"Åsling - usling"

Det fanns en centerpartistisk politiker vid namn Nils G Åsling som blev industriminister i ett par borgerliga ministärer i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Vid den tiden hade efterkrigstidens guldplätering på tillvaron börjat ramla av och det var krisartat. Den gamla industrivärlden gick in i en period av stagflation, vilket innebar att hög tillväxt och stabila priser byttes mot sönderfallande industrier och galopperande prishöjningar. I Europa slogs varv och järnverk ut, så även i Sverige. Vi kom in i den tid när "det löpande bandet ersätts av databandet", som Marshal McLuhan skrev.

Nåväl, i Sverige skulle den borgerliga regeringen försöka ta hand om krisande industrier. Det kallades "Åslings industriakut" när miljarder stoppades in i varv som ändå sedan fick läggas ner. Pengarna kunde ha använts på bättre sätt, men folk var arga på Åsling och ropade "Åsling - usling". Ganska dumt. Det var inte hans fel att industrialismen gick in i en ny fas och att japaner och koreaner kunde bygga tankfartyg till mer konkurrenskraftiga priser.

Nå, varför skriver jag om detta? - Kanske för att historien har en tendens att både upprepa sig men samtidigt lägga in en del variationer så att det inte blir någon fullständig upprepning. Riksbanken meddelade igår att man vill underlätta företagens finansiering eftersom kreditsystemet torkat ihop:

För att förbättra kreditförsörjningen för företagen har Riksbanken beslutat att underlätta för bankerna att låna ut till större icke-finansiella företag. Därför inrättas en ny tillfällig kreditfacilitet där bankerna kan använda företagscertifikat med en löptid upp till ett år som säkerhet i större omfattning än tidigare. Det är bara om bankerna köper nya företagscertifikat som de kan använda sig av kreditfaciliteten.

”I takt med att problemen på de finansiella marknaderna har accentuerats har även kreditförsörjningen till företag utanför den finansiella sektorn försvårats. Vi vill förbättra möjligheterna för företagen att låna pengar. Det här innebär att företagen lättare får tillgång till krediter och bankerna får större möjligheter att förse företagen med likviditet. Därmed skapas också utrymme för utlåning även till mindre företag från bankerna. Denna åtgärd ska ses som en komplettering till de lån i svenska kronor och amerikanska dollar som Riksbanken redan tillhandahåller”, säger riksbankschef Stefan Ingves.

Bankerna sköter inte sitt jobb, förtroendet inom systemet är kört i botten - men borde Riksbanken egentligen bry sig? Om solida företag inte kan få låna pengar för att klara av sin dagliga verksamhet är det frågan om Riksbanken skall ställa upp. Det tycker man tydligen. Men i stället för att som under Åslings tid stoppa in pengar direkt i företag och samla ihop dem under offentlig förvaltning för någon sorts omstrukturering går man här en omväg som inte väcker så stor uppmärksamhet.

Jag funderade på hur det här skulle fungera idag och kollade om det stod något i Affärsvärlden som kunde belysa frågan, och jag hittade en kolumn med kritiska frågor och kommentarer. Skribenten skissar upp en situation där en riksbanksmänniska från att ha sysslat med bankvärlden och dess problem nu hamnar i en annan sits:

Nu ska du inte längre koncentrera dig på det du är bra på: Att rädda banker för att den vägen rädda det finansiella systemet. Nu förväntas du också, i praktiken, kunna skilja på bra och dåliga affärsidéer eller på skickliga och på undermåliga företagsledare. I utsatta lägen kan det bli du som likt en affärsvärldens Nemesis avgör vilka företag som ska leva och vilka som ska dö.

Det är väl detta som affärsbankerna antas göra? Om man helt rått förstatligar bankerna och gör dem till underavdelningar av riksbanken får man den kompetensen gratis. Eller om RB köper över kompetent folk.

Likaväl som Åslings industriakut kunde bestämma över varvens liv eller död kan den här RB-skapelsen göra det, men det sker mer i det fördolda och indirekt. Om bankerna trots möjligheter att få hjälp från RB vägrar vissa företag lån, vad händer då? Kommer RB och därmed staten att i ett sådant läge låta ett storföretag gå omkull? Det kan ju handla om en bransch som är lika illa ute som de stora varven, kanske bilfabriker som tappar kunder för att man bygger fel sorts bilar. Volvo riskerar att gå omkull för att bankerna drar öronen åt sig. Insatta bedömare skakar på huvudet och säger "det här företaget har ingen framtid". Hur hanterar man det? Men det kan också vara fråga om goda idéer med framtiden för sig som inte får behövligt penningstöd för att bankerna inte vågar ställa upp. RB kanske inte bara behöver affärsbankskompetens, man kanske behöver en stab som kan allehanda industrifrågor också och som kan jobba med framtidsprojekt - och då går man med raska kliv bort från drömmen om den "oberoende" riksbanken som bara sitter och glor på inflationssiffror hela dagarna. Och är det så dåligt?