Ett klipp från Twitter. Det revolutionära mediebolaget (de är väl revolutionära och inte bara ute efter pengar??) Universal Music lanserar fyra hårtslående svenska hiphoppare. Frånsett Timbuktu har vad jag förstår de övriga varit inblandade i verkliga eller påhittade brottssituationer. Jag såg en video där fr. Linda Pirum åkte omkring i en bil och viftade med leksaksrevolver och upprepade sitt namn stup i kvarten (eller om det var puffra i en låt och namntjatandet i en annan video - minnet kan svika ibland). Hade det varit ett riktigt skjutjärn hade det nog varit läge att fråga vem som har licens för den ...
Herr Timbuktu har på sista tiden varit i blåsväder på grund av några rader som kan uppfattas som hot mot partiledare Åkesson. Jag antar att dessa möjligen hotfulla rader inte är värre än vad undervegetationen av näthatare inom och utom sd öser ur sig varje dag, snarare betydligt mildare, men det finns ju ingen anledning att tävla med dem i det avseendet.
Staket-Sebbe verkar vara riktig brottsling, och sådant ger ju så kallad cred i vissa kretsar. Dock inte automatiskt hos mig. Möjligen kan den litterärt bevandrade göra jämförelser med Jan Fridegårds 'Lars Hård', men jag har inte läst boken och kan därför inte uttala mig med någon sakkunskap om det är en liknelse som håller.
Varför dessa mina klagomål på hårt arbetande artister? Kanske för att jag varit med förr. När jag var ung var det töntar som meddelade att rock är 'arbetarklassens musik'. Det trodde jag inte på. Bevisligen fanns det arbetare med helt annan musiksmak. Jag trodde heller inte på att man var mer proletär för att man tuggade snus (snusk!). Det fanns dock andra som trodde på det. Jag hade börjat gilla klassisk musik vid den tiden (cirka 1970), men inte phan utropade jag att Telemann eller Roman var 'arbetarklassens musik'. Men kanske dags att göra det som motståndsaktion, nu när mupparna larmar om att hiphop skulle vara 'arbetarklassens musik'? Och att tatueringar skulle vara 'arbetarkonst', suck ... Finns det ingen gräns för vad det arma proletariatet utsätts för?
Har jag skällt tillräckligt nu, eller behövs det en omgång till? Framåt under de gamla arbetarna Bachs, Telemanns, Purcells, Berwalds, Händels, Romans m.fl. stora musikaliska banér!
7 kommentarer:
I Frankrike sysslade Pierre Bourdieu med att ta reda på vad olika sociala kategorier gillade för slags musik, konst, fritidssysselsättningar, mat etc etc. Han kom fram till att mycket av vad som kallas "smak" egentligen var manifestationer av grupptillhörighet.
Frankrike är visserligen ett hårt klasskiktat och ojämlikt land, men det är möjligt att samma sak gäller här. Dvs att det faktiskt finns musik som är "arbetarklassens" i bemärkelsen att den rent statistiskt sett är mer omtyckt där.
Men i brist på empirisk forskning kan man förstås inte säga något. Snarare har jag en aning om att musikstilar mer tilltalar generationer än klasser - men även där bara i statistisk mening: det är troligare att den som gillar t.ex. hiphop är ca 20-35 år än att hen är 50-60.
Att i låtar rappa om slå någon på käften tycker jag inte är så mycket att bry sig om, och inte att jämföras med direkta hot i kommentarsfält och e-post, brev, telefonsamtal m.m.
Antalet människor, som på grund av en textrad i en sång, går ut och vill slå Åkesson gul och blå, är nog ytterst få, om de ens existerar. De som kan tänkas göra det, gör det nog ändå av annan orsak.
Försök att fälla i domstol artister för något budskap, som man menade skulle ha provocerat fram handlingar hos lyssnare, har man försökt med i USA på 80-90-talet.
Moral Majority drev på om mediacensur, som slutade i att Black Sabbath, Judas Priest m.fl. hamnade i domstol. Baklänges inspelat meddelande skulle ha fått barn att ta livet av sig, menade man. Samma barn hade strax före de skjöt huvudet av sig varit kraftigt drogpåverkade, vilket förstås är en mycket troligare orsak till händelseförloppet än att budskapet på en skiva fick dem att gör si eller så.
Budskap i musikform avväpnas kraftigt genom sin form, där melodi och rytm så tydligt och direkt avgränsar budskapet från t.ex. ett verkligt muntligt uttalat hot.
Hot i musikalform torde ha låg trovärdighet, i klass med Anders Borgsk prognos.
Tror mycket har med exponering i kombination av förväntan att göra. Hip-hop sågs av många som helt obegripligt tidigare. En låt med text bara måste ha melodi i traditionell mening kopplad till texten. Men successivt har hip-hop smugit in i andra genrer och samtidigt fått större exponering.
Tillräcklig exponeringen tenderar att radera ut förväntan som tidigare inte kunde införlivas.
Den är egentligen lättgreppad, då den framhäver traditionell rytmisering som byggkloss, med betoning på olika sväng, något som tilltalar många.
Inte heller saknar den melodi, det märkte man tydligt förr, då var och varannan som försökte rappa blev till en Åsa-Nisse.
Idag kan förvånansvärt många härma melodispråket som används, åtminstone grovt lyssnat, vilket jag tror har med exponering att göra.
Vill man få fler att lyssna på klassisk musik, är det exponering även där som gäller. Men till skillnad från hip-hop och annan populärmusik har den klassiska musiken den motiga uppförsbacken att den till allra största del är konstruerad för akustiska instrument och dess verkliga klangbild.
Så när det kommer till inspelningar är den funktionellt mycket sämre rustad än populärmusik som växt fram i symbios med inspelning. Idag finns mängder med musik som låter bäst inspelad, vilket man knappast kan säga om inspelad klassisk musik.
Det man kan komma åt genom inspelad klassisk musik är att få bort eventuella felspel, men felspel på en konsert är sällan av sådan magnitud att det förstör framförandet, det sker ju bara vid det specifika tillfället, medan inspelningen kan reproducera det om och om igen.
Arbetarklassen kan användas till alla
möjliga saker, förutsättningen är att
man har tillräckligt starka ideologiska glasögon på sig.
Kommunister ser en massa revolutionär
energi och arbetsköpare en massa som
går att profitera på.
Partierna ser en möjlighet att lösa
nedgångar i konjunkturerna o.s.v
Tommy Sjöberg
Arbetarklass sedan 1949
Från min lekmannanivå: Poängen är inte att ta till sig saker enbart för att det skulle vara massans, utan att avskyn för de saker du tar upp ofta bottnar i klassförakt snarare än tvivel att uttrycken skulle vara breda, eller klass/etniskt utryck osv
Det jag skrev om tatueringar var ett direktcitat (såsom jag mindes) från en satiriker som drivit med det och sen ändrat sig:
http://brockbrock.com/herrlundkvist/?m=201110
Alltid läsvärd blogg överlag, förresten.
Såg det först som om simsalablunders imlägg också var ditt och tyckte då du på fullt allvar borde gå hela spåret ut och aldrig lyssna i mindre än nio kanalers surround. (Som många unga, har nog länge funnits att man lagt återstoden av lönen år i streck på ett enstaka projekt efter intresse som stereo, bättre bil osv)
Redan i urtiden (1970) när Göran Palm jobbade ett år på L M Ericsson upptäckte han till sin förvåning att arbetarna inte alls såg likadana ut allihop. Och då var det ju ändå kollektiv av verkstadsarbetare han hade omkring sig! Med andra ord bör man vara försiktig med att se arbetarklassen som en enda tatuerad, hiphoppande och snusande massa! Det är tvånget att leva på lönearbete som är det gemensamma, inte diverse kulturyttringar som omfattas av en del men inte av alla arbetare.
Ja precis.
Jag menade också på mitt klumpiga sätt, att sättet att konsumera, vilket kommer av del i produktionen ofta är något gemensamt, så jag kan tillägga att jag tycker det är mer så än kulturyttringar.
Och man får vända på det, se det jag skrev som en kritik mot kultur som misslyckats vara inkluderande ist för att vänstern skulle ta till sig vissa uttryck - handlar bara om att inte förakta eller missräkna dem.
Skicka en kommentar