarligen anser V att det inte leder nån vart att slå nasssar på käften. Det tror inte jag heller, främst för att de är så få att det inte betyder något, men det kan förstås diskuteras.
Tyvärr tycker jag inte att Martin gör detta. Han sätter likhetstecken mellan att våld är en dålig politik och att nassars våld är lika bra som vänsterpartisters våld.
Men det är två helt skilda resonemang. Det förra är ett strategiskt resonemang, det senare ett privatmoraliserande. Ungefär på samma plan som att miljöpolitik är en fråga om att konsumera produkt A istället för produkt B, eller att rättvisa är en fråga om att skänka en hundring i välgörenhet till behövande.
Det där är ett monokulturresonemang, förr var tanken på den enda rörelsen, det fungerar inte så i ett pluralistiskt samhälle, monokultur är dött och då är tanken på den enda rörelsen också dött.
Man då vidhåller en tanke på att man själv som rörelse skall definiera både målet och medlen, man kan definiera medlen inom sin egen rörelse, men man kan inte definiera medlen för alla rörelser. Man sätter då medlen framför målet.
I en moralisk strid som en strid för vänsterpolitik är finns det heller ingen värdenihilistisk neutral mark att stå på, i praktiken är man antingen för att alla människor är lika mycket värda, eller så är man emot det, man kan inte vara neutral i det. Man kan inte på grundval av medel definiera två sidor som lika goda kålsupare.
Om man anser att motiven inte spelar någon roll, att allt är lika dåligt, då står man dessvärre på de mest illvilliga motivens sida. Ingen kräver att du skall använda våld, ingen kräver att V skall använda våld. Vad som krävs här att V sätter målet i första rummet, att de håller sig till att definiera sina medel, som jag har förstått det ägnade Allard sig inte åt våld för saken, han nyttjade V:s medel. Han uttryckte sympati för de som kämpar i samma moraliska strid.
“Pacifism is objectively pro-fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side, you automatically help out that of the other. Nor is there any real way of remaining outside such a war as the present one. In practice, 'he that is not with me is against me'.”
- George Orwell
Men, du ger uttryck för en värdenihilistisk syn på organisationer. Men vänsterpolitik är inte en fråga om privatmoral, det är i högsta gran frågan om institutionell moral.
Skicka en kommentar