På bilden: en kulspruta. Nu tänker jag inte propagera för tillverkning av kulsprutor utan bara ta dem som ett exempel på följande företeelse: en kris gör att det som man inte kunde/ville göra förut med ens blir nödvändigt och möjligt. L M Ericsson kanske är bekant. En firma inom elektroteknisk industri, med tillverkning av telefoniutrustning i första hand. Men under Andra världskriget kunde man även skruva ihop kulsprutor i en källare i Stockholm.
Då går vi vidare i resonemanget. Antag att vi har en bilfabrik som går dåligt samtidigt som det är flaskhalsar i tillverkningen av vindkraftverk. Skulle man inte kunna ...? Jag är säker på att en skara bildirektörer skulle protestera å det livligaste mot att lägga om viss produktion från bilar till kraftverk. "Nej men sånt kan vi inte göra ... ".
Om vi då tänker oss att stora stygga staten lägger fram "an offer you can't refuse" kan vi nog räkna med att en framgångsrik omställning ändå sker på rekordtid. (Den tekniska termen för detta är "omvändelse under galgen".) Detta alldeles som Europas och Nordamerikas industrier raskt kunde ställa om från civil- till krigsproduktion 1914 och 1939. Kan man göra sådana snabba ändringar när det är krig borde man väl kunna göra det när det är fred och man kan tillverka saker som samhället behöver? Det är inte teknik eller ekonomi som styr här, utan den politiska viljan.
1900-talets planekonomi hade mycket av sina rötter i de krigförande staternas ekonomiska planering 1914-1918. Skulle man kunna tänka sig en 2000-talets planekonomi som grundas på fredliga behov i stället?
3 kommentarer:
"en kris gör att det som man inte kunde/ville göra förut med ens blir nödvändigt och möjligt." Låter som det där Milton Friedman citatet som Klein (och Norborg) hakade upp sig på. Enligt mig ett inte särskilt kontroversiellt påstående. Och visst, tog staten över Volvo (köpte det av Ford?) så skulle man kanske äntligen få fart på det där företaget och någon sorts vision med t ex miljöbilstänk. Lägga sig i framkant igen istället för att ligga i något gammalindustriellt socialdemokratiskt baksäte och grina.
Man skulle kunna göra hur mycket som helst. Bara den mänskliga fantasin sätter gränser - under förutsättning att diverse institutionella hinder (puh vilken jobbig term!) avlägsnas. Eller som Marx nog skulle ha påpekat: här har vi ett läge där produktionsförhållandena står i vägen för produktivkrafternas utveckling.
Nu måste jag faktiskt gnälla lite... Efter en del forskande på detta område så måste jag helt förkasta påståendet om att industrierna snabbt kunde ställa om till krigsproduktion. Tysklands relativa framgångar i början av de båda krigen berodde delvis på den tröghet de allierade länderna hade att mobilisera och producera för krigets nödvändigheter.
Skicka en kommentar